IBK Dalen herr – Säsongen 2017/18, bekantskaper och guldkorn

Av , , Bli först att kommentera 0

Vemod, silly-rykten och roligt att se fram emot likväl som poddens nästa steg

Jag har skjutit det lite framför mig, inlägget där jag ska summera IBK Dalens säsong på herrsidan. Säsongerna är över för samtliga av Dalens lag i allsvenskan och svenska superligan, på både dam- och herrsidan och när jag nu skriver detta inlägg är känslan så mycket verkligare. Det är vemodigt, men tack och lov återstår ganska mycket innebandy under april och maj innan den riktiga innebandytorkan börjar inför säsongen 2018/19 – slutspelen är i full gång, kvalen lever, SM-finalerna, därefter rör vi oss norrut till Skellefteå för att titta på Foursome Cup (mer om detta när det närmar sig) och samtidigt kan vi njuta (eller förtvivlas) över ”silly season”, det vill säga, tiden då lagen annonserar nyförvärv, förlängningar och spelare/tränare som lämnar.

Jag har anledning att återkomma till silly season, ”fiskandet” har börjat och små detaljer har börjat klarna, men ännu så länge är mycket oklart. Några av de tankar och funderingar jag har i nuläget är bland annat: vad händer med tränarduon Claes Bredemo och Christer Jernberg som gjort ett bra jobb med IBK Dalens damlag? Åker Patrik Rokka till Schweiz? Väljer Linus Holmgren Dalen, eller åker han söderut i stället? Kommer vi få se Frida Eriksson och Jim Johansson fortsätta underhålla publiken även nästa säsong?

Samtidigt kan jag lugna Umeåpubliken som viskat oroliga tankar på läktarna något: jag och Maria pratade med Lukas Harnesk och kan bekräfta att vi kommer få njuta av Dalens omänskligt hårt arbetande back även framöver! Bara det i sig kändes som en stor seger när vi lämnade arenan efter förlusten mot Falun.

Nu är dock tanken inte att ägna allt för mycket utrymme av detta inlägg åt silly-rykten, det kommer i stället framöver. Jag vill dock samtidigt passa på att förtydliga att även om säsongen är över för Dalens fyra lag vilka vi följt under säsongen fortsätter bloggandet.

Samtidigt har jag och Maria pratat en hel del om att vi ska försöka höja nivån på vår podd IBNorrland, eller som jag hellre kallar den, ”Den inofficielle Dalenpodden”. Hur det ska gå till ska jag inte avslöja ännu, men jag lovar, vi har något riktigt roligt på gång och jag hoppas att ni är med oss och lyssnar och tycker till när vi drar igång på allvar!

 

Dalens sorti mot Falun

Jag ska inte hålla mig så länge vid kvartsfinalserien mellan Falun och Dalen, men jag har hållit tillbaka under matchserien och vill förtydliga några saker innan jag lägger det bakom mig på allvar. Falun må ha vunnit med 4-0 i matcher och det må vara så att Falun, som de själva i alla fall uttrycker det, inte kommit upp i sin högsta nivå. Alla vet vilken hög nivå Falun kan spela på när de når den, jag säger inte emot i detta avseende, men en relevant detalj i sammanhanget är givetvis även frågan – hur kommer det sig då? Var Falun bara sämre än väntat, eller var Dalen bättre än vad många, inklusive Falun, förväntat sig? I princip alla tippade att Falun skulle vinna med just 4-0 i matcher, men jag tror inte att många hade väntat sig att det skulle vara med så små marginaler som avgjorde varje match, att Falun i princip fick med sig två av vinsterna med blotta förskräckelsen.

Det sorgliga är att många bara kommer ta med sig att Falun slog Dalen med 4-0 i matcher. Siffrorna ger inte en rättvis bild över hur jämn serien faktiskt varit. Jag vill likna det lite med Dalen-Växjö i kvartsfinalserien för någon säsong sedan där Dalen vann med 4-0 i matcher, men varenda match avgjordes på håret. Det var extremt tajt! Ingen i Umeå påstår att det var fråga om att ”städa av Växjö”, vi visste alla att vi vunnit med minsta möjliga marginalerna varenda match och därmed hela serien egentligen. Det var ingen utskåpning på något sätt, siffrorna ger bara felaktigt sken av att det var så.

Falun fick slita hårdare än väntat för att slå ut Dalen, men gick förstås välförtjänt vidare till semifinal. De har ett gäng spelare som är otroligt vassa när det gäller som allra mest – och hur frustrerande det än må vara att se spelare som Emil Johansson och Alexander Galante-Carlström göra livet surt för mitt Dalen, imponeras jag ändå oerhört över just hur bra de faktiskt är. Johansson är en världsklassig forward (back? Pfft!) och Galante kan oberörd smälla in bollar hur kyligt som helst trots en ständigt häcklande klack och backar på sig som ryggsäckar. Att han sedan tar sig tiden för barnskaran som samlas efter matcherna för att skriva autografer, ta selfies och fist-bumpa sin idol tycker jag bara gör det ännu finare.

För Dalens del tar jag i stället med mig just känslan av hur förbaskat bra de stod upp mot mästarlaget Falun, där veteraner som Mattias Ljunggren, Måns Parsjö-Tegnér och Ketil Kronberg visade vägen, men unga och relativt oerfarna spelare som Johan Larsson, Alexander Hedlund och Ludwig Svensson kanske imponerade mest ändå när de stod emot pressen i ett slutspel, samtidigt som de under matchserien ställdes mot spelare som Rasmus Enström, Johannes Larsson och Omar Aldeeb, m.fl.

 

Dalens säsong 2017/18

Även om säsongen precis tagit slut lite tidigare än vad jag hade velat är känslan ändå god. Grunden ser riktigt stabil och bra ut inför den kommande säsongen och jag hoppas att Dalen kan bygga vidare på detta. Ta ytterligare några kliv framåt, få en jämnare kontinuitet en säsong som förhoppningsvis inte kantas av skador och sjukdomar på det sätt som denna säsong gjort.

Trots en säsong med allvarliga skador på tongivande spelare såsom Mattias Wallgren och Fredrik Edholm, likväl som att Sebastian Degeryd fick sin försäsong och inledning på säsongen spolierad på grund av sin skada och Marcus Berglund fick se slutet av säsongen gå upp i rök på grund av en olycka, förstärkande Andreas Carlbom kämpat med återkommande kroppsliga åkommor… ja, ni fattar, Dalen har haft en säsong där många viktiga spelare saknats på grund av skador och annat. Då har jag inte ens nämnt det faktum att Mattias Ljunggren spelat hela säsongen med en skada, men där rehabträningen vad jag förstått gett så pass goda resultat att det ändå varit möjligt. Alternativet var operation.

Nå, trots ovannämnda tuffa förutsättningar, tog sig Dalen hela vägen till slutspelet, med en form som blev allt bättre ju närmare slutspelet de kom och trots förlust i kvartsfinalserien stod laget upp väldigt bra mot en motståndare som bara skulle vara för svår sett över en hel slutspelsserie.

 

Nya bekantskaper

Under säsongen har vi, publiken, fått stifta bekantskap med nya spelare såsom John Stiglund, Pär Forsman, Sebastian Degeryd och Alexander Hedlund – vilka samtliga klivit in och visat vilka fina kvaliteter de har, både Forsman och Hedlund har verkligen visat att de var och är redo för svenska superligan. Jag har sagt det förut, det är egentligen helt galet att Dalen kan ha två så pass skickliga målvakter, en åsikt jag även hört bland ledare i laget – och Stiglund ska förutom sina färdigheter i målet även ha mycket beröm för hur mycket han peppar, stöttar och bidrar med energi på bänken och runt uppvärmningarna!

John Stiglund Foto: Magnus Andersson

John Stiglund
Foto: Magnus Andersson

Jag ser även mycket fram emot att få se Degeryd spela en hel säsong utan skador och annat som stör. Teknisk och hårt slit till trots – jag har lidit med Sebastian som gjort mycket rätt, men inte riktigt haft marginalerna med sig alla gånger. Sebastian har ännu mer att ge och jag både tror och hoppas att vi får se det lossna rejält nästa säsong!

 

Nygamla bekantskaper

Det har även stiftats nygamla bekantskaper, alltså, spelare som lämnat, men som kommit tillbaka för att hjälpa Dalen hela vägen. Det är ingen hemlighet att jag är väldigt fäst vid Jim Johansson, en spelare jag började fråga Urban Karlsson om redan på sommaren inför säsongen – och sedan innerligt hoppats på att få se göra comeback under hela säsongen. Till slut blev det också så, Johansson kallades in och förstärkte Dalen som var hårt drabbade av sjukdomar och skador.

Förvånad var jag inte över att få se Jims fina dragskott, det har jag ju trots allt sett på riktigt nära håll när Maria och jag fick en privatlektion i skotteknik av Dalens hårdskjutande målskytt – däremot tog nog Johansson flera av oss med storm med sin snabbhet och uthållighet redan från start. Eventuella antaganden om att Jim slappnat av i division 2 kunde hastigt avfärdas, det var ingen slump att det blivit över 100 poäng där nere. En av säsongens höjdpunkter har för min del absolut varit att få se Jim spela igen!

Jim Johansson Foto: Magnus Andersson

Jim Johansson
Foto: Magnus Andersson

 

En annan höjdpunkt har varit att få bättre förståelse för den i Umeåkretsar mycket omtalade spelaren Andreas Carlbom. Jag ska erkänna att jag inledningsvis var lite tveksam över hur mycket speltid han skulle få, särskilt med skadekänningarna som visade sig tidigt efter att det blivit allmänt känt att Carlbom skulle förstärka Dalen – månad för månad. Tvivlen blåstes dock bort och jag blev snart övertygad, Andreas är inte bara en målskytt, jag tror att jag beskrivit honom som lurig och jag tycker att den beskrivningen stämmer väldigt bra in på Carlbom som bidrog med ett flertal fantastiska uppvisningar och vackra kontringar.

Andreas Carlbom Foto: Magnus Andersson

Andreas Carlbom
Foto: Magnus Andersson

 

Jag har även funderat över om det inte var så att vi började se vändningen på riktigt hos kedjekamraten Johan Larsson när formationen med Carlbom, Larsson och Hedlund började blomma ut. Vi fick se en väldigt fin kemi mellan Larsson och Carlbom och kan det möjligen vara så att Carlboms erfarenhet varit bidragande till att hjälpa Larsson växa?

Johan Larsson som även han var en nygammal bekantskap när han värvades tillbaka till Dalen denna säsong. När han lämnade Dalen för några år sedan tyckte jag att vi redan då fick se potential i den då väldigt unge Johan och återvändningen var en glädjande nyhet inför säsongen.

Larsson som under den inledande halvan av säsongen slitit hårt för att få speltid, i ett lag med hård konkurrens om platserna, har bara vuxit och vuxit och mot slutet av säsongen och särskilt i slutspelet har Johan verkligen imponerat stort! Jag får gåshud när jag tänker tillbaka på det, Johan Larsson alltså, vilken toppenvärvning det blev!

 

Några mer välbekanta ansikten

Under säsongen gjorde Ketil Kronberg sin 500:e poäng i svenska superligan, något som hyllats i både bloggen och podden tidigare, och vi fick samtidigt se Kronberg bevisa att ålder bara är en siffra! Evigt ung, evigt kung, Ketil Kronberg!

När jag ändå är inne på nav i laget ska jag passa på att hylla Jonas Svahn som jag påpekat gång efter annan är en av Dalens viktigaste spelare – vilket blir så löjligt tydligt, särskilt när han saknas. Jag ställer frågan igen, har Dalen vunnit en enda match sedan Svahn kom tillbaka till Dalen – när han inte haft möjlighet att spela? Oavsett vilket, det har varit en ren fröjd att se Jonas spela, en spelare som inte gör mycket väsen av sig utanför planen, men som verkligen syns och gör enorm skillnad på planen. Att se Svahn och Johansson ihop igen har också varit en riktig höjdpunkt från säsongen, ett fint minne jag sparar ner och tar med mig från säsongen 2017/18.

Jonas Svahn Foto: Magnus Andersson

Jonas Svahn
Foto: Magnus Andersson

 

Utanför Umeåpubliken verkar det även som om Sverige fått upp ögonen på riktigt för vår talangfulle och mycket underhållande, men ack så snurrige, Viktor Nystedt som under säsongen överraskade inte bara alla andra utan även sig själv något tror jag, när han gjorde hela 12 mål och 6 assist under grundserien! Vare sig det är genom ett dragskott från mittplan, eller genom att springa runt försvaret och lägga in den i bortre, Nystedt får det att se vansinnigt enkelt ut och lägg därtill sjuka dragningar och en löpstil som utmanar nästintill alla och som kräver spelare av Emil Johanssons kaliber för att matcha – ja, då förstår ni vilket guldkorn Dalen har i Viktor!

Viktor Nystedt Foto: Magnus Andersson

Viktor Nystedt
Foto: Magnus Andersson

 

Ett annat guldkorn som jag vill lyfta fram är Henrik Sjöström, som visade känslor och stor förvåning när han visades ut för protest mot domslut i en av matcherna mot Falun (vilket jag senare hörde berodde på att det inte ens var Henrik som protesterat) som jag tycker har tagit ytterligare kliv i sitt spel, blandar både offensiv och defensiv briljans med passion och glädje! Om Ludwig Svensson har en utmanare i pur glädje är det möjligen Henrik! Eller möjligen det passionerade Månstret (Måns Parsjö-Tegnér)…

Henrik Sjöström Foto: Magnus Andersson

Henrik Sjöström
Foto: Magnus Andersson

Måns Parsjö-Tegnér Foto: Magnus Andersson

Måns Parsjö-Tegnér
Foto: Magnus Andersson

 

Och när jag ändå är inne på glädje och Ludwig Svensson. Kan ni fatta att Svensson bara gjorde några byten i svenska superligan föregående säsong – och denna säsong var en gjuten spelare i backformationerna under slutspelet? En energilirare, som gör livet surt för motståndare och som verkligen kan sättas in i spel mot tuffa motståndare där de inte får ges någon tid alls ostört med bollen. Det har faktiskt inte förvånat mig alls att Ludwig gjort en så pass bra säsong, killen utstrålade stor potential redan inför säsongen, men det känns riktigt kul att det också föll väl ut och jag hoppas att Svensson behåller passionen och glädjen och tar med den in i nästa säsong, då kommer det bli något alldeles extra!

En annan spelare jag fattat ett stort tycke för är en mycket underhållande spelare som blandar både fin teknik, ett bra avslut och mycket kampvilja – Patrik Rokka! Även om säsongen inte varit en enda enkel resa för Rokka, har det varit en märkbar skillnad på Dalens offensiv när Patrik varit on top of his game – passningar som ger åskådarna gåshud, skott som får publiken att ducka i ren reflex – ja jisses… Jag kan bara innerligt hoppas att ryktena har fel. Att förlora Patrik Rokka till Schweiz vore en stor förlust för Umeåpubliken!

Patrik Rokka Foto: Magnus Andersson

Patrik Rokka
Foto: Magnus Andersson

 

Nu börjar jag närma mig slutet av detta inlägg, med några spelare kvar att nämna. Förväntningarna var väldigt höga inför säsongen på Anton Åkerlund som hade det kämpigt föregående säsong och till följd av det satt mer på bänken än vad jag kanske tyckte var befogat. Inför denna säsong pratades det mycket om Anton och det med rätta – under försäsongen var Åkerlund i en riktigt fin form och bjöd på en blandning av fin teknik och stark fysik.

Anton har gjort en bra säsong, inledde säsongen väldigt bra och var en av Dalens viktigaste och stabilaste spelare när spelet överlag hackade mer än vad vi kanske hade både hoppats på och förväntat oss, men tappade märkbart energi något kring årsskiftet när hela laget dippade och många, inklusive Åkerlund var sjuka. Mot slutet av säsongen växte Anton allt mer tillbaka i spelet igen, fick mot Falun axla en minst sagt stor roll som center i första formationen tillsammans med Ketil Kronberg och Patrik Rokka – en ganska otacksam roll, att ställas mot Faluns beryktade formation som är nästan ostoppbar, men jag tycker att det var helt rätt – Anton står för stabilitet, något som behövs mot sådana spelare. Samtidigt kan jag, lite likt Sebastian Degeryd, känna att Åkerlund har mer att ge, att vi inte sett allt ännu. Det ska bli minst sagt intressant att följa Antons utveckling nästkommande säsong – Ooh ahh Åkerlund!

Jag avslutar inlägget med ett backpar vi fått se återuppstå denna säsong, Lukas Harnesk och Mattias Ljunggren. Två backar som skiljer sig ganska mycket åt i spelstil, men som har några saker gemensamt också: göra livet surt för motståndarnas offensiv!

Lukas uppoffrande ”kasta sig no matter the consequences”-stil och Ljunggrens hårda, smarta spelstil har smält samman till något jag tycker fungerat väldigt bra. Förutom Harnesks galet fysiska spel tar jag förstås med mig hans slagskottsmål – vilken laser! Det behövs en gif på den, om det inte redan finns!

Jag vill avslutningsvis passa på att berömma Mattias som spelar en stor roll i laget, styr och vägleder sin femma på planen och även representerat Dalen mycket bra i medier av olika slag på sistone. En spelare som fortsatt kommer spela en viktig roll i Dalen, of that I am sure!

Mattias Ljunggren Foto: Magnus Andersson

Mattias Ljunggren
Foto: Magnus Andersson

 

Tack IBK Dalen för säsongen, vi ses igen under Scandic Cup!

Kämpa Dalen!

Revansch att utkräva på torsdag: Steken Dalen – det vattnas redan i munnen!

Av , , Bli först att kommentera 0

Små, små marginaler har varit avgörande för Falun som i och med kvällens vinst med 9-8 dragit ifrån till en ledning med 3-0 i matcher mot Dalen. Totalt har Falun gjort fyra mål fler än Dalen, på tre matcher… Sug på den karamellen en stund. Jag vågar påstå att ingen räknat med den här typen av fartfylld, målglad och spännande innebandy i den här kvartsfinalserien – förutom de av oss som följt Dalen den här säsongen då förstås…

Precis som de föregående två matcherna, dock med särskild tonvikt på senaste mötet här hemma i Umeå, var kvällens match en jämn kamp mellan de båda lagen där dock Falun drog det längre strået i slutändan. Det satt långt inne och fastän det grämer mig oerhört att Dalen inte fått någon av matcherna med sig på vinstkontot ännu, är jag samtidigt otroligt imponerad över Dalen som verkligen visat vilken kvalitet laget besitter och hur starka de blivit när matcherna gäller som mest.

Dalen har verkligen alla ingredienser som krävs för att vända på steken, men det kommer krävas mer uppoffrande spel av Lukas Harnesk, fler viljemål av Patrik Rokka, idel bröstdunkande av en vilt gestikulerande Måns Parsjö-Tegnér, virvelvindslöpningar av Viktor Nystedt (hej då Omar Aldeeb!) och tveklösa kanonskott från Mattias Ljunggren – tag ut steken, vänd och krydda med äkta Ludwig Svensson-glädje, addera en mix av Ketil Kronbergs råvilja, Anton Åkerlunds slit och Alexander Hedlunds kylighet och runda av med Dalens hemliga ingrediens som legat och marinerat hela säsongen för att smaka som allra bäst i slutspelet: Johan Larsson!

Umeå Energi Arena på torsdag… det vattnas redan i munnen! Revansch! KÄMPA DALEN!

Stort tack ”Dalendelicious” – Ett profilstarkt lag och minnen från säsongen

Av , , 2 kommentarer 0

När jag vaknade idag insåg jag att jag fortfarande har starka känslor som hänger kvar från gårdagens matcher. Detta inlägg tänker jag tillägna IBK Dalens damlag och de känslor som följde med gårdagens match, men även från hela säsongen som varit. Besvikelsen över att Dalen, trots en makalös upphämtning och en riktigt imponerande andra halva av säsongen, missar slutspelet med i princip minsta marginal, likväl som tomheten som kommer med insikten att säsongen är över.

Samtidigt har jag tagit med mig mycket glädje och funnit att jag känner väldigt starkt för laget som i mångas ögon var utdömda redan från start. Dalen gick in i säsongen som en riktig underdog, trots att försäsongen var lovande och flera intressanta spelare värvats in, Matilda Wirthig blev uttalad första målvakt, en stark tränarkonstellation var på plats och det sprudlade av positiv energi inom föreningen.

 

En säsong med IBK Dalen – profiler och minnen

För egen del hade jag tidigare bara sett några strömatcher med Dalen, främst derbyn mot IKSU och dylika publikmatcher, men inför säsongen bestämde jag och Maria oss för att vi skulle bli mer engagerade i fler av Dalens lag – vilket medförde att många timmar spenderades på försäsongen Scandic Cup med att ”scouta” samtliga av Dalens allsvenska lag likväl som lagen i svenska superligan.

Det innebar att Dalen i mina ögon var ett relativt anonymt gäng för mig, men direkt slogs jag av att laget var fullproppat med skickliga och hårt arbetande spelare och jag såg fram emot att få se deras utveckling under säsongen, likväl som hur Dalen skulle växa samman i jakten på att återvinna stämpeln som ett givet slutspelslag.

Jag noterade tidigt Clara Forssén och Sandra Törnqvist för deras kvickhet på planen, det gick inte att ta miste på Frida Erikssons otroliga teknik eller Victoria Ströms energi och styrka.

Sandra Törnqvist (till vänster) Clara Forssén (mitten) Felicia Lilja (till höger) Foto: Magnus Andersson

Sandra Törnqvist (till vänster), Clara Forssén (mitten), Felicia Lilja (till höger)
Foto: Magnus Andersson

Under säsongen har ledargestalter som Linn Mikaelsson och Felicia Lilja visat vägen för laget, spelare som Anna Skyltbäck och Elsa Frisk växte bara mer och mer ju längre säsongen gick och Matilda Wirthig har visat gång efter annan att hon besitter kvaliteter som borde ge henne chansen i landslaget så småningom.

 

Linn Mikaelsson Foto: Magnus Andersson

Linn Mikaelsson
Foto: Magnus Andersson

Backduon Linnea Nylén och Jonna Loo gjorde livet surt för motståndare och visade stabilitet som få, Loo fick göra sitt första mål i SSL (och vilket mål dessutom!) samtidigt som förstnämnda Nylén förmodligen fick flest omtalanden i Marias ”topp-3” som vi körde här i bloggen under en tid.

Elsa Frisk Foto: Magnus Andersson

Elsa Frisk
Foto: Magnus Andersson

Jag blickar tillbaka på säsongen och gläds över möjligheten att ha fått intervjua tekniska Camilla Lundin och tränare Christer Jernberg som inte räds att uttrycka sig i sociala medier emellanåt och som tillsammans med kollegan Claes Bredemo tog Dalen nästan hela vägen till slutspelet.

 

Säsongen då?

Ja, Dalen inledde säsongen tungt, vann några bortamatcher, förlorade alla hemmamatcher. Flera av förlusterna på hemmaplan var dessutom matcher som Dalen borde ha vunnit, alla förutsättningar fanns liksom där i matcherna, men Dalen hade svårt att hitta samspelet emellanåt och det märktes att laget behövde tid på sig att spela ihop sig.

Och visst blir det ofta så när nya spelare kommer in i ett lag, det tar i regel tid att sätta spelet. Vissa lag går ut starkt redan från början av säsongen, men svalnar allt eftersom andra lag börjar komma ikapp – andra öppnar svagare, men blir starkare ju längre säsongen går allt eftersom laget växer samman. Dalen föll definitivt in i den senare kategorin denna säsong.

Den stora vändpunkten kom egentligen i samband med det nya året, 2018. Dalen chockade många genom att slå Jönköping med stora siffror, därefter föll både Warberg och Rönnby innan någon började räkna med Dalen på allvar. Faktum var att Dalen under den första halvan av säsongen länge låg på en nedflyttningsplats, eller strax ovanför det nedre strecket. Jag fick känslan av att laget aldrig tvivlade på sig själva, men många inklusive jag själv var nog oroliga för hur det skulle gå framöver.

Victoria Ström Foto: Magnus Andersson

Victoria Ström
Foto: Magnus Andersson

Jag skrev bland annat i bloggen att Dalen i första hand behövde säkra kontraktet, att det var för tidigt att börja blicka uppåt mot slutspelsplatsen, även om den helt klart låg inom räckhåll. Det sammansvetsade och samspelta Dalen vi fick se under andra halvan av säsongen var dock klart värdiga och redo för ett slutspel.

Om Dalen haft möjligheten att spela på det viset hela säsongen, hade det inte varit en kamp på mållinjen, Dalen hade varit tokgivna i slutspelet. Och det ger mig väldigt stora och goda förhoppningar inför nästa säsong – får Dalen bygga vidare på den grund som lades denna säsong, då blir Dalen att räkna med!

 

Nästa säsong?

För egen del ser jag fram emot att följa Dalens silly season närmast framöver, jag längtar redan till Scandic Cup och slutligen hoppas jag få chansen att bjuda på fler spännande intervjuer med spelare och tränare här i bloggen och kanske på sikt, även i podden.

Har ni någon spelare, tränare eller annan engagerad inom Dalen ni skulle vilja läsa eller höra i en intervju? Hör gärna av er och tyck till, tipsa eller ge feedback över bloggen om ni så önskar!

Sist, men inte minst, tack för en fantastiskt underhållande säsong Dalen – jag har sagt det förut, ursäkta språkbruket, men ni var så jävla förtjänta av ett slutspel! Ge er inte, ni kommer igen! Kämpa Dalen!

Tack för en spännande säsong, ”DirtyDalen”!

Av , , 2 kommentarer 3

Tack för en spännande säsong ”Dirty Dalen”!

Ja, ganska nyligen stod det klart att IBF ”Dirty” Dalens herrlag åker ur allsvenskan norra och därmed är klara för spel i division 1 norrland nästa säsong. Det är nu med blandade känslor jag ska försöka skriva några summerande rader om säsongen för ett lag jag nyligen stiftade bekantskapen med. När jag var nere tillsammans med Maria och kikade på den avgörande kvalmatchen mot Örnsköldsvik för snart ett år sedan hade jag ingen aning om just hur mycket jag skulle fastna för det lag jag då för första gången såg spela och de många sköna profiler som huserar där.

Glatt överraskade blev vi visserligen över att få se några bekantingar sedan tidigare, Andreas Berglund som vi sett spela med IBK förut, Ludwig Svensson som hade fått några byten i svenska superligan och Magnus Enström som vi spelat innebandy med på Iksu – ovetandes då om att vi spelade med en spelare från division 1 (som med enkelhet sprang 1400 varv runt oss).

Det var dock även där vid kvalmatchen vi bestämde oss för att vi skulle kika närmare på Dalen under Scandic cup – och resten är egentligen historia. Kombinationen av fart, känslor och finlir gjorde det uppenbart att vi hittat ett riktigt guldkorn och sedan dess har vi blivit bjudna på många sköna bataljer och trots att Dalens (första) sejour blev kort, slog ändå nykomlingen Dalen bland annat serievinnaren Salem och sett till många av resultaten under säsongen var det egentligen inte mycket som skiljde uttåg från nytt kontrakt.

 

Vad händer nu?

Jag är övertygad om att Dalen kommer tillbaka till allsvenskan igen – jag ser detta som en god möjlighet för Dalens unga lag att bygga vidare på det laget redan påbörjat med kunniga och påhittiga tränare och en spännande spelaruppsättning som blandar förmågor och spelstilar, men som förenas i skön laganda och hårt arbete. Läge och chansen att bygga kontinuitet och samla på sig erfarenhet.

Vi kan räkna med närmare besked framöver vad gäller lagbygget och vilka spelare respektive tränare vi kommer få återse nästa säsong. Några glada besked fick vi redan idag, när jag och Maria ställde frågan, men inlägg om detta kommer framöver.

För egen del ser jag fram emot att få lära känna division 1 norrland lite närmare och jag tänker fortsätta göra vad jag kan för att nå ut till fler innebandyintresserade här i Umeå och uppmana dem att ta sig ner och ge Dalen en chans – jag lovar att ni inte kommer bli besvikna!

 

Ett försök att summera en säsong med Dirty Dalen

När jag blickar tillbaka över säsongen som varit kan jag konstatera att det är ett profilstarkt lag vi fått följa. Under säsongen fick jag bland annat en innebandycrush på Christoffer Dahl som i sin tur ”crushade” inte bara en utan två matcher i övertid när han gjorde det matchvinnande målet för Dalen i de båda matcherna – och vilka mål dessutom!

Maria och jag fick äran att intervjua energiknippet Jacob Mäkeläinen till bloggen och genom en fin gest från tränare Fabian Karlstén fick vi även tag i ”Mäkis” åtråvärda matchtröja. Tack ännu en gång Fabian och likväl tack Jacob för intervjun!

Framför kassen har vi framför allt fått följa de båda förstamålvakterna, ja, de har egentligen inte kunnat separeras i en första- respektive andraspade, Anders ”the living wall” Grahn och kvicke Tobias Svensson. Genom gediget målvaktsspel har den yttersta frontlinjen med skarpskytten Vidar Mårtensson och ”finlirkaren” Gustaf Rönnholm i spetsen kunnat göra livet surt för motståndarförsvaren utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. Nå, kanske oroa sig lite, men det har tuffa backar såsom Gustaf Hedström och Linus Andersson tagit hand om och försäkrat sig om att det inte blivit alldeles för mycket vilda västern!

Jag konstaterar att vi fått se en väldigt underhållande säsong och jag ser som sagt mycket fram emot att följa med laget ner i division 1 och lära känna ”Dirty Dalen” ytterligare.

Avslutningsvis vill jag tacka hela laget, spelare, likväl som tränare för säsongen – hoppas att vi ses igen nästa säsong! Passar även på att skicka en hälsning till sekretariatet och framför allt till Dalens karismatiske speaker – Pasi, om du läser detta, hoppas att du signar på för en till säsong med favoritsonen och Dalen!

Nytt poddavsnitt, slutspelsjakten, kvartsfinalmotståndet och glädjebeskedet(n)

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag inleder söndagen med ett kortare inlägg, men senare under dagen kan ni räkna med ytterligare inlägg där jag tänkte skriva några rader om IBF Dalen-herrarnas uttåg ur allsvenskan norra.

 

IBNorrland avsnitt 5 uppe

Ett nytt poddavsnitt ligger nu uppe på Soundcloud där jag och Maria kollar till läget i några av de högsta serierna på dam- och herrsidan i norra delarna av innebandyn och bland annat pratar lite silly-nyheter kring flera av Dalens lag, slutspel och slutspelsjakt, samt kval och uttåg. Som bonus bjuder vi på hur man uttalar Djurgården och den spelare som enligt Maria är ”typ den bästa spelaren ever” 🙂

Avsnittet hittar ni genom att söka på IBNorrland via Soundcloud eller genom att klicka på länken nedan:

 

Slutspelsjakten pågår för fullt…

… för Dalens damlag i svenska superligan. I fredags spelades en mycket underhållande match mot topplaget Täby där Dalen slutligen tog med sig en poäng efter att matchen gick hela vägen till straffar. I sociala medier har det beskrivits som att ”Dalen snodde en poäng”, vilket jag upplever blir lite missvisande även om det självklart syftar till att Täby utifrån tabell m.m. ”ska” vinna mot ett lag som Dalen. Faktum var dock att Dalen gjorde en väldigt bra match och var mycket nära på att ta fler än bara en poäng och det kändes inte alls som om Täby hade full kontroll över matchen, snarare tvärtom stora delar av matchen.

I slutskedet av matchen skadades Camilla Lundin som för övrigt under matchen bjöd på några galet läckra passningar, men glädjande nog meddelade hon senare att det rörde sig om en lårkaka och hon bör sålunda vara tillbaka i spel ganska snart.

Caroline Stattin stod för en väldigt fin prestation och var riktigt bra matchen igenom, fixade bland annat på egen hand ett power play till Dalen genom hennes skickliga sätt att hantera bollen i en kvick kontring som tvingade försvarare att värja sig med mindre schyssta medel. Stattin som även valt att förstärka Dalens allsvenska lag till nästa säsong, vilket känns som ett väldigt spännande och bra tillskott till ett ungt lag som kan vara hjälpta av en rutinerad spelare som Caroline som kan hjälpa de unga spelarna att utvecklas.

Vad gäller slutspelsjakten är förutsättningarna i grova drag följande: med två matcher kvar att spela är det fem lag som slåss om två slutspelsplatser. Till vänster är respektive lags tabellplacering och poäng, medan ni till höger kan se vilka återstående motståndare de ställs mot i de sista två matcherna.

Tabellen
7. Sirius (30p) – Karlstad, Telge
8. Dalen (28p) – Telge, Malmö
9. Malmö (27p) – Endre, Dalen
10. Karlstad (26p) – Sirius, Warberg
11. Warberg (25p) – Kais Mora, Karlstad

Utifrån tabelläget ser vi att Dalen har allt i egna händer, två vinster innebär att Dalen är klara för slutspel oavsett resultat i övriga matcher. Närmast jagar Malmö underifrån och det ser på förhand ut som om vi kan få en sista helt avgörande match på hemmaplan för Dalens del när de tar emot just Malmö. Närmast möter dock Dalen Telge senare idag, ett lag som kämpar för sin överlevnad i bottenskiktet av tabellen och som spelat bra på slutet vad jag läst mig till. Budskapet de gått ut med i sociala medier är i vart fall tydligt: de kommer göra allt för att hålla sig kvar! Och det innebär förstås att Dalen kommer möta ett desperat och hårt slitande lag, vilket inte lär bli någon lätt match.

Nå, vi får se hur det kommer sluta, men klart är i vart fall att det blir väldigt spännande att följa den sista vägen till slutspelet nu. Når Dalen slutspelet? Jag hoppas verkligen – det är nu det gäller!

 

Och i slutspelet möter Dalen…

Falun. Ja, på herrsidan i svenska superligan blev det föga oväntat Falun som kommer stå för kvartsfinalmotståndet för Dalen och det är väl egentligen ingen idé att mata på med klyschor om att allt kan hända i ett slutspel med mera. Det är ingen dold hemlighet att Falun och Storvreta är storfavoriter till guldet och alla lag som ställs mot dem är per automatik tippade att förlora av allt och alla – medan inbitna supportrar och partiska journalister letar infallsvinklar och argument för att ändå bygga upp hype kring det egna nederlagstippade laget.

Jag faller ju in under kategorin inbiten supporter numera och visst känns det oerhört tufft att ställas mot Falun i bäst av sju, men samtidigt ska det bli väldigt roligt med kvartsfinaler mot Falun! Det är ett väldigt underhållande lag, det kommer lockas mycket publik och det lär bli fartfylld innebandy och hela matchserien lär bli en minst sagt lärorik resa för Dalens unga spelare som aldrig upplevt ett slutspel förut.

Dalen går in i slutspelet med en god känsla, har byggt upp något som börjat ge allt bättre resultat mot slutet av säsongen och jag vet att de är taggade till tusen – vilket kommer bli nyckeln för att kunna rå på Falun: vilja, kämpaglöd och laget! De bitarna har Dalen och nu är det bara att köra på, kämpa Dalen!

 

Glädjebeskedet

För de av er som möjligen inte följer Dalen i sociala medier så noga har det kanske slunkit er förbi att Mattias Wallgren gjorde sin första innebandyträning sedan han skadade sig olyckligt i säsongens första match mot AIK. Det är förstås jätteroligt, Wallgren är en väldigt skicklig och hårt arbetande spelare med mycket karaktär på och av planen. Under försäsongen var Mattias i en imponerande form och jag tror att alla som såg honom spela där och då räknade med att han skulle göra en mycket bra säsong. Knäskadan satte tyvärr stopp för det, men nu är alltså Wallgren på väg tillbaka.

Frågan har också ställts om Mattias kommer kunna spela redan denna säsong. Jag är visserligen inte medicinskt kunnig, men jag ser hellre att Mattias är helt återställd när han väl gör comeback, snarare än att han slängs in för tidigt och riskerar att skada sig igen. Jag tror sålunda att vi får räkna med att han inte spelar något mer denna säsong, även om det framgått i medier som hoppfullt och upp till sjukvården om kroppen är redo, men att han kan börja köra på redan nu bådar gott inför nästa säsong.

 

Tre år till (ett andra glädjebesked)

Nu är det också klart – Måns Parsjö-Tegnér har skrivit på för ytterligare tre år med Dalen! Det är ett minst sagt glädjande besked att Måns fortsätter i Dalen – en spelare som förutom att vara extremt skicklig på att läsa av spelet och täcka bollar, har en mycket viktig roll på planen genom att han dirigerar lagkamraterna, eldar på vid behov och utstrålar både pondus och mycket vilja! Parsjö-Tegnér är en sådan där målvakt som kliver in på planen och bara äger den, något jag alltid imponerades över hos Patrik Åman och som jag alltid imponeras över hos Måns Parsjö-Tegnér!

Det står därmed också klart att Dalens lagbygge inför kommande säsonger behåller en viktig del av lagets stomme – och förhoppningsvis medför det att fler hakar på!

 

Dalen – Växjö (5-4): Grattis till slutspelet Dalen! Målvaktskampen, sex raka och slitkedjan

Av , , Bli först att kommentera 0

Dalen – Växjö (5-4): Nu är det klart – stort grattis till slutspelsplatsen IBK Dalen!

Det krävdes inte resultat i några övriga matcher, Dalen ordnade slutspelsplatsen helt på egen hand genom att plocka samtliga tre poäng i matchen mot Växjö idag! Och visst bjöds det på en värdig avgörande match också där Patrik Rokkas gameface talade sitt tydliga språk redan från matchstarten: håll i er, nu blir det åka av!

Det gav lite försmak på slutspelskaraktären i matcherna där båda lagen visade mycket känslor, vissa förvisso för mycket känslor – Ludwig Persson som kastade iväg Mattias Ljunggrens klubba upp i luften farligt nära flickorna som agerade sargvakter kändes sådär ärligt talat… och renderade i 2+10 – däremot var tränare Niklas Nordén lugn och sansad, något som ändå tonade ned känslan av att det var slutspelskaraktär i matchen något.

För Dalens del upplevde jag att laget kändes kollektivt laddade för att gå in och kriga till sig slutspelsplatsen och belöna sig själva för allt det hårda slitet hela säsongen och försäsongen. Det märktes på spelarna som gick in helhjärtat i matchen, men kändes sammansvetsade på ett sätt som gjorde att nerverna hölls i schack.

Det finns så många jag skulle kunna välja ut av olika anledningar och lyfta fram här, men jag kan inte kan ta med alla så jag har valt ut några stycken här nedan, håll till godo!

 

Målvaktskampen

Lagens båda målvakter, Eero Kosonen och Måns Parsjö-Tegnér gjorde ingen besviken och visade varför de får mycket skriverier i media. Kosonen är både stor och kvick, vilket gör att han bjuder på små, små luckor och snabbt tätar till dem också när skottet väl avlossas. Parsjö-Tegnér är snabb och vig, läser spelet bra och spelar med enormt mycket vilja och det känns ibland som om han kan tvinga bort bollarna bara med tanken – hur viktig är han inte för Dalen egentligen?!

 

Sex raka…

…matcher har Viktor Nystedt gjort mål i. Det började i vinsten mot Linköping och sedan dess har Viktor visat gång efter annan att han vet var nätet finns – och hur han ska föra bollen dit. Och som så ofta får han det att se löjligt enkelt ut, antingen genom att springa igenom och förbi en tre-fyra motståndare och dra in den bakom målvakten, eller genom att skjuta i princip från mittplan och förvåna samtliga i arenan.

Nystedt valde variant nummer två idag, kvitterade matchen till 3-3 i tredje perioden och ingjöt extra energi till lagkamraterna.

 

Slitkedjan

Valde jag att kalla trion Patrik Rokka, Anton Åkerlund och Ketil Kronberg som bokstavligen slet arslet av sig (ursäkta språket) där ute på planen. De skapade stundtals mycket fint tryck i anfallsspelet och det hårda arbetet i hemjobbet och på mittplan måste noteras!

Det känns också riktigt roligt att notera att Anton Åkerlund är tillbaka! Jag skrev för ett tag sedan att Anton varit lite osynlig, sett till den fina första halvan av säsongen han gjorde, men på sistone har han tagit för sig allt mer igen och idag var Åkerlund en viktig anledning till att Växjö kammade noll i Umeå.

 

Innebandygodis

I slutperioden bjöd både Jim Johansson och Sebastian Degeryd på innebandygodis med sina respektive mål som vi i publiken fick avnjuta färska och nytillverkade direkt från första parkett. Jag kan inte bärga mig till dess att high lightsen är uppe, men Degeryds smällkaramell en hårsmån ovanför Kosonen gick inte av för hackor!

Jim Johansson blev förresten med sina två mål och sitt hårda slit matchens hjälte och jag vågar mig nog på att påstå att det är många av oss som är oerhört glada att Jim är tillbaka på planen i Dalens färger!

 

Några avslutande tankar inför slutspelet

Precis som föregående säsong tog sig Dalen till slutspel med små marginaler. Det skiljer sig dock en hel del vad gäller känslan i laget, såsom jag upplever det. Förra säsongen kändes Dalen i en svajande form med frågetecken på vilka som skulle kliva fram och göra det. Den här säsongen känns det i stället som om Dalen hittat formen lagom till slutspelet och har nu äntligen fått ihop tre jämnare femmor som känns trygga och där skärpan också finns. Dalen känns hungrigare denna säsong och det är ingen hemlighet att vilja kan åstadkomma mycket!

Jag vill avsluta med att säga stort grattis Dalen – ta med er energin och den goda känslan från detta och ge järnet i slutspelet nu!

Dalen – Helsingborg (5-6, str.): Slutspelsjakten, ”alla måste ju gilla…” och två formationer

Av , , Bli först att kommentera 0

Slutspelsjakten lever i allra högsta grad med Helsingborg och Dalen på sjunde respektive åttonde placeringarna i tabellen och med både Sirius och Jönköping jagandes underifrån. Under gårdagen spelades matchen mellan Dalen och Helsingborg, vilken blev framskjuten en och en halv timme, vilket också föranledde förseningar av det efterföljande blogginlägget till idag.

Helsingborg vann i slutändan efter straffar och säkrade väl mer eller mindre sin slutspelsplats genom de två poängen, medan Dalen förvisso tog med sig en poäng och sålunda förstärkte sina chanser något, men fortfarande behöver inkassera minst tre poäng till för att garanterat mota undan Jönköping – och fem poäng för att garanterat hålla undan även Sirius. Samtidigt krävs det idel vinster för Sirius och Jönköping för att gå om Dalen… Spännande!

Samtidigt är det en god känsla att Dalen har allt i egna händer vad gäller slutspelsbiljetten. För att vara helt säkra på att gå till slutspel krävs vinster, men jag tror ändå att vinster och starka insatser överlag nu de sista två omgångarna kommer krävas för att gå in med en positiv känsla och god form i slutspelet – allt för att undvika en upprepning av föregående säsongs slutspel och tidiga uttåg i kvartsfinalen. Dalen var i en minst sagt kall form, identiteten svajade något och det räckte inte alls för att rå på Storvreta.

Det är ett annat Dalen denna säsong, kryddat med unga (och äldre…) spelare för att fylla ut spelartappen sedan föregående säsong. Dalen har till viss del byggt om laget, lagt grunden för en långsiktig satsning där fysik och attityd spelar stor roll om jag ska återge vad tränarna givit uttryck för. Når Dalen slutspelet, oavsett hur det egentligen går där, vore det ett fint kvitto på att laget, trots att det stundvis gått tungt, samtidigt gjort mycket rätt också och det vore även en bra möjlighet för flera av de yngre spelarna att få viktig rutin för kommande säsonger.

I slutspelsjakten tror jag att Sirius kommer flåsa Dalen i nacken hela vägen, trots ett tufft spelschema. Samtidigt finns även risken att Dalen spelar en avgörande sista seriematch mot Jönköping som före dess möter AIK och mycket väl kan plocka tre poäng från Stockholmslaget som i praktiken är väldigt, väldigt nära att åka ur svenska superligan. Jag räknar dock med att få se ett Dalen som går all in på söndag mot Växjö för att plocka ytterligare poäng, med risk för att det blir en match med mycket känslor.

 

Dalen – Helsingborg (5-6, efter straffar) (Svenska superligan herr)

Under uppvärmningen konstaterade vi snart att Mattias Ljunggren tyvärr inte spelade. Ljunggren har problem med ena vaden och jag gissar att detta var orsaken till att han vilade matchen mot Helsingborg. Samtidigt som det tråkiga beskedet stod klart, noterade vi samtidigt att Marcus Berglund äntligen var tillbaka i spel! Glada och tråkiga besked på samma gång alltså.

 

Matchen då?

Helsingborg, inte ett lag jag har särdeles bra koll på, kändes som om de kunde gå ner i ett ganska lågt tempo stundtals i matchen för att plötsligt blixtra till när anfallet väl kom, eller kontringsmöjligheten väl uppdagade sig. Uppvisade stor effektivitet i power play och kunde i slutändan dra det längre strået när Mika Kohonen och Jonathan Edling vann straffläggningen mot Andreas Carlbom och Måns Parsjö-Tegnér.

Dalen såg annars ut att gå mot tre poäng när det stod 5-4 med dryga en och en halv minut kvar att spela, men som så ofta i innebandy svängde det och Helsingborg lyckades kvittera med strax över minuten kvar av tredje perioden. Väl i övertid åkte Helsingborg på en utvisning som möjligen borde ha renderat i straff också, men domarna tyckte annorlunda och Dalen lyckades inte förvalta i spel fyra mot tre.

Matchen innehöll överlag mycket kampvilja och en del misstag. Möjligen var det också just misstagen som gjorde att Dalen successivt och relativt tidigt ändå gick ner på folk. Det kändes till viss del tråkigt, men samtidigt kanske det var nödvändigt när Helsingborg stundtals fick ganska enkla chanser på grund av nämnda misstag och vi nog skulle tacka Måns Parsjö-Tegnér och även en del tur att det inte lönade sig mer för Helsingborg.

 

Formation Kronberg

Vissa spelare fick förvisso förnyat förtroende under matchen, medan andra fick se sig permanent bänkade. Några som däremot fick välförtjänt förtroende och gott om speltid i matchen var Alexander Hedlund och Anton Åkerlund som tillsammans med Ketil Kronberg och backparet Pär Forsman och Ludwig Svensson utgjorde en av Dalens två huvudformationer i matchen.

Jag vill egentligen ge beröm till hela den formationen som samtliga visade mycket kampvilja, men jag vill passa på lite extra att lyfta fram Åkerlund som i mina ögon gjorde sin bästa match på ett tag nu och som med sin intensitet gjorde det svårt för Helsingborg, samtidigt som han visade fint samspel med Hedlund. Alexander som skapade många fina chanser, men tyvärr missade samtliga, gör mycket rätt på planen och blev ett samtalsämne mellan mig och Maria på läktaren (ännu en gång).

Anton Åkerlund Foto: Magnus Andersson

Anton Åkerlund
Foto: Magnus Andersson

Sedan kan jag inte låta bli att nämna Ludwig Svensson som inte bara imponerade hela matchen, utan även använder sin intensitet och energi till att blanda fint försvarsspel med spännande anfallsspel när han roterar platser med kedjekamraterna vilket gör honom till en spelare det händer mycket omkring. Lägg därtill Svenssons yviga kroppsspråk och glädje på planen – jag tänker såhär: alla måste ju gilla och heja på Ludwig Svensson!

Ludwig Svensson (höger) Foto: Magnus Andersson

Ludwig Svensson (höger)
Foto: Magnus Andersson

 

Formation Svahn

I den andra formationen där det roterades lite mer spelare i matchen stod Jonas Svahn och Jim Johansson för grunden och bjöd på fin magi tillsammans, även om det överlag kanske blev lite mer stolpe ut än stolpe in just denna match. De skapar mycket ihop, är mycket kvicka i spelvändningarna, jobbiga på mittplan där de vinner bollar och känns mycket underhållande att titta på. Uppbackade av Viktor Nystedt och Henrik Sjöström på backsidan känns det dessutom som att det finns mycket fart och kvalitet i den femman.

På tal om att vinna bollar på mittplan måste jag ändå nämna Sebastian Degeryd som har en spännande förmåga att lirka av motståndare bollen just vid sargen på mittplan, mycket skön färdighet!

Slutligen vill jag bara säga det som är så uppenbart att det kanske inte behöver sägas, men herregud vilken spelare Jonas Svahn är! Det är så lätt att stirra sig blind på poäng, men jag imponeras så ofta av jobbet Svahn gör på planen, ja, egentligen alla delar på planen – det förtjänar att nämnas!

Jonas Svahn Foto: Magnus Andersson

Jonas Svahn
Foto: Magnus Andersson