IBK Dalen herr – Säsongen 2017/18, bekantskaper och guldkorn

Vemod, silly-rykten och roligt att se fram emot likväl som poddens nästa steg

Jag har skjutit det lite framför mig, inlägget där jag ska summera IBK Dalens säsong på herrsidan. Säsongerna är över för samtliga av Dalens lag i allsvenskan och svenska superligan, på både dam- och herrsidan och när jag nu skriver detta inlägg är känslan så mycket verkligare. Det är vemodigt, men tack och lov återstår ganska mycket innebandy under april och maj innan den riktiga innebandytorkan börjar inför säsongen 2018/19 – slutspelen är i full gång, kvalen lever, SM-finalerna, därefter rör vi oss norrut till Skellefteå för att titta på Foursome Cup (mer om detta när det närmar sig) och samtidigt kan vi njuta (eller förtvivlas) över ”silly season”, det vill säga, tiden då lagen annonserar nyförvärv, förlängningar och spelare/tränare som lämnar.

Jag har anledning att återkomma till silly season, ”fiskandet” har börjat och små detaljer har börjat klarna, men ännu så länge är mycket oklart. Några av de tankar och funderingar jag har i nuläget är bland annat: vad händer med tränarduon Claes Bredemo och Christer Jernberg som gjort ett bra jobb med IBK Dalens damlag? Åker Patrik Rokka till Schweiz? Väljer Linus Holmgren Dalen, eller åker han söderut i stället? Kommer vi få se Frida Eriksson och Jim Johansson fortsätta underhålla publiken även nästa säsong?

Samtidigt kan jag lugna Umeåpubliken som viskat oroliga tankar på läktarna något: jag och Maria pratade med Lukas Harnesk och kan bekräfta att vi kommer få njuta av Dalens omänskligt hårt arbetande back även framöver! Bara det i sig kändes som en stor seger när vi lämnade arenan efter förlusten mot Falun.

Nu är dock tanken inte att ägna allt för mycket utrymme av detta inlägg åt silly-rykten, det kommer i stället framöver. Jag vill dock samtidigt passa på att förtydliga att även om säsongen är över för Dalens fyra lag vilka vi följt under säsongen fortsätter bloggandet.

Samtidigt har jag och Maria pratat en hel del om att vi ska försöka höja nivån på vår podd IBNorrland, eller som jag hellre kallar den, ”Den inofficielle Dalenpodden”. Hur det ska gå till ska jag inte avslöja ännu, men jag lovar, vi har något riktigt roligt på gång och jag hoppas att ni är med oss och lyssnar och tycker till när vi drar igång på allvar!

 

Dalens sorti mot Falun

Jag ska inte hålla mig så länge vid kvartsfinalserien mellan Falun och Dalen, men jag har hållit tillbaka under matchserien och vill förtydliga några saker innan jag lägger det bakom mig på allvar. Falun må ha vunnit med 4-0 i matcher och det må vara så att Falun, som de själva i alla fall uttrycker det, inte kommit upp i sin högsta nivå. Alla vet vilken hög nivå Falun kan spela på när de når den, jag säger inte emot i detta avseende, men en relevant detalj i sammanhanget är givetvis även frågan – hur kommer det sig då? Var Falun bara sämre än väntat, eller var Dalen bättre än vad många, inklusive Falun, förväntat sig? I princip alla tippade att Falun skulle vinna med just 4-0 i matcher, men jag tror inte att många hade väntat sig att det skulle vara med så små marginaler som avgjorde varje match, att Falun i princip fick med sig två av vinsterna med blotta förskräckelsen.

Det sorgliga är att många bara kommer ta med sig att Falun slog Dalen med 4-0 i matcher. Siffrorna ger inte en rättvis bild över hur jämn serien faktiskt varit. Jag vill likna det lite med Dalen-Växjö i kvartsfinalserien för någon säsong sedan där Dalen vann med 4-0 i matcher, men varenda match avgjordes på håret. Det var extremt tajt! Ingen i Umeå påstår att det var fråga om att ”städa av Växjö”, vi visste alla att vi vunnit med minsta möjliga marginalerna varenda match och därmed hela serien egentligen. Det var ingen utskåpning på något sätt, siffrorna ger bara felaktigt sken av att det var så.

Falun fick slita hårdare än väntat för att slå ut Dalen, men gick förstås välförtjänt vidare till semifinal. De har ett gäng spelare som är otroligt vassa när det gäller som allra mest – och hur frustrerande det än må vara att se spelare som Emil Johansson och Alexander Galante-Carlström göra livet surt för mitt Dalen, imponeras jag ändå oerhört över just hur bra de faktiskt är. Johansson är en världsklassig forward (back? Pfft!) och Galante kan oberörd smälla in bollar hur kyligt som helst trots en ständigt häcklande klack och backar på sig som ryggsäckar. Att han sedan tar sig tiden för barnskaran som samlas efter matcherna för att skriva autografer, ta selfies och fist-bumpa sin idol tycker jag bara gör det ännu finare.

För Dalens del tar jag i stället med mig just känslan av hur förbaskat bra de stod upp mot mästarlaget Falun, där veteraner som Mattias Ljunggren, Måns Parsjö-Tegnér och Ketil Kronberg visade vägen, men unga och relativt oerfarna spelare som Johan Larsson, Alexander Hedlund och Ludwig Svensson kanske imponerade mest ändå när de stod emot pressen i ett slutspel, samtidigt som de under matchserien ställdes mot spelare som Rasmus Enström, Johannes Larsson och Omar Aldeeb, m.fl.

 

Dalens säsong 2017/18

Även om säsongen precis tagit slut lite tidigare än vad jag hade velat är känslan ändå god. Grunden ser riktigt stabil och bra ut inför den kommande säsongen och jag hoppas att Dalen kan bygga vidare på detta. Ta ytterligare några kliv framåt, få en jämnare kontinuitet en säsong som förhoppningsvis inte kantas av skador och sjukdomar på det sätt som denna säsong gjort.

Trots en säsong med allvarliga skador på tongivande spelare såsom Mattias Wallgren och Fredrik Edholm, likväl som att Sebastian Degeryd fick sin försäsong och inledning på säsongen spolierad på grund av sin skada och Marcus Berglund fick se slutet av säsongen gå upp i rök på grund av en olycka, förstärkande Andreas Carlbom kämpat med återkommande kroppsliga åkommor… ja, ni fattar, Dalen har haft en säsong där många viktiga spelare saknats på grund av skador och annat. Då har jag inte ens nämnt det faktum att Mattias Ljunggren spelat hela säsongen med en skada, men där rehabträningen vad jag förstått gett så pass goda resultat att det ändå varit möjligt. Alternativet var operation.

Nå, trots ovannämnda tuffa förutsättningar, tog sig Dalen hela vägen till slutspelet, med en form som blev allt bättre ju närmare slutspelet de kom och trots förlust i kvartsfinalserien stod laget upp väldigt bra mot en motståndare som bara skulle vara för svår sett över en hel slutspelsserie.

 

Nya bekantskaper

Under säsongen har vi, publiken, fått stifta bekantskap med nya spelare såsom John Stiglund, Pär Forsman, Sebastian Degeryd och Alexander Hedlund – vilka samtliga klivit in och visat vilka fina kvaliteter de har, både Forsman och Hedlund har verkligen visat att de var och är redo för svenska superligan. Jag har sagt det förut, det är egentligen helt galet att Dalen kan ha två så pass skickliga målvakter, en åsikt jag även hört bland ledare i laget – och Stiglund ska förutom sina färdigheter i målet även ha mycket beröm för hur mycket han peppar, stöttar och bidrar med energi på bänken och runt uppvärmningarna!

Jag ser även mycket fram emot att få se Degeryd spela en hel säsong utan skador och annat som stör. Teknisk och hårt slit till trots – jag har lidit med Sebastian som gjort mycket rätt, men inte riktigt haft marginalerna med sig alla gånger. Sebastian har ännu mer att ge och jag både tror och hoppas att vi får se det lossna rejält nästa säsong!

 

Nygamla bekantskaper

Det har även stiftats nygamla bekantskaper, alltså, spelare som lämnat, men som kommit tillbaka för att hjälpa Dalen hela vägen. Det är ingen hemlighet att jag är väldigt fäst vid Jim Johansson, en spelare jag började fråga Urban Karlsson om redan på sommaren inför säsongen – och sedan innerligt hoppats på att få se göra comeback under hela säsongen. Till slut blev det också så, Johansson kallades in och förstärkte Dalen som var hårt drabbade av sjukdomar och skador.

Förvånad var jag inte över att få se Jims fina dragskott, det har jag ju trots allt sett på riktigt nära håll när Maria och jag fick en privatlektion i skotteknik av Dalens hårdskjutande målskytt – däremot tog nog Johansson flera av oss med storm med sin snabbhet och uthållighet redan från start. Eventuella antaganden om att Jim slappnat av i division 2 kunde hastigt avfärdas, det var ingen slump att det blivit över 100 poäng där nere. En av säsongens höjdpunkter har för min del absolut varit att få se Jim spela igen!

 

En annan höjdpunkt har varit att få bättre förståelse för den i Umeåkretsar mycket omtalade spelaren Andreas Carlbom. Jag ska erkänna att jag inledningsvis var lite tveksam över hur mycket speltid han skulle få, särskilt med skadekänningarna som visade sig tidigt efter att det blivit allmänt känt att Carlbom skulle förstärka Dalen – månad för månad. Tvivlen blåstes dock bort och jag blev snart övertygad, Andreas är inte bara en målskytt, jag tror att jag beskrivit honom som lurig och jag tycker att den beskrivningen stämmer väldigt bra in på Carlbom som bidrog med ett flertal fantastiska uppvisningar och vackra kontringar.

 

Jag har även funderat över om det inte var så att vi började se vändningen på riktigt hos kedjekamraten Johan Larsson när formationen med Carlbom, Larsson och Hedlund började blomma ut. Vi fick se en väldigt fin kemi mellan Larsson och Carlbom och kan det möjligen vara så att Carlboms erfarenhet varit bidragande till att hjälpa Larsson växa?

Johan Larsson som även han var en nygammal bekantskap när han värvades tillbaka till Dalen denna säsong. När han lämnade Dalen för några år sedan tyckte jag att vi redan då fick se potential i den då väldigt unge Johan och återvändningen var en glädjande nyhet inför säsongen.

Larsson som under den inledande halvan av säsongen slitit hårt för att få speltid, i ett lag med hård konkurrens om platserna, har bara vuxit och vuxit och mot slutet av säsongen och särskilt i slutspelet har Johan verkligen imponerat stort! Jag får gåshud när jag tänker tillbaka på det, Johan Larsson alltså, vilken toppenvärvning det blev!

 

Några mer välbekanta ansikten

Under säsongen gjorde Ketil Kronberg sin 500:e poäng i svenska superligan, något som hyllats i både bloggen och podden tidigare, och vi fick samtidigt se Kronberg bevisa att ålder bara är en siffra! Evigt ung, evigt kung, Ketil Kronberg!

När jag ändå är inne på nav i laget ska jag passa på att hylla Jonas Svahn som jag påpekat gång efter annan är en av Dalens viktigaste spelare – vilket blir så löjligt tydligt, särskilt när han saknas. Jag ställer frågan igen, har Dalen vunnit en enda match sedan Svahn kom tillbaka till Dalen – när han inte haft möjlighet att spela? Oavsett vilket, det har varit en ren fröjd att se Jonas spela, en spelare som inte gör mycket väsen av sig utanför planen, men som verkligen syns och gör enorm skillnad på planen. Att se Svahn och Johansson ihop igen har också varit en riktig höjdpunkt från säsongen, ett fint minne jag sparar ner och tar med mig från säsongen 2017/18.

 

Utanför Umeåpubliken verkar det även som om Sverige fått upp ögonen på riktigt för vår talangfulle och mycket underhållande, men ack så snurrige, Viktor Nystedt som under säsongen överraskade inte bara alla andra utan även sig själv något tror jag, när han gjorde hela 12 mål och 6 assist under grundserien! Vare sig det är genom ett dragskott från mittplan, eller genom att springa runt försvaret och lägga in den i bortre, Nystedt får det att se vansinnigt enkelt ut och lägg därtill sjuka dragningar och en löpstil som utmanar nästintill alla och som kräver spelare av Emil Johanssons kaliber för att matcha – ja, då förstår ni vilket guldkorn Dalen har i Viktor!

 

Ett annat guldkorn som jag vill lyfta fram är Henrik Sjöström, som visade känslor och stor förvåning när han visades ut för protest mot domslut i en av matcherna mot Falun (vilket jag senare hörde berodde på att det inte ens var Henrik som protesterat) som jag tycker har tagit ytterligare kliv i sitt spel, blandar både offensiv och defensiv briljans med passion och glädje! Om Ludwig Svensson har en utmanare i pur glädje är det möjligen Henrik! Eller möjligen det passionerade Månstret (Måns Parsjö-Tegnér)…

 

Och när jag ändå är inne på glädje och Ludwig Svensson. Kan ni fatta att Svensson bara gjorde några byten i svenska superligan föregående säsong – och denna säsong var en gjuten spelare i backformationerna under slutspelet? En energilirare, som gör livet surt för motståndare och som verkligen kan sättas in i spel mot tuffa motståndare där de inte får ges någon tid alls ostört med bollen. Det har faktiskt inte förvånat mig alls att Ludwig gjort en så pass bra säsong, killen utstrålade stor potential redan inför säsongen, men det känns riktigt kul att det också föll väl ut och jag hoppas att Svensson behåller passionen och glädjen och tar med den in i nästa säsong, då kommer det bli något alldeles extra!

En annan spelare jag fattat ett stort tycke för är en mycket underhållande spelare som blandar både fin teknik, ett bra avslut och mycket kampvilja – Patrik Rokka! Även om säsongen inte varit en enda enkel resa för Rokka, har det varit en märkbar skillnad på Dalens offensiv när Patrik varit on top of his game – passningar som ger åskådarna gåshud, skott som får publiken att ducka i ren reflex – ja jisses… Jag kan bara innerligt hoppas att ryktena har fel. Att förlora Patrik Rokka till Schweiz vore en stor förlust för Umeåpubliken!

 

Nu börjar jag närma mig slutet av detta inlägg, med några spelare kvar att nämna. Förväntningarna var väldigt höga inför säsongen på Anton Åkerlund som hade det kämpigt föregående säsong och till följd av det satt mer på bänken än vad jag kanske tyckte var befogat. Inför denna säsong pratades det mycket om Anton och det med rätta – under försäsongen var Åkerlund i en riktigt fin form och bjöd på en blandning av fin teknik och stark fysik.

Anton har gjort en bra säsong, inledde säsongen väldigt bra och var en av Dalens viktigaste och stabilaste spelare när spelet överlag hackade mer än vad vi kanske hade både hoppats på och förväntat oss, men tappade märkbart energi något kring årsskiftet när hela laget dippade och många, inklusive Åkerlund var sjuka. Mot slutet av säsongen växte Anton allt mer tillbaka i spelet igen, fick mot Falun axla en minst sagt stor roll som center i första formationen tillsammans med Ketil Kronberg och Patrik Rokka – en ganska otacksam roll, att ställas mot Faluns beryktade formation som är nästan ostoppbar, men jag tycker att det var helt rätt – Anton står för stabilitet, något som behövs mot sådana spelare. Samtidigt kan jag, lite likt Sebastian Degeryd, känna att Åkerlund har mer att ge, att vi inte sett allt ännu. Det ska bli minst sagt intressant att följa Antons utveckling nästkommande säsong – Ooh ahh Åkerlund!

Jag avslutar inlägget med ett backpar vi fått se återuppstå denna säsong, Lukas Harnesk och Mattias Ljunggren. Två backar som skiljer sig ganska mycket åt i spelstil, men som har några saker gemensamt också: göra livet surt för motståndarnas offensiv!

Lukas uppoffrande ”kasta sig no matter the consequences”-stil och Ljunggrens hårda, smarta spelstil har smält samman till något jag tycker fungerat väldigt bra. Förutom Harnesks galet fysiska spel tar jag förstås med mig hans slagskottsmål – vilken laser! Det behövs en gif på den, om det inte redan finns!

Jag vill avslutningsvis passa på att berömma Mattias som spelar en stor roll i laget, styr och vägleder sin femma på planen och även representerat Dalen mycket bra i medier av olika slag på sistone. En spelare som fortsatt kommer spela en viktig roll i Dalen, of that I am sure!

 

Tack IBK Dalen för säsongen, vi ses igen under Scandic Cup!

Kämpa Dalen!