Scandic cup 2022 – Dalens herrlag i fokus (del 2 av 3)

Av , , Bli först att kommentera 0

Bloggserien fortsätter och nästa del handlar om nyförvärven och om något Maria brukar reta mig för: mina innebandycrushes.

Nyförvärven
Okej så spelet är sig ganska likt och Dalen har kunnat prestera trots katastrofstämpeln från vissa håll, nu då? Ja, vad sägs om att kika lite på nyförvärven?

Här måste jag erkänna att jag gått in i Scandic cup sämre påläst än något år tidigare. Jag visste i princip att vi hade fått in ett helt gäng unga lovande spelare, that’s it. Det gjorde det samtidigt lite extra roligt att uppleva dem på planen för att bilda mig en egen uppfattning.

Nu hoppas jag att jag fått med allihop, men såvitt jag kunde avgöra hade vi följande spelare och (tillfälliga) nummer under cupen:

8. Adam Strand (back)
65. Felix Andersson (back)
11. Wille Malm (forward)
83. Vilmer Åsenstam (forward)
12. Oliver Forslind (forward)
88. Noah Nordlander (center/forward?)
1. Alexander Ljungström (målvakt)
41. Wilmer Entall (center/forward?)

Gemensamt för alla nyförvärven är att de gjorde ett riktigt gott intryck. Med olika egenskaper och en jävla massa vilja stack de ut på lite olika sätt och jag kommer få anledning att återkomma till dem framöver men om jag ska nöja mig med att välja ut två spelare som stack ut lite extra i mina ögon under cupen får jag nog lyfta fram Noah Nordlander och Oliver Forslind. Här var vi lite oense i bilen på väg hem, jag och Maria, men det ska bara förstås så att det var många som levererade och att valet därför var svårt!

Nordlander som kändes som allra mest hemma i formationer där tempot skruvades upp lite extra, gjorde det även bra i power play och jag tror att Dalens spelsätt kommer passa honom som handen i handsken. Känslan är att detta är en spelare som både vill och kommer kunna bidra med poäng kommande säsong!

Forslind vann över mig nästan direkt med sin viljestyrka som skiner igenom hur tydligt som helst. Het i närkamperna och hetlevrat orädd att stå kvar när en två decimeter längre spelare står och bröstar upp sig mot honom – hur kan man inte älska att ha en sådan spelare på sitt lag? Att Oliver även kan lira innebandy visade han och jag tror att vi kommer få se Forslind gå in i en av Dalens formationer direkt från säsongsstarten.

Innebandycrushes och en oväntat härlig duo
Maria pikade mig häromdagen för att jag gillar så olika kvaliteter hos spelare och frågade mig vad det är som är avgörande för att jag ska få en så kallad ”innebandycrush”. Svaret är inte enkelt, men visst är det väl härligt med olika spetsegenskaper likväl som personligheter? Och ibland fastnar jag lite extra för spelare av väldigt olika anledningar. Ta exemplet med Emil Wiklund och Felix Forslund, en kanske lite oväntad duo som i mina ögon gjorde succé under cupen när de fick möjligheten att spela ihop.

Wiklund är en explosiv och mycket hetlevrad känslospelare som använder det som en av sina styrkor. Kombinerat med hans tekniska skicklighet och nästan fräcka spelstil skapar han kaos och oreda hos motståndare som, låt oss vara ärliga, nog tycker att han är ganska besvärlig att möta.

Forslund påminner å andra sidan ganska lite om Wiklund, utstrålar tålamod och är en helt galet hårt arbetande spelare. Det känns som att han kan springa hur länge som helst utan att se ansträngd ut! Påminner lite om Linus Holmgren på det sättet att jag inte tror att han skapar särskilt många ovänner på planen trots att han är stark och jobbig i närkamperna.

Denna något omaka duo tycktes i alla fall ha lätt för att finna varandra på planen och jag upplevde att de liksom hade en förmåga att nyttja och framhäva varandras styrkor i offensiven. Som alltid är försäsongsmatcher sällan ett kvitto på färdiga formationer, men här finns en potential mitt otränade öga hoppas få se mer av under kommande säsong.

Och låt mig vara kanske den förste att säga att ni ska hålla ett öga på Felix Forslund som kommer göra poäng och sticka ut mer denna säsong!

Scandic cup 2022 – Dalens herrlag i fokus (del 1 av 3)

Av , , Bli först att kommentera 0

Inledning

Jag var lite kluven på om jag skulle öppna upp bloggen inför säsongen. Främst på grund av tidsbrist, men även för att jag skulle försöka bara njuta av innebandyn – samtidigt gillar jag ju det här och det finns en gräns för hur mycket av mina tankar Maria orkar lyssna på… 😀 På grund av jobbet missade jag tyvärr finalerna, däribland herrfinalen i elitklassen mellan Dalen och Thorengruppen vilket känns segt förstås. Det är nog scenariot vi alla hade hoppats på, rivalerna i final. Och såsom snacket gått i de ganska svala innebandymedierna sedan förra säsongen slutade så har mycket handlat om tvivlet på Dalens förmågor tack vare en brutal spelare ut-lista och en försiktig värvningsdito.

Jag ska erkänna att även jag varit orolig. Trots att jag nog får ses som en ganska optimistisk supporter överlag har jag nästan haft ont i magen vid tanken på hur det ska gå framöver. Jag tror att fler supportrar delar min känsla och det är av denna anledning jag ändå ger mig i kast med att summera mina tankar om cupen här där extra mycket utrymme kommer ges åt Dalens herrar. Och den känsla jag lämnade Gammliahallen med efter semifinalvinsten var helt klart bättre än den varit på månader. Dalen är fortfarande ett bra lag, har en mycket intressant och kunnig tränare i Mattias Hall (fd. Wallgren) och flera av nyförvärven har gjort avtryck på mig.

För de av er som inte haft möjligheten att följa cupen, eller som av någon anledning är intresserade av mina högst subjektiva och något lösryckta tankar om Dalen hoppas jag kunna måla upp en bild av Dalen 22/23 och kanske något om vad vi kan förvänta oss av den kommande säsongen.

Inlägget kommer för övrigt att delas upp i tre kortare delar framför allt så att jag ska hinna renskriva allt i omgångar då jag är på resande fot. Det kommer alltså bli både lite tankar om några av nyförvärven och om stommen i laget, samt lite om potentiella sparkapital.

Vägen till finalen
Låt mig börja med att kort nämna resultaten. Det blev förlust för Dalen mot hemmalaget RIG (6-5) i den första matchen där Dalen luftade många nya och yngre spelare och det kändes som långt ifrån en fullträff för Dalens del. Förlusten följdes upp med en stabil vinst mot finska SPV (7-3) och femmorna kändes klart mer harmoniska. Detta gav Dalen en andraplats i gruppen och en kvartsfinal mot finska Nurmon Jymy som man besegrade övertygande med siffrorna (11-3). I semifinalen stod tjeckiska Mlada Boleslav för motståndet och det blev jämnt in i det sista och matchen avgjordes först på straffar (5-4).

Finalen spelades mot Thorengruppen och slutade med förlust i övertid där Thoren vann med 5-4. Tyvärr missade jag denna match på grund av jobb och har därför inte mycket att säga om hur matchbilden såg ut där.

Hur var spelet?
Den som var orolig för att Dalen ska börja backa hemåt och leva på spelvändningar och en parkerad buss kan andas ut. Dalen spelar med en hög press och ett högt tempo som liknar det vi sett senare säsonger.

Nytt för denna säsong är att Jonatan Brolin lämnat och i hans ställe har Dalen tagit in Mattias Hall. Och det kan vara bland det bästa med Scandic cup, att matcher spelas i Gammliahallen alltså. Det ger publiken en riktigt god möjlighet att speja på spelare och ledare för att se hur de agerar under matcherna. Du hör i princip allt!

Att se och lyssna på Hall jobba var intressant! Om jag skulle sammanfatta Halls matchcoachning är det som att ha en lugn och trygg röst i ditt bakhuvud som leder dig igenom varje byte med säker hand och skapar en tro på det egna spelet. Justerar vid behov, uppmuntrar och stärker där det förtjänas eller behövs.  Fan, det gjorde mig riktigt glad att se och jag tror på Hall!

Sedan är det fint att se spelare som tar på sig sådana roller i laget också. Stöttar medspelare och ger vägledning till kedjekamraterna. Det är svårt att missa Pär Forsmans roll här, men jag tyckte mig även se att Niclas Brohlin-Ljung var tydligt involverad.

Kvalmatch 1: Förlust mot Åkersberga och ett inlägg om nerver, en potentiell nyckel och energi

Av , , Bli först att kommentera 0

Att blogga efter tunga förluster är alltid en utmaning och att försöka skriva någonting om dagens förlust i den första matchen för damerna i kvalserien mot Åkersberga är inget undantag. Det slutade med siffrorna 2-8, vilket kan tyckas förkrossande stora, men det rinner ofta iväg när några bollar får slängas in i en tom kasse och på flera sätt var det egentligen en jämn match med en matchbild som jag tror att bortalaget var väldigt nöjda med och där hemmalaget känner att de kan bättre. Hela säsongen har för Dalen varit en enda lång resa mot ett slutmål – detta kval – och jag förstår verkligen att det som hände också kunde hända. Dalen stod för en ”choke” och lyckades aldrig riktigt sätta sitt spel.

Dalen var påtagligt påverkade av nerver och vad jag antar var pressen av stundens allvar. Det visade sig genom att Dalens effektivitet i avslutningslägena var ovanligt blek och de många chanser som skapades borde ha renderat i betydligt fler mål än vad Dalen lyckades med idag. Samtidigt stod gästerna för en bra insats, försvarade sig bra och hade ett piggt kontringsspel och mot det uppställda försvaret spelade de gärna bollen mot en spelare som kom centralt med fart och lyckades emellanåt sätta Dalen i gungning på ett sätt som kändes… om jag får vara lite kritisk, kanske lite för enkelt? När Dalens formationer hamnade ur balans var motståndarna även kvicka på att nyttja detta genom att avlossa utifrån vilket visade sig vara mycket lyckat.

En chansning som inte riktigt lönade sig?
I bilen på väg hem från matchen hade jag en diskussion med Maria och en stor del av diskussionen handlade om var vi tappade matchen. Jag vet inte riktigt, men det måste vara svårt i en sådan här match att peta och justera i spelet och kunna sätta fingret på vad som behövs i stunden… Ska man till exempel låta ett desperat jagande Dalen gå på kontring på kontring på kontring på kontring på… ja, ni fattar? Jag förstår tanken med att låta det gå, särskilt med tanke på svårigheterna Dalen hade att göra mål mot uppställt försvar under matchen, men visst kändes det som om det oftare ändå gynnade Åkersberga mer när det blev lite så kallat ”Hawaii-spel”? Det ledde till att spelare som borde ha gått på byte för längesedan blev kvar på banan för länge, märkbart utmattade, vilket medförde att försvaret ofta hamnade ur balans och öppnade upp ytor bakåt som Dalen hade bra koll på under mer ordnade omständigheter – men inte i kaoset som stundom uppstod. Jag skulle önska att någon klev in och tydliggjorde att det behövdes ett byte här – avbryta och bygga upp ett nytt anfall med en pigg formation på banan i stället. Särskilt om det kunde ge vår första formation chansen att starta varje byte med bollen.

Om formationerna och om en potentiell nyckel
Det rådde ingen tvekan om att den formation som skapade bäst och flest chanser var Dalens första formation. Målen däremot, stod Agnes Holmgren mer eller mindre för på egen hand och det var inte så långt ifrån att hon även fick göra ett tredje i matchen. Holmgren är fenomenal på att ta sig iväg med bollen i farten och hon flyger fram som skjuten ur en kanon och det krävs mycket av en försvarare för att orka hänga på henne när hon sätter fart, vilket vi fick se när hon gjorde mål i numerärt underläge bland annat, men hon är även stark i duellerna direkt framför målet där flera andra av Dalens forwards hade stora problem med Åkersbergas försvarare idag. Här har Dalen kanske en nyckel till bortamatchen på onsdag också – att försöka nyttja starka spelare som orkar den hårda uppvaktningen framför målvakten som kommer krävas för att bollen ska kunna petas in. Nå, jag nämnde ju första formationen av en anledning.

Jag upplevde att Dalens första formation var den som hade bäst chans att rå på motståndarna idag. Chanser och tryck skapades, men det som kanske saknades var den där skärpan och effektiviteten som vanligen finns där och som jag tror var påverkad av matchens allvar. Jag skulle inte göra några större förändringar här inför onsdagens avgörande match, om denna formation bara får träff och kan spela utan för mycket nervpåslag så kommer de att vara giftiga. Jag upplevde att det var ett lyckat drag att de spelade längre byten allt eftersom matchen gick, men tyvärr uteblev utdelningen. Samtidigt tror jag att det finns detaljer att jobba med vad gäller Dalens övriga formationer.

Matchens bästa
Jag skulle vilja avsluta inlägget med att lyfta fram några spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt idag. Det mest självklara valet enligt mig och den spelare som jag valt ut till Dalens bästa spelare idag var Ida Sjölander som jag tyckte var riktigt bra. Sjölander stod för en enormt viktig trygghet från hennes backplats där hon med imponerande precision och känsla för spelet plockade bort motståndare och skar av farliga passningar och bidrog samtidigt med viktig energi i det offensiva spelet när Dalen blev mer desperata och bidrog även där med en trygghet i närkamperna som hjälpte hennes formation att skapa tryck emellanåt.

Andra som förtjänar beröm var ovannämnde Agnes Holmgren och även Camilla Lundin som verkligen kämpade hårt och föredömligt på planen och gjorde allt hon kunde för att leda sitt lag. Sedan måste det ju bara nämnas den härliga energi hon bidrar med från sidan av planen, Isa Marie Carsbo. Lever någon sig in lika mycket i matchen som Carsbo? Ingen hörs lika mycket i alla fall – och jag tycker att det är fint hur hon hela tiden är framme och peppar lagkamraterna!

Slutligen blir jag väldigt glad över att se de unga Dalenspelarna som fick chansen att följa med damerna in på planen vid lagpresentationen och som glatt och ivrigt pratade om sina idoler och hejade på från sidan av planen. Engagemanget smittar av sig och jag blir både lite sentimental och väldigt glad när jag ser hur mycket glädje och energi det ger till ungdomarna när eliten välkomnar dem och tar hand om dem.

Ett försök att summera herrarnas säsong – om Dalen och Thorengruppen och om rivaliteter

Av , , Bli först att kommentera 0

OBS! Risk för ett långt inlägg…

Inledning
Efter gårdagens resultat står det dessvärre klart att det inte blir något slutspel för Dalen och säsongen är därmed över för herrarna. Däremot väntar i skrivande stund ett kommande kval för våra damer och det är något positivt att se fram emot som jag även har för avsikt att skriva om i bloggen, för den som vill kunna läsa lite tankar kring det.

Jag har planerat en del inför detta inlägg och tänkte att det ska handla om två av de tre lag jag har följt extra noga under säsongen: Dalen och Thorengruppen. Det känns som en naturlig avslutning efter en lång säsong som varit jämn och ojämn på samma gång, där slutspelsjakten känts som om den pågått i evigheter och där vi som supportrar kastats mellan hopp och förtvivlan – ofta flera gånger under samma vecka. Den jämna kampen mellan de båda Umeålagen har dessutom varit en extra krydda som gjort denna jakt extra spännande och jag har någonstans längs vägen funnit att jag uppskattar att vi har två lag i den högsta serien. Lite längre ned i inlägget ska jag göra ett försök att beskriva mina känslor kring rivaliteten och att följa två lag, samt summera några av de nycklar, såsom jag ser det, som ledde fram till Thorengruppens framgångsrika säsong. Till att börja med och avslutningsvis kommer det dock att handla om laget som fick mig att börja älska sporten innebandy, Dalen.

Jag vill egentligen att detta avrundande inlägg ska vara något positivt – framför allt med fokus på det som varit de glädjande delarna under säsongen – men jag får nog samtidigt avhandla den sista matchen och det som jag känner varit ett återkommande problem under hela säsongen: osäkerheten i Dalen.

Den sista omgången
Dalen hade allt i egna händer inför sista omgången för säsongen när de ställdes inför Jönköping på bortaplan. En vinst under ordinarie tid där och slutspelsplatsen var klar. Symptomatiskt för hela säsongen har Dalen haft en tuff säsong när det kommit till att hantera dessa avgörande situationer. Dalen har mer än en gång haft fina utgångslägen under säsongen och under matcherna där kortare perioder av praktiskt tagna kollapser från Dalens sida lett till att vi totalt givit bort poängen och vinsterna till motståndarna. Dagens avgörande match var, tyvärr, inget undantag.

Det som var slående tydligt redan från början i matchen och som spelarna som intervjuades även var inne lite på i intervjuerna, om man läser mellan raderna, var att Dalen inte gjorde en särskilt bra match – med Dalenmått mätt. Med detta menar jag att Dalen inte gick ut och spelade det spel som de tränat på och faktiskt spelat under hela säsongen och vi var faktiskt ganska bleka även innan det brakade loss i tredje perioden. Varken det något Hawaii-aktiga högoktaniga och stundtals kaotiska spel vi både älskar (och kanske även hatar lite grann när det svajar lite väl mycket) eller den höga pressen fanns riktigt där. Det var mer riskminimerande än vad vi varit vana vid att se och mer… glädjelöst? Jag tycker inte alls att det är ett gott tecken när det saknas både eld och passion från bänken och de gutturala segervrålen varje gång en lagkamrat täcker bort ett skott eller gör en bra närkamp lyser med sin frånvaro. Vart tog lagmaskinen Dalen vägen? Dalen var nervösa för att möta Jönköping borta och det genomsyrade matchen och särskilt den tredje perioden när dörrarna slogs upp på vid gavel när Jönköping plötsligt gjorde några enkla mål. Med all respekt för Jönköping, men vad i helvete hände egentligen i Dalen?

Det gör mig ledsen att se Dalen så mentalt skadeskjutna som igår och jag tror att Dalen behöver få möjligheten att komma samman, bygga upp sig själva och sammanhållningen igen för att komma igen starkare och som sig själva. Dalen är ett i grunden mycket bättre lag än vad de visat de senaste veckorna, men jag befarar att alla de här katastrofrubrikerna och ryktesspridningarna om Dalen och om spelare som är klara för andra klubbar kan ha haft en mer negativ inverkan på Dalen än vad spelare i laget eller någon i föreningen säkert kommer tillstå om de får frågan. Framför allt måste det vara svårt att fokusera på att vara här och nu när mycket energi läggs på sådana saker utanför planen.

Samtidigt är jag jäkligt trött på den här ständigt återkommande vinkeln i sociala medier och i media om att det är nu Dalen ska gå under – det är nu Dalen inte lyckas resa sig igen och så vidare. Jag har följt Dalen i snart tio års tid och jag tror att det varit den återkommande snackisen varenda år (med något enstaka undantag): ”Dalen förlorar tongivande spelare och nu är det kört”. Men är det någonting som jag lärt mig är det att Dalen är otroligt skickliga på att få ihop det ändå. Det finns mycket hjärta, rutin och lagkänsla i hela föreningen, hos spelare och tränare, hos ideella personer som sliter hårt för föreningen de brinner för och hos supportrarna som älskar denna svartvita klubb. Och på något sätt lyckas Dalen ändå, säsong efter säsong.

Nu blev det inte slutspel denna gång – men för ett Dalen som målades upp av media som ett sjunkande skepp och ett Dalen som, låt oss vara krassa, faktiskt inte kom nära att uppnå sin fulla potential och ändå föll på mållinjen till slutspelet… Hade vi en enda match där både första och andra formationerna gjorde en mer än okej insats samtidigt? Antingen var det en match där den första formationen gjorde det eller en match där den andra gjorde det, men sällan kom laget ihop sig som vi sett tidigare säsonger. Laget kan inte bäras av en femma per match under en hel säsong, det håller inte i ett lag som Dalen som lever på det starka kollektivet.

Trots att vi sannolikt går mot en jobbig tid tror jag inte att det här kommer bli slutet för Dalen heller. Med intressanta värvningar på gång och spelare i laget som kommer fortsätta växa och ta mer plats är jag hoppfull för framtiden, trots att vi går mot en silly season som ser ut att likna den otrevliga upplevelsen vi genomled efter förra säsongen. Dalen behöver få behålla duktiga ledare och nyckelspelare som ska visa vägen och att fortsätta hitta och utveckla nya talanger som får växa fram, men det är något Dalen gjort med stora framsteg tidigare.

Några av höjdpunkterna från säsongen
Min vana trogen tänkte jag skriva något om sådant som stuckit ut under säsongen, positiva saker som jag tar med mig. Jag har dock valt att (försöka) avgränsa mig här och låta bli sådant som jag tänker är allt för mycket relaterat till silly season. Det kanske kommer i ett senare inlägg i stället, nå, vi får se. Med risk för att det blir spretigt och mycket var min strategi för denna del bara att i princip gå igenom laguppställningen i Dalen och skriva ned mina första spontana tankar när jag tänker tillbaka på respektive formation eller spelare i laget och den resa de gjort och dela med mig av lite av varje. Är det lite nördigt? Jag vet inte, men mina starka känslor för både innebandyn och Dalen grundar sig på mer än bara en lagtillhörighet, för mig handlar det mycket om spelare och personer.

Första formationen
Dalens första formation har under stora delar av säsongen varit en personlig höjdpunkt. Den höga pressen som rivstartat match efter match med Daniel Sonidsson och Anton Åkerlund som kliver högt och ofta med stor framgång tvingat fram misstag direkt från motståndarna har varit en ren fröjd att se. Det är inte förvånande över huvud taget att detta varit Dalens två bästa poängplockare och känslan är dessutom att Sonidsson har ännu mer att ge och jag tror att han har ytterligare nivåer i sig. Jag har även hyllat Åkerlund flera gånger under säsongen och det av en anledning – är han i sitt livs bästa form? Ryktena säger att Anton lämnar Dalen för en resa till Schweiz och allt talar väl för att det är sant, men jag hoppas att vi får se en återkomst till Dalen längre fram. Detta får inte bli den sista gången vi hört ett ”oooh-aah Åkerlund” i Dalendressen.

Under säsongen har Pär Forsman plockat en del poäng, men utan att på något sätt förringa hans offensiva kvaliteter eller bara fokusera på vilken otroligt skicklig försvarsspelare han är tycker jag att det varit uppenbart hur viktig han är för stabiliteten och tryggheten i hans formation. När Dalen spelar kaos-innebandy (som de själva kallat det) och vindarna blåser som hårdast i det stormiga spelet är det samtidigt väldigt skönt att veta att vi har en sådan trygg punkt i Forsman. Ni vet hur det sägs att det är vindstilla i stormens öga? Är Pär Forsman vårt lags stormens öga? Att han är uppskattad av publiken är också uppenbart och jag kommer åter igen att låna ett uttryck som Maria sa för ett tag sedan: alla älskar Forsman!

På backsidan har stommen framför allt bestått av den oberäknelige och finurlige Johan Larsson och Albin Carlsten som på många sätt sattes på prov för första gången under en hel säsong i SSL och axlade ett större ansvar än tidigare. Jag var orolig för huruvida Larsson skulle hitta nya radarpartners efter att Christoffer Andersson lämnade, de två hade ju en otrolig förmåga att fungera tillsammans på planen, men ingen har väl blivit besviken över Johans förmågor att röra om i offensiven när han helt sonika roterar positioner och liksom alltid letar sig uppåt i banan. En stundtals underskattad back, upplever jag, som varit väldigt viktig i att få den första formationen att fungera. Carlsten har å andra sidan fått ta på sig mer av ansvaret för att gå in och avvärja knepiga situationer som uppstått, tvinga in ett lugn där det varit allt annat än lugnt och har kryddat det med en del vågade framspelningar som bidragit till att skapa oreda hos motståndarna. Känslan har varit att Albin tagit stora kliv framåt under säsongen och jag hoppas att vi får se honom fortsätta i Dalen där jag tror att han kommer utvecklas mycket under kommande säsonger.

Andra formationen
Stommen i den andra formationen, som jag väljer att se det, har bestått av Rasmus Andersson och Viktor Nystedt på backpositionerna och Alexander Hedlund, Emil Wiklund och Ketil Kronberg på forwardsidan. Just denna formation har inte haft samma möjligheter till kontinuitet som den första formationen på grund av frånvaro på grund av skador, sjukdomar m.m. Det har inte varit en alldeles enkel resa för denna femma, men när den har fungerat som allra bäst har den dock varit väldigt pulshöjande och helt fantastisk att följa! Vem älskar inte rivigheten hos Wiklund som verkligen tar för sig och alltid går in helhjärtat i varje situation och spelar med sina känslor så ogenerat öppet blottade? När Emil har en bra dag lyser han oftast starkast på planen och det är en spelare det är väldigt lätt att tycka om som supporter – en spelare som spelar med mycket hjärta. Eller Hedlund som gör så mycket för att få formationen att fungera, agerar det viktiga navet och jobbar i det tysta? Jag nämner just detta om Hedlund eftersom jag hört lite diskussioner om att han inte synts så mycket som han brukar denna säsong, men jag tycker att det har varit en påtaglig skillnad i hur väl denna formation fungerat med honom respektive utan honom. Han är väldigt duktig på att bevaka bollen och hålla den under hård uppvaktning, kan lirka fram den till en medspelare eller själv skapa en chans i de mest tilltrasslade situationer och jag tycker att det är en viktig spelare som inte ska underskattas. Jag gillar också kombinationen av honom tillsammans med Kronberg där de tillsammans kan skapa tryck och pressa ned motståndarna i svettiga stunder där man liksom inte alls vet var bollen kommer ta vägen till slut.

På tal om Ketil Kronberg förresten… Hur många år i rad ska vi alla fråga oss hur han kan se så omänskligt pigg, stark och ung ut? Herregud. Det skojas om att han inte blev uttagen till Norska landslaget inför VM först på grund av att det rådde frågetecken kring hans fysiska status. Riktigt så var det väl inte, utan vad jag förstod så handlade det om någon dum formell regel om att alla skulle tvingas till ett läger för tester, något som han inte kunde vara med på, men grundtanken om att Ketil skulle vara i för dålig form är direkt skrattretande! Ketil är ett föredöme för så många unga spelare, visar hur det är möjligt att nå långt med hårt arbete, vilja och rätt inställning. En ledare som leder genom att visa vägen och alltid golvar mig med sin ödmjukhet och varma personlighet de gånger jag haft äran att träffa honom. Ketil är för mig helt och hållet synonym med Dalen och jag vill aldrig ens föreställa mig ett Dalen utan honom. Han förtjänar i princip ett inlägg bara för sig, men jag väljer att nöja mig så här.

Jag inledde avsnittet med att nämna backarna och här finns det också en hel del saker värda att nämna. Till att börja med har nog inte säsongen varit något i närheten av det Rasmus hade hoppats på – och då syftar jag förstås på skadorna han drabbats av. Rasmus togs ursprungligen ut till landslaget och var nog en hård konkurrent om en plats till VM om han inte hade drabbats av skadorna och jag upplevde att vi fick se delar av hans kvaliteter under hans återkomst (innan han skadades igen) under säsongen, även om han så klart varit påverkad av att ha varit borta. Ryktena säger att Rasmus drar till Storvreta tillsammans med Måns Parsjö-Tegnér och jag håller det för sannolikt att vi inte ser honom i Dalen nästa säsong baserat på att han liksom… typ… sa det redan förra säsongen när han bara skrev ett ettårskontrakt? Jag menar herregud, alla dessa anonyma konton som försöker skapa en slags mystik kring sådant som känns ganska uppenbart kan göra mig lite trött ibland. Trist är det oavsett, jag hade velat se Rasmus fortsätta växa i Dalen och jag tror att han skulle bli en spelare att bygga laget runt.

Sedan har vi Viktor Nystedt. Här får jag kanske inte medhåll från alla, men jag rankar Viktor som vår allra bästa back och detta trots att han varit märkbart påverkad av bristande motivation (som han berättat om tidigare i innebandymedier och på Dalens hemsida) och har mer i sig än vad han kanske fick visa under denna säsong på grund av det. Jag gillade hur tränare Jonatan Brolin beskrev Nystedt efter någon av de stormigare matcherna för ett tag sedan – han pratade om att Viktor bidrog med ett lugn på planen och jag tycker att det sätter pricken över något som jag inte tror att alla associerar med ”yrvädret” och den vanligen supersnurrige Nystedt. När osäkerhet och nerver sprider sig i ett lag så kan det orsaka otrolig skada och Dalens säsong är tyvärr ett obehagligt kvitto på just detta. Då är det otroligt värdefullt med spelare som kan gå in och ta kontroll över situationen, visa att det går att hålla bollen, lugna ner och leda medspelarna tillbaka på rätt spår igen. Jag tror att Nystedt ses allt för mycket som en joker, en spelare som kan röra runt i grytan, utan att han samtidigt får tillräckligt mycket uppskattning för allt det andra jobb han gör i defensiven och för att leda med sitt sätt på planen. När jag tänker tillbaka på Nystedts säsong tänker jag inte på hur han snurrfintat bort någon spelare och skapat något läckert läge, även om det är garanti på detta när han spelar och är på det humöret, utan jag tänker framför allt på hur mycket ansvar han tagit för att vara en trygg punkt på planen. Jag hoppas även att han fått tillbaka glädjen för innebandyn.

Tredje formationen, nyförvärven och målvakterna
Ja du… Vilka har egentligen varit stommen i vår tredje formation denna säsong? Det har varit en del spelarrotationer och mycket har nog grundats i vilka som funnits att tillgå från match till match och även utifrån form. Det är inte lätt att försöka summera detta utan att bli allt för spretig, men jag ska göra ett försök.

De mest tongivande spelarna har utan tvekan varit Niclas Brohlin-Ljung och Felix Forslund – jag återkommer till dem. Anton Ahlbäck har även gjort en fin säsong och visat att han har god potential och kommer sannolikt växa ut till en skicklig back i Dalen. Unge Oliver Bodén växte lite grann för varje match han fick spela, upplevde jag, och vi lär nog få se mer av honom under nästa säsong. Nu har han fått samla på sig lite erfarenhet och vana och jag tror att det varit nyttigt för honom. Vi fick se väldigt lite av Lucas Arvidsson som jag tror varit skadad, men är inte säker på detta. Jag har alltid fått en god känsla kring Arvidsson som vi också lär få se mer av.

August Flod… Ja jäklar vad jag led med honom under säsongen, att han inte riktigt fick det att stämma. Jag förstår varför han värvades in till Dalen och tyckte att han visade kvaliteter jag gillar där jag tycker att han utmärker sig med att verkligen försöka göra allt vad han kan för att bidra (jag tolkar detta som viljestyrka), men det kändes som att han hade mycket motstuds under den sparsamma speltid han fick i början och han fick svårt att konkurrera om speltid överlag senare under säsongen. Jag ser dock mycket fram emot att se honom nästa säsong, att få lite tid på sig kommer nog att göra honom gott och ge honom möjligheten att fila bort lite av nervositeten som säkert bidrog till motstudsen.

Vi har väntat på att få se John Sjöstedt i SSL. Han har gjort en hel del poäng uppe i Skellefteå i division 1 tidigare och de gånger vi hade sett honom innan upplevde jag att han visade fina tekniska kvaliteter. Under sluttampen av säsongen har han fått en del speltid i Dalens tredje formation och jag tycker att han utmärkt sig där – särskilt när han fått spela ihop med Emil Wiklund. Sjöstedt är snabb på att uppfatta situationer, jobbar hårt i närkamperna och jag upplevde att han verkade smälta in på ett bra sätt tidigt i både SSL-tempot och Dalens sätt att spela. Jag sätter ett utropstecken på John Sjöstedt till nästa säsong, en spelare jag vill se mer av!

Några spelare som blandat och gett lite har varit David Karlsson och Michel Wöcke. Karlsson känns för mig som en väldigt trygg spelare att sätta in. En jämn spelare som inte kommer göra särskilt många eller stora misstag och som jobbar väldigt hårt för att göra rätt, men som kanske behöver lite mer tid på sig för att växa ut till en mer tongivande spelare i Dalen. Och jag tror att han har potentialen för att bli detta. Nästa säsong ser Dalen dessutom ut att få en brist på backsidan och frågan är om inte David kommer spela en ännu viktigare roll redan från början av säsongen. Vi vet sedan tidigare att det är precis vad som krävs ibland för att en spelare ska ta nästa kliv och jag gillar Karlsson.

Wöcke då? Håller ni med mig när jag säger att han blandat och gett? Samtidigt måste jag ju säga att han utvecklats mycket i Dalen och det känns intressant att se om han stannar kvar till nästa säsong och hur kurvan kommer se ut. Han har varit en fungerande center eller forward, men det är framför allt som back han har visat vad han går för och tagit kliv framåt. Förvånansvärt lugn och kanske lite för lugn ibland, lyckas ta sig ur kniviga situationer, läser spelet bra och har ett fint skott. Jag tänker inte kommentera straffvarianterna.

Åter till Brohlin-Ljung och Forslund. Vilken klippa han är, Niclas. Jag hoppas att alla ser värdet i en sådan spelare som kan ta rollen som center i en formation som knappt får jobba med någon kontinuitet, försöka leda unga och oprövade spelare eller minimera och reparera skadorna när misstagen inträffar. Att han även varit en viktig vikarie på backplats vid behov under säsongen och gjort det riktigt bra ska inte heller gå obemärkt förbi. Brohlin-Ljung är inte den som skapar rubrikerna, men jag hoppas verkligen inte att hans värde tas för givet. Att han har ett välplacerat skott är också en sådan sak som säkert lätt missas, eftersom han skjuter så sällan. Men i ett lag svältfött på rightare kanske han kommer att få anledning att skjuta mer nästa säsong.

Sedan har vi Felix Forslund. Av våra nyförvärv inför säsongen råder det ingen tvekan om att den som utvecklats mest och som förtjänar mest beröm, i mina ögon, är Forslund. Mitt första intryck av honom var att här har vi en spelare som kommer jobba stenhårt i varje byte. Mer än så, Forslund har visat att han är en skicklig medspelare, fungerar på flera olika positioner – back, center eller forward – och har bra kontroll även när spelet går i en rasande fart. Om han jobbar hårt framåt i offensiven jobbar han minst lika hårt tillbaka i hemjobbet och det blir aldrig så påtagligt som när man sitter på plats nära planen och kan se honom även i spelet utan bollen (att jämföra med någon trött stream med kameravinklar som inte hänger med). Värvningen av Felix var långt bättre än vad jag själv eller säkert många andra anat och jag spår en intressant utvecklingskurva för honom framöver.

Målvaktssidan då? Att Måns Parsjö-Tegnér har en otrolig högsta nivå vet vi ju sedan tidigare och även om känslan varit att något av luften gick ur honom efter att han inte togs ut till VM och det sedan började florera rykten (som bekräftats) att han värvats till Storvreta, så har han varit en oerhört viktig del i att Dalen tog så pass många poäng som de gjorde. Att han lever sig in så mycket i matcherna, blåser liv i laget och utstrålar så mycket pondus och ägandeskap är också en stor del av varför han är så otroligt lätt att uppskatta – han har mycket personlighet som syns på planen och det är en väldigt värdefull egenskap hos en målvakt. Det känns på många sätt tråkigt att Måns lämnar Dalen och jag vet inte hur de skorna ska gå att fylla, men en positiv och frisk fläkt under säsongen har varit Anton Grönlund som valt att förlänga med Dalen och som tippas bli den som i första hand ska axla rollen i Dalen som förstemålvakt. Grönlund som för övrigt stått för riktigt fina insatser varenda match han gjort i Dalen och det kändes väldigt tråkigt att han skadades under säsongen, annars var känslan att han skulle ha fått mer förtroende att stå och skulle få samla på sig mer erfarenheter inför kommande säsong. Jag är egentligen inte någon som kan analysera eller ska uttala mig om målvaktsstilar, men om jag gör ett tappert försök skulle jag säga att Måns och Anton har ganska olika spelstilar. I Grönlund har vi en målvakt som jag upplever jobbar mycket med positionering och att alltid vara på rätt ställe när situationerna uppstår. Det blir inte så mycket stora förflyttningar eller spexiga räddningar och jag har alltid fått en viss vibb av Johan Rehn när jag sett Anton i målet. Jag tror att vi har ett guldkorn i Grönlund och jag blev väldigt glad när han förlängde med Dalen.

Några bonusar
Det nådde inte hela vägen till slutspelet, men att Dalen fick möjligheten att ta in Jim Johansson för en comeback var definitivt en höjdpunkt. Det är knappast hemligt att Jim länge varit en av våra favoriter och det enda som varit synd är förstås att det inte blev tillräckligt många matcher att få njuta av det. Jim som växte allt mer ju fler matcher han fick möjligheten att spela, tanken slår en ju att det vore intressant att se hur bra han skulle kunna vara om han verkligen kunde satsa på innebandyn fullt ut och vara med på en försäsong.

Det var även fint att se Dalenprofilen Fredrik Hörnkvist igen, även om han aldrig behövde sättas på prov i hetluften. Tanken var även oroande, men samtidigt underhållande att Jonatan Brolin möjligen skulle tvingas hoppa in och rädda dagen för Dalen om Parsjö-Tegnér skulle behöva kliva av. Som tur var hände det aldrig, men så här i efterhand hade det varit roligt att se Brolin göra några byten. Jag har hört sägas att han håller och skulle göra det bra!

På tal om Brolin återstår förstås att se vad som händer kring ledarsidan i Dalen, men jag hoppas på att det inte sker några större förändringar där. Det kommer behöva göras justeringar och jag tror att det höga presspelet behöver kunna anpassas med större precision beroende på vad motståndarna gör för att möta upp det, men överlag tycker jag inte att det varit där Dalen förlorat matcherna. I det taktiska alltså. Det praktiska utförandet och nerver är en annan sak, men det är svårt att komma ifrån när det är människor det handlar om. Den mänskliga faktorn kommer alltid vara en del av det.

Rivaliteter och blandade känslor kring Thorengruppen
Så vidare till Thorengruppen, som utlovat. Ett ämne jag befarar kan tyckas lite kontroversiellt här, men som jag ändå vill beröra eftersom de varit en del av min innebandyvardag under hela pandemin. Jag och Maria har kollat lite sporadiskt på Thorengruppens matcher genom åren, när de var nere i allsvenskan och jagade SSL-kontraktet bland annat. De senaste två säsongerna har jag dock följt Thorengruppens matcher i så stor utsträckning jag kunnat och det har även påverkat min bild av laget. Under pandemin blev det ett bra tidsfördriv att kolla på så mycket innebandy som det gick och valet att följa Thorengruppen nästefter Dalen kändes naturligt. Jag tänkte att det både var intressant att följa våra rivaler likväl som att få bättre koll på spelare i vår närhet som mycket väl kan komma att spela i Dalen någon gång i framtiden. Det är ingenting ovanligt att spelare går mellan lagen, vilket vi ser i princip efter varje säsong. Och häri ligger en del i orsaken till mina blandade känslor kring denna upplaga av Thorengruppen.

Jag känner en stark rivalitet mot Thorengruppen, särskilt som förening, men jag hyser inget agg mot detta lag. Jag vet att det är meningen att man ska ”hata” sina rivaler, men jag är rätt så dålig på att hata och kommer på mig själv med att söka positiva vinklar på det mesta. Och hur ska jag kunna känna sådana känslor mot ett lag som numera har flera spelare jag tycker väldigt bra om och som varit öppna, välkomnande och trevliga mot både mig och Maria under alla åren de spelade i Dalen? Mattias Ljunggren som tagit sig väldigt mycket tid att både göra intervjuer med oss när vi tog våra första stapplande steg i podden (en av historiens förmodligen längsta intervjuer) och alltid fick oss att känna oss som en del i Dalen. Jonas Svahn och Lukas Harnesk är gamla favoriter sedan länge och härliga Jacob Mäkeläinen – hur många gånger har vi inte poddat om och skrivit om Mäki och även växlat några ord med hans pappa? Fabian Karlsten var aldrig för upptagen för att prata innebandy med oss och uppmuntrade alltid vårt engagemang kring division ett-laget. Jag nämner detta för att jag tror att det för vissa kan verka lite märkligt att skriva ett uppskattande inlägg till våra rivaler i en blogg som handlar om Dalen, men häri ligger en del av förklaringen. En annan del av förklaringen beror på förändringen Thorengruppen genomgått de senaste åren. De känns seriösare nu och har filat bort en del av den osköna auran som de höll på med ett tag och fokuserat mer på att spela innebandy.

Hur var deras säsong då? Thorengruppen krattade gången för sig själva genom att rivstarta säsongen starkt – de låg till och med i toppen av tabellen ett tag och fick nog en del ögonbryn att höjas. Jag tror att en del av orsaken till detta stavas att alla under Norrland tenderar att underskatta lagen i norr, men sedan var utdelningen på framför allt lagets unga spelare något anmärkningsvärt. Det har också varit en mycket viktig nyckel till framgången för Thorengruppen denna säsong – bara kolla på poängen spelare som Hampus Öhgren, Axel Hjälm, Matteus Gavatin och Måns Höglin öst in. Spelare som allihop är mellan 20-22 år gamla. Öhgren slutade 3:a i poängligan och Hjälm 8:a. Imponerande! Men mer intressant än poängen tycker jag har varit det faktum att flera av dessa unga spelare har spelat med ett självförtroende och en insikt om det hårda jobb som krävs för att vinna matcher som vittnat om att de tagit uppgiften på allvar. Och det är en förändring som Thorengruppen har behövt – en seriösare kultur.

En av de största förändringarna upplever jag att nämnde Höglin stått för – en spelare som uppmärksammats mycket för sin talang redan tidigare, men som jag alltid känt har förstört lite för sig själv med sitt temperament. Rätt använt tror jag att det är en styrka att vara en passionerad och hetlevrad spelare och känslan har varit att Måns mognat en hel del denna säsong och har kunnat fokusera sina känslor på mer av rätt saker. Det har tjänat honom väl!

Det är ju svårt att inte återkomma till Öhgren som utstrålar mycket av en ledare på planen och som känns väldigt komplett som spelare och Hjälm som inte bara har ett vasst skott utan som verkligen jobbar hårt över hela planen på ett föredömligt sätt. Jag respekterar en poängspelare och målskytt som inte bara väntar på avslutslägena, utan är högst drivande i att skapa dem och som dessutom jobbar lika hårt hemåt igen.

En annan spelare som öst in poäng och som är väldigt sevärd är Daniel Hernandez. Han belönades med en landslagsplats till ett av de läger som tyvärr ställdes in på grund av pandemin, men grunden för detta låg förstås i den fina säsong han stått för. Det är en spelare som jag haft lite svårt att placera för egen del. Otroligt teknisk, ibland nästan så att man inte förstår vad man precis såg, men har också haft en släng av den här ”snurra för snurrandets skull”-auran som jag kan känna är mer show än substans i vissa situationer, men det har varit mindre show och mer substans denna säsong. Mycket mer.

På backsidan har det ju också funnits en del intressanta utropstecken. Jag trodde nog att välbekanta Ljunggren och Harnesk skulle vara mina favoriter på förhand, men jag går gladeligen med i hyllningskören av Hugo Bertilsson som spelade moget och klokt redan föregående säsong, men som ta mig tusan fått mig att förvånat svära flera gånger under säsongen över vilken hög nivå han håller på så tidig ålder. Det har inte varit oförtjänt att han vunnit matchens lirare åtskilliga gånger och det som förvånat mig har varit hur snabbt han tycks kunna läsa av en situation och fatta ett korrekt beslut. I kombination med en kylighet som han inte borde besitta som 18-åring bidrar han med trygghet i försvaret och skapar farliga situationer i anfallsspelet. Han får inte samma rubriker som poängplockarna i laget, men här har vi en sevärd spelare i Umeå.

En annan spelare på backsidan jag fastnat mycket för är Adam Lidgren – eller som Maria gillar att uttrycka det, min nya ”innebandycrush”. Det började egentligen redan förra säsongen när Thorengruppen var i en bedrövligt djup svacka och såg ut att vara på väg ur SSL. Jag tror inte att någon jobbade lika hårt för att vända den trenden som Lidgren och det både fascinerade mig och imponerade på mig hur han kunde visa sådan ovilja att vika ner sig och fortsatte slita för sina lagkamrater och för sig själv match efter match. Lidgren var min absoluta favoritspelare den säsongen i Thorengruppen och blev en anledning att vilja fortsätta se deras matcher. Som spelare är det en brysk back som tar ägandeskap över sin yta och går in helhjärtat i närkamperna och som jag tror kan få en och annan motspelare att slänga ett ont öga efteråt. Jag gillar sånt, särskilt i en tid då många backar ska vara finlirande forwards som råkar befinna sig på backplats när det tekas igång.

Jag skulle återkomma till den krattade gången… Efter den kanske något överpresterande starka inledningen höll Thorengruppen en rimligare men samtidigt mer än godkänd nivå sett över säsongen. De hade dippar, precis som alla lag och förlorade en rad matcher under en period, men följde sedan upp det med att slå lag som Mullsjö, Storvreta och Dalen. Detta gjorde man med hjälp av hårt defensivt arbete och skarpa spelvändningar, kryddat med ett påhittigt anfallsspel där ovannämnda spelare ofta var inblandade. Just spelvändningarna har Thorengruppen ofta tagit till vara på väl och straffat motståndarna så snart de gjort misstag – ett klassiskt innebandyrecept för framgångar.

Det faktum att Thorengruppen tog poäng mot slutspelslagen kontinuerligt under säsongen gjorde att de också var snöpligt nära på att ta slutspelsplatsen före både Dalen och Pixbo. Nu blev det i stället Pixbo som stapplade in på den åttonde platsen efter Dalens kollaps och det känns för mig som det sämsta tänkbara scenariot – jag har verkligen inga känslor för Pixbo. Jag hade inte missunnat Thorengruppen en slutspelsplats efter den säsong de gjort och med tanke på att Dalen haft platsen i egna händer flera gånger, men fallit på egna misstag. Thorengruppen ska ändå vara nöjda med prestationen och får nog anses ha gjort sin bästa säsong hittills och mycket talar för att de blir slagkraftiga även nästa säsong. Jag lyfter på hatten för våra rivaler Thorengruppen och ser fram emot kommande derbyn! Tillsammans kan vi fortsätta skapa intresse för innebandyn i Umeå och visa hur stort stöd det finns för detta här i norr!

Tack för den här säsongen
Slutligen vill jag passa på att tacka för den här säsongen – förutom ett tack riktat till lagen vill jag även rikta det till de av er som följer den här bloggen, till alla som jobbar med och runt innebandyn och till alla er som hör av er på olika sätt antingen under matcherna eller på sociala medier.

Bloggen kommer dessvärre även fortsättningsvis vara något jag gör lite emellanåt. Abstinensen brukar dock bli allt för svår och då kommer jag med stor sannolikhet att skriva några inlägg om slutspel, silly season eller vad det nu kan tänkas vara. Och håll som sagt utkik efter inlägg om damernas kvalspel framöver – jäklar vad roligt det ska bli!

Dalensöndag med Övik och Sirius: Om en dyrköpt läxa och outnyttjad potential – och om klasskillnad

Av , , Bli först att kommentera 0

Dalensöndagar är ett gammalt klassiskt recept på en riktigt trevlig heldag som innebär att flera av Dalens lag spelar hemmamatch samma dag och i samma arena! För vår del blev det så att vi först såg IBK Dalens damer spela mot Örnsköldsvik (7-8 efter förlängning) och sedan följde upp denna match med herrarnas match mot Sirius (8-3).

Precis som tidigare tänkte jag att jag ska skriva lite reflektioner från respektive match och jag gör det i kronologisk ordning, vilket innebär att jag börjar med damernas match mot Örnsköldsvik (Övik).

En poäng för damerna – en dyrköpt läxa
Ja… jag tycker nog att det blev en ganska jobbig, men möjligen nyttig läxa för Dalen denna match som dock förhoppningsvis ger massvis med nyttig energi för fortsättningen av säsongen. För att utveckla vad jag menar var känslan att Dalen upprepade gånger tycktes ha matchen i egna händer, för att sedan mer eller mindre ge bort den till Övik som straffade Dalen hårt med spelvändningar och ett rakt och effektivt spel så snart nervositeten infann sig i hemmalaget.

Det som bekymrade mig var framför allt den stora nivåskillnaden hos Dalen där det växlade från stundtals riktigt fint spel till rentav slarvigt och jag tror att erfarenheten från idag kommer att handla mycket om att hitta tryggheten i det egna spelet och inte låta sig påverkas av ett hetsande och jagande motståndarlag – att hitta kyligheten när det gäller.

Allt var verkligen inte katastrof eller så, men problemen i uppspelsfasen orsakade återkommande problem och jag tror att det bidrog till den förlorade tryggheten i laget idag. Får Dalen ordning på detta tror jag att mycket är vunnet. Marginalerna var små och Dalen hade faktiskt chans på att avgöra det i slutet av tredje perioden och missade några fina chanser, men borde förstås inte ha hamnat i denna situation överhuvudtaget.

Övik då? Jag imponerades över hur skickligt de återkommande lyckades störa Dalens backar så snart hemmalaget försökte bygga upp ett etablerat anfall. Spetsat med en hel del fina spelvändningar och ett rakt spel som inte krånglade till det i onödan och satte Dalen i jobbiga lägen var det inte oförtjänt alls att gästerna gick vinnande ur dagens match.

Outnyttjad potential?
Jag sitter förstås bara och hobbyanalyserar här i bloggen, så något facit är jag aldrig och det finns förstås en hel del jag missar och inte tänker på, men något som slog mig under matchen idag är att jag gärna skulle vilja se någon form av förändring i spelsättet för formationen med Agnes Holmgren, Olivia Isaksson och Alva Nybjörk.

Detta är en formation med så mycket explosiv potential – och det jag hoppas på att få se mer av är att de utnyttjar dessa styrkor ännu mer och framför allt spelar bollen med mer fart under fötterna när vi har bollen, samt pressar högre upp i banan när motståndarna har den i egen zon. Här tror jag att det finns en outnyttjad potential som Dalen kan använda sig mer av än de gjorde idag.

Precision, vilja och taktiska drag
Jag har valt ut tre spelare att lyfta av lite olika anledningar idag, men som förtjänar att hyllas. Det går inte att undgå att Ida Sjölander har ett fint öga för att läsa spelet och jag imponeras över hur hon vissa gånger går in i en situation med sådan fin precision och liksom bara desarmerar faran och får det att se enkelt ut. Jag tycker även att det är fint att se spelare som visar känslor på planen, men med kontroll över dem.

En annan spelare som både jag och Maria hyllat i tidigare sammanhang för detta, men som fortsätter visa just denna fina egenskap är Victoria Ström som utstrålar vilja och beslutsamhet på ett sätt som jag tycker är väldigt föredömligt. Jag tror att det är en sådan egenskap som rätt använd kan ingjuta styrka i lagkamrater och som kan vara jobbig för en motståndare att möta – att liksom med ren rå viljestyrka vägra vika ner sig. Jag är dålig på att sätta ord på det, men har ni sett Ström spela så har ni nog sett samma sak som jag – en mental styrka.

Slutligen måste det nämnas både det faktum att Lina Nyby är en fenomenal tekare och att det är en fin coachning att tränare Stattin och Bredemo väljer tillfällen att nyttja denna styrka för att ge små fördelar till laget. Jag gillar den typen av att använda sig av spetskvaliteter hos sina spelare, vare sig det handlar om att ha någon som är en specialist i box play, eller på att ta ett offensivt frislag – det kan vara en liten joker mot motståndarna som avgör matcher!

Tre poäng för herrarna – om klasskillnad och att inte bjuda på något
Vissa matcher är bara sådana där att det liksom aldrig ens känns nervöst. Detta var en sådan match – det var som om Dalen bjöd in oss i arenan och bara: ”Sitt ner och njut av matchen, vi tar hand om detta!”

Och visst var det lite så? Även om Sirius inledde matchen med ett tidigt mål så radade Dalen snart upp chanserna en efter en och det dröjde inte länge innan Daniel Sonidsson gjorde hemmalagets första mål efter fint förarbete från Anton Åkerlund som vann bollen i offensivt sarghörn och bjöd på en smörpassning till Sonidsson som tackade genom att smälla in den bakom Jacob Pettersson i Sirius målbur. Sedan rann det iväg och först vid ställningen 7-1 och i mitten av den tredje perioden lyckades Sirius göra sitt andra mål i matchen.

Det var fint att se Dalens samtliga tre formationer skapa bra tryck i anfallsspelet, pressa högt och vinna bollar och även jobba hemåt och effektivt ta bort Sirius alla försök att överhuvudtaget ta sig in i matchen. Försvarsspelet i Dalen måste verkligen hyllas – det kändes som om det grusade alla Sirius möjligheter att ta poäng! Faktum var att det kändes som en enorm klasskillnad mellan lagen idag – där Dalen var flera nummer för stora för Sirius som även uppgivet verkade inse detta ganska tidigt i matchen. Jag imponerades dock av tränare Stefan Forsman i Sirius som gav ett tydligt seriöst intryck sett från läktarhåll, försökte uppmuntra och mana på sitt lag samtidigt som han även tydliggjorde för de egna spelarna att det inte var okej att besviket svinga klubbor i golvet när besvikelsen rann över. Fokus på rätt saker.

Nyförvärv, glada besked och målskyttar
Dalen gjorde som sagt en fin och stabil insats idag och kunde även växla in spelare som David Karlsson (som dock känns alltmer ordinarie?), Lucas Arvidsson och nyförvärvet Oliver Bodén som värvats tillbaka från Thorengruppen efter att ha spelat där i två säsonger och som ser väldigt intressant ut (påminner detta någon om Johan Larssons vägval?). Det återstår att få se hur mycket speltid han kommer få under säsongen, men att Dalen försöker ge de yngsta spelarna i laget tid och möjlighet att utvecklas under matcherna är uppenbart och ett gott tecken.

Glädjande nog kunde vi även notera att både Ketil Kronberg och Johan Larsson var tillbaka i spel idag. De båda saknades ju tidigare under veckan i bortamatchen i svenska cupen mot Växjö där Dalen förlorade (7-5). Johan Larsson som för övrigt utsågs till matchens hjälte i arenan, är som alltid ett nöje att följa från sidan när han följer med upp i anfallsspelet och man liksom inte vet om han spelar back, center eller forward för stunden. Ja, egentligen ger hela femman (Åkerlund, Forsman, Sonidsson, Svensson/Karlsson) skäl till gåshud när de sätter fart!

Vår alldeles egna schweizare, Michel Wöcke, visade för övrigt även prov på fin precision idag när han placerade in två mål och blev med en assist härutöver även matchens poängbäste idag. Två mål blev det även (lite) förvånande från Albin Carlsten som fortsätter göra bra ifrån sig från sin backposition och visar igen och igen att han är i SSL för att stanna! Personligen tycker jag bara att målen är en bonus, att han jobbar hårt i försvarsspelet och känns trygg med bollen är däremot väldigt bidragande orsaker till att han får gott om speltid denna säsong.

Dalen – Helsingborg (7-4): Motgångar och nya stjärnor som föds – och lite kort om veckans matcher dam/herr

Av , , Bli först att kommentera 0

Förutsättningarna var goda: ett stjärnspäckat motståndarlag (Helsingborg) och spel i den gamla arenan (Vatten) bådade för en underhållande kväll och visst blev det så? Jag tror nog att vi var många som förvånades över Dalens rivstart i matchen där det blev mål redan i första bytet – ett mål som utökades till hela fyra mål innan den första perioden var över. Helsingborg såg förvånansvärt uddlösa ut och de flesta av oss på läktaren förstod nog att det knappast kunde fortsätta så.

Efter en betydligt svagare mittenperiod från Dalens sida, där Helsingborg radade upp en del chanser så reducerade Helsingborg både en och två gånger innan matchen gick in i den tredje perioden.

Förtjusande nog, för hemmapubliken, var Dalen flera strån vassare än Helsingborg under den tredje och sista perioden i matchen när det skulle avgöras och medan gästerna fick allt svårare att fokusera på annat än domarnas insats för kvällen så passade Dalen på att dra ifrån med några ytterligare mål och slutsiffrorna kunde slutligen skrivas till 7-4 efter två ytterligare reduceringar från Helsingborgs Christoffer Andersson (CA).

Förutom att jag har svårt att se Helsingborg spela utan att sakna den fenomenale målskytten och framspelaren CA (vilken otrolig spelare han är! Den ödmjuka utstrålningen gör det ju bara ännu svårare dessutom), har jag även ett mycket svagt öga för Jonathan Nilsson. Jag brukar inte ägna allt för många rader i bloggen åt motståndarnas spelare, men det vore ju en drömvärvning för vilket lag som helst? Jag är uppriktigt förvånad över att de (CA och Nilsson) inte skapade ännu mer kaos i vårt försvarsspel ikväll, men tror att det blir en duo i Helsingborg att se upp för i SSL under säsongen.

Motgångarna som rinner av
Såhär i efterhand känns det faktiskt mer än lite imponerande att Dalen vann kvällens match så övertygande. Redan innan matchen så saknades en hel del spelare och Dalens motgångar växte dessutom under matchen och för en stund kändes det nästan lite som förra säsongen med alla lappningar och anpassningar…

Ketil Kronberg klev av med någon form av skada, men stannade kvar för att motivera och peppa lagkamraterna. Inför matchen värmde Rasmus Andersson upp, men spelade inte och det får nog förstås som en försiktighetsåtgärd(?) med tanke på att han är skadad sedan tidigare.

Ludwig Svensson spelade inte idag och kunde skymtas i civila kläder i publiken, förhoppningsvis bara vilandes och inte någonting allvarligare. Anton Ahlbäck och Rasmus Mäkinen saknades även i Dalen idag. Har jag ens tagit upp alla (ej räknat våra långtidsskadade Vihtari-Hansson och Sikström)? Nåväl… Det medförde att Dalen i princip fick rulla på med alla spelare som fanns tillgängliga – vilket kan bli en stor utmaning och kräva snabba anpassningar, men även öppnar upp möjligheter för nya stjärnor att ta plats.

Nya stjärnor som föds
Jag unnar verkligen honom ett mål, sa jag på läktaren till Maria och syftade på unge Lucas Arvidsson som fick täcka för Ketil Kronberg i deras formation när Kronberg klev av skadad tidigt i matchen och som snabbt blev varm i kläderna efter en viss justering där han gick in som center och Alexander Hedlund gick ut som forward. Sedan kom så chansen där i mitten av tredje perioden och vi var nog alla lika förvånade när bollen plötsligt satt där bakom Edling i målet och Arvidsson gjort sitt andra SSL-mål (rättat: tack Ulrika!). Förutom målet ska dock Arvidsson även ha beröm för det sätt han hanterade ansvaret på, det var inga små skor att försöka fylla och han gjorde det mycket bra!

En annan spelare som jag upplever inte fått så mycket rampljus i Dalen ännu, men som verkligen visade upp ett imponerande närkamsspel idag var Felix Forslund som gjorde ett stort intryck på mig under matchen. Jag kan knappt vänta till nästa match – jag vill se mer av Forslund!

Med potential att gå långt
Går det ens en match utan att Emil Wiklund får svara på frågor i sändningens intervju eller blir omnämnd av mig här i bloggen? Knappast, men för alla som sett honom spela är det nog inte så svårt att förstå varför. För egen del älskar jag Wiklunds sätt att spela och sättet han uttrycker sina känslor på med ett så tydligt kroppspråk och hur öppet han visar vilka höga krav han ställer på sig själv och krigar på planen för att försöka nå upp till dem. Det är inte bara underhållande och föredömligt, det gör honom till en riktigt intressant spelare som har potential att gå riktigt långt.

Och på tal om denna potential slås jag ännu en gång av hur Skellefteå levererar dessa oslipade (halvslipade?) diamanter till SSL och hur imponerande snabbt de anpassar sig till spel i Sveriges högsta liga. Om jag jobbade med att utveckla unga spelare skulle jag verkligen vilja ta en närmare titt på hur de jobbar med ungdomarna där uppe, för att de gör mycket rätt känns uppenbart!

Några fler noteringar
Med tanken att hålla mig kort, men ändå få ned mina sista noteringar från matchen vill jag även nämna spelare som Måns Parsjö-Tegnér och Viktor Nystedt som axlar ett enormt lass sådana här matcher, gör så mycket viktiga saker på planen och sliter för varje millimeter i målburen eller på planen, men där det är så lätt att också ta för givet hur bra de faktiskt är. Måns är i den där formen där det känns som att han på egen hand kan vinna matcher åt oss (*host* svenska cupen *host*) och Nystedt är som jag sagt förut så mycket mer än de flashiga snurrningarna och en showman – han är en riktigt jäkla fin back!

Måste även bara få det sagt: Niclas Brohlin-Ljung, har han hittat rätt som back eller vad? Jag unnar honom all framgång och blir bara så glad över att se hur säker han är på planen. Trygg med bollen, läser spelet på ett bra sätt och drar även iväg ett och annat skarpt dragskott när chanserna ges. Niclas har börjat säsongen på ett riktigt bra sätt och har varit en viktig del av detta Dalen som delar tabelltoppen med Falun efter tre omgångar och som imponerat i svenska cupen.

Tidigare i veckan (Svenska cupen och allsvenskan norra)
Notera även att Dalen slog ut Falun i kvartsfinalen i svenska cupen tidigare i veckan efter att först ha förlorat under ordinarie tid, men sedan vann övertygande i straffläggningen där Måns Parsjö-Tegnér räddade samtliga fyra straffar som Falun lade medan både Ketil Kronberg och Emil Wiklund satte sina respektive straffar. I semifinalen kommer Dalen att möta Växjö som slog ut Helsingborg i sin kvartsfinalserie.

Under gårdagen mötte även IBK Dalens damer Umeå Västra i allsvenskan norra – en match där jag tyckte att Västra inledde piggt och skapade en del fina chanser, men där Dalen ganska snart tog över taktpinnen och bokstavligen öste in mål mot lokalkonkurrenten. Slutresultatet? Hela 14-2 till Dalen där Yui Takahashi gjorde hela fyra mål (och en assist) medan Hanna Kristoffersson blev poängbäst med sina sex poäng varav två mål och fyra assist. Kristoffersson som visar prov på ett fint spelsinne har en väldigt god förmåga att tajma passningarna vilket jag misstänker att lagkamraterna tackar för och kommer utnyttja skoningslöst under säsongen.

Djurgården – Dalen (4-8 SSL herr): Gästspel, frenesi och en femma i centrum

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev ingen innebandy under lördagen eftersom vi spenderade dagen på annat håll, men jag vill ändå passa på att nämna Dalens damer som åkte upp till Luleå och plockade samtliga tre poäng i en stabil vinst med 8-1. Roligt även att notera att lagets klack följde med på resan uppåt i landet och höll igång under matchen – ett fint engagemang!

Under söndagen spenderade jag i stället en lugnare dag i soffan framför herrlagets bortamatch mot nykomlingen Djurgården. Det var några säsonger sedan jag såg Djurgården spela, då i allsvenskan, men vad jag förstått av försäsongsskriverierna har det varit en ganska tuff silly season för Stockholmslaget. Jag såg dock fram emot matchen och det är ju allmänt känt att nykomlingar brukar vara starkast och lurigast att möta just i början av säsongen. Dagens match, som slutade med en ganska klar vinst för Dalen, kändes däremot aldrig särskilt nervös. Åtminstone inte för egen del.

En på vissa sätt självklar förväntan man borde kunna ha på alla lag i en högsta serie, men som inte alltid är lika självklar i praktiken, är att de fortsätter gå för det under hela matcherna och inte ger upp när det går tungt. Och jag upplevde att Djurgården utstrålade en ovilja att ge sig, vilket är positivt och gör matchen mer underhållande för oss som tittar. Målvakten Andreas Beckius fick en svettig dag i målet och höll siffrorna nere för Dalens del med ett fint målvaktsspel. Djurgårdens box play fick även Dalen att se tämligen harmlösa ut i numerärt överläge och Dalen får nog fortsätta fundera lite på detaljerna där – men i övrigt var det väl egentligen inga större frågetecken om vilket lag som skulle ta hem poängen idag? Dalen var ett flertal nummer större på planen.

Gästspel, frenesi och straffläggning
En del av temat för dagens inlägg handlar om gästspel där jag främst tänker på två spelare som klivit in och tagit för sig – Anton Grönlund som vaktade målburen idag medan Måns Parsjö-Tegnér fick vila en match och Niclas Brohlin Ljung som tagit Rasmus Anderssons plats alltsedan han skadade sig i den tidigare matchen mot Storvreta.

Grönlund visade definitivt prov på att Dalen har en fin reserv bakom kollegan och landslagsmålvakten Parsjö-Tegnér, stod för en stabil insats där han höll huvudet kallt i svettiga situationer och bjöd på ett flertal riktiga klassräddningar. Om Anton var nervös över att få chansen idag så visade han det verkligen inte – och visst känns det som en bra trygghet för Dalen under vad som kan komma att bli en lång säsong. Brohlin Ljung förtjänar också att nämnas och täcker precis som nämnde Grönlund för en landslagsspelare och jag tycker att han har gjort det väldigt bra. Har bra kontroll på sin yta i försvaret, följer med upp i anfallsspelet och visar med tydlighet för sina lagkamrater att han är tillgänglig när möjligheterna ges.

Frenesin i matchen stod Emil Wiklund ännu en gång för tillsammans med Ketil Kronberg och Alexander Hedlund. Vilken jobbig och intensiv trio det måste vara att ställas mot som motståndare? Rent målmässigt var det inte Dalens bästa femma idag, men slitet de står för på planen är värdefullt för hela laget och att det kommer leda till en hel del poäng framöver tvivlar jag inte på.

Sist men inte minst i sammanhanget var det fint att se Michel Wöcke få chansen att lägga en straff och att han så självklart satte den också. Just zorrande som fenomen är inte min grej, till skillnad från kommentatorn som hyllade straffen till skyarna, men effektiviteten och teknikskickligheten tackar vi för och det blir definitivt en dimension i straffläggningarna under säsongen att räkna med för Dalens del. Sedan uppskattade jag även intervjun med Wöcke i ena periodpausen som tryckte just på vikten av att spela ordentligt, inte slarva med passningarna och att jobba hemåt 100-procentigt – viktiga aspekter vi även såg prov på från hela Dalen i den tredje perioden som kanske inte var den mest underhållande, men som rent taktiskt säkrade de tre poängen utan någon egentlig fara för att sväva iväg.

Femman som stod i centrum
Avslutningsvis tänkte jag nämna den formation som jag såg allra mest fram emot att se på planen idag – Dalens andrafemma! Redan första bytet utstrålade Anton Åkerlund en självsäkerhet som typiska målskyttar brukar uppvisa – och mycket riktigt satt snart både det första och sedan även det andra målet för Åkerlunds klubba! Tillsammans med en formation som satte sina passningar och kändes väldigt synkade idag så kändes det som om mer eller mindre varenda byte ledde till minst en eller två fina chanser och jag tycker verkligen om att se att Dalens andrafemma har behållit den röriga identiteten från förra säsongen. Och då menar jag rörig på ett positivt sätt.

När Dalens andrafemma är inne så är det svårt att veta vem som axlar vilken roll, för plötsligt sker det positionsväxlingar mellan center och backposition och från ingenstans är Ludwig Svensson uppe högt och naglar sig fast framför mål och smäller in bollar. Pär Forsman är både agressiv anfallsspelare och försvarsspelare och Johan Larsson vet vi ju sedan tidigare hur han kan både passa, skjuta och plocka bort sin motståndare i hemjobbet.

Jag gillar verkligen den här formationen och då finns det dessutom en hel del sparat krut i Daniel Sonidsson som är en riktigt vass målskytt, men som inte fått presentera sig på riktigt ännu denna säsong – upplever jag, trots att han gjorde ett mål idag. Och Anton Åkerlund… ja, så här ska han fortsätta!

Dalen – Falun (6-4 SC): Om vår underbara virvelvind och om att nyfrälsas

Av , , Bli först att kommentera 0

Med mitt tredje innebandyabonnemang numera aktiverat (jag har en irriterad rant innestående för dumheterna med att varenda match ska kräva ett nytt inlogg på en ny sida och ytterligare en månadskostnad) och en fortsatt något skeptisk känsla kring svenska cupen i innebandy sitter jag ändå här med en god känsla. Farhågorna som jag nämnt tidigare att omgivningen målat upp kring detta Dalen som skulle vara för skadeskjutet för att vara att räkna med denna säsong kan vi nog lämna bakom oss, eller?

Några saker är uppenbara – Dalen har kvar en jäkla massa kvalitet i detta lag och Dalen spelar med hög press, fart och en tro på det egna spelet som är befogad. Samtidigt syns några tydliga förändringar också där den mest påtagliga ändå måste vara att de inte längre har tre jämnstarka femmor (eller något som liknar det), utan där det främsta vapnet sitter i de första två femmorna.

Med det sagt vill jag dock inte ringakta Dalens tredje formation som jag ändå tycker är intressant och där jag framför allt tycker att det finns en väldig massa vilja och energi. Jag har med glädje kunnat notera att Anton Ahlbäcks nerver som höll honom tillbaka den föregående säsongen tycks vara helt under kontroll och jag tycker att han har inlett starkt! August Flod fick en del byten under den senare delen av matchen och gjorde det riktigt bra – han känns rejäl på planen.

Matchen då?
Annars började ju dagens match på kanske sämsta tänkbara sätt (nå, allt är relativt) när Viktor Nystedt gjorde ett snöpligt självmål blott elva sekunder in i den första perioden. Det råder dock inga tvivel om att Nystedt revanscherade sig under matchen, för jisses vilken match han gjorde! Viktor är vår underbara virvelvind som skapar kaos i motståndarnas anfallsspel lika gärna som i motståndarnas försvar – han skapar chanser framåt lika ofta som han gör viktiga insatser i försvaret, dödar tid när det behövs och liksom studsar fram mellan motståndarna som en flipperkula, men får det att se så självklart enkelt ut på något vis och plötsligt är han i offensivt sarghörn och rör om med en snurrpassning. Ja jisses, jag blir snurrig bara av att skriva om det, men Viktor Nystedt ska vi vara tacksamma för att vi har i Dalen!

… matchen då?
Förlåt, jag kom av mig i min iver att skriva några rader om en av matchens bästa spelare på planen. Jag återkommer till några fler jag vill nämna. Matchen då… ja, matchen. Alltså, jag upplevde att Falun såg som allra farligast ut när de under framför allt matchens första halva gick i någon form av raketfart framåt rakt mot mål och det nästan var svårt att hänga med i streamen vad som höll på att hända. Dalen hade dock bra koll på läget, med Måns Parsjö-Tegnér i sedvanlig månsterform (ja jäklar vad bra han är, missade att nämna detta i mitt förra inlägg men han är ju helt otroligt säker?) och ett försvar som verkligen gjorde det fint idag. Facit? Noll insläppta mål i spel fem mot fem för Dalens del. Faktum är att Dalens samtliga mål gjordes i numerärt underläge eller på straff – om jag inte räknar med Nystedts självmål. Det måste ju innebära toppbetyg till Dalens försvarsspel?

Anfallsspelet då? Alltså, jag upplevde att Dalen skapade en hel del chanser framåt, men liksom inte fick dit bollarna. Inte heller att det såg nervöst ut, utan snarare att det var nära men inte mer än så. Jag tycker mig höra något gammalt citat från Johan Eriksson för ett antal år sedan där han pratade i någon intervju om att så länge chanserna skapas så kommer allt att lösa sig – och visst skulle man kunna säga att så även blev fallet här. I tredje perioden rasslade det slutligen till ordentligt för Dalen som inledde den målmässiga vändningen från underläge 1-4 till att sluta 6-4 med att Anton Åkerlund smällde dit Dalens andra mål i matchen och gjorde det med ett jäkla fint gameface. Det var inte svårt att tolka uttrycket – Dalen var påkopplade! Matchens finaste mål stod nog annars Alexander Hedlund för och jag ser fram emot att få se high lightsen så småningom, för det kändes nästan overkligt när han snirklade upp den i målet i en tilltrasslad situation.

Spelare att nämna
Jag lovade att återkomma till några spelare jag ville nämna. Jag har ångrat mig – jag stannar vid en spelare. Ketil Kronberg. Jag förstår inte hur han kan vara äldst på planen, men ge sken av att vara piggast av alla. Hur gör han det? Jag kan inte hylla honom tillräckligt, även om gudarna ska veta att jag skrivit om hans bedrifter i bloggen vid åtskilliga tillfällen, men jag känner mig nyfrälst varenda säsong. Och denna säsong har jag redan blivit smått förälskad i energin som finns mellan Kronberg och Emil Wiklund – helt magiskt! Frågan är hur många bollar dem kommer vinna högt upp i banan med den där pressen, känslan är att det kan bli många…

Säsongsstart och fem poäng – ett inlägg om 100% och pondus, samt om nyförvärv och ett sjukt utropstecken (dam och herr)

Av , , Bli först att kommentera 0

Säsongens första matcher för IBK Dalen och för både damerna och herrarna stod några av de båda seriernas kanske svåraste motståndare – RIG respektive Storvreta! Jag måste dock bara få säga det en gång för alla, herregud vad fantastiskt att få se innebandy på plats igen! Vilken känsla det är att vara där och känna spänningen i luften – jämfört med att följa en halvtrött stream på tv:n. Jag var mer än en smula nervös inför säsongsstarten också.

Skulle damerna fortsätta på samma imponerande linje som de avslutade den föregående säsongen (idel vinster) och hur skulle herrarna tackla en motståndare som Storvreta efter en något skakig försäsong? Lägg därtill ett Storvreta som precis slagits ut av Visby(!) i svenska cupen och som givetvis var revanschsugna efter den uppenbara missen strax inför säsongsinledningen.

Jag tänkte att ni får sammanfattningen av mina tankar i kronologisk ordning och i slutet av inlägget har jag även bett Maria bjuda på hennes topp tre från idag – det vill ni inte missa!

IBK Dalen – RIG (7-6 OT)
Det blev en både spännande och jämn match mellan två av allsvenskan norras förmodade topplag och som även rundades av på ett minst sagt ganska dramatiskt sätt när gästerna drog på sig utvisning, efter utvisning, efter utvisning – ja faktiskt hela tre stycken. Att Dalen då passade på att avgöra det hela i spel fem mot tre kändes väl inte så väldigt överraskande. Om vi bortser från denna sekvens av matchen var det dock en mycket jämn sådan!

Dalen inledde matchen säkert och det kändes som att de hade bra kontroll över det som hände på planen, trots att RIG skickligt utnyttjade ytor i Dalens försvar och skapade en del chanser. Jag såg där och då framför mig att det möjligen skulle kunna bli en ganska bekväm match där Dalen ändå behöll stora delar av spelförandet, men den andra perioden var det ingen tvekan om att RIG var det bättre laget. När RIG fick självförtroende och tog för sig i matchen fick Dalen svårt att svara upp på det och det syntes en del nerver som renderade i misstag. Passningar i blindo eller som fastnade på motspelare, skott i täck och kanske det mest uppenbara att fina lägen som skapades inte mynnade ut i något – effektiviteten.

När RIG gick ifrån till en tvåmålsledning i början av den tredje perioden tänkte jag, nervöst, att vi nu skulle få se om Dalen hade styrkan att ta sig tillbaka i matchen igen – framför allt mentalt. Och svaret på frågan blev ja, Dalen kändes mer skärpta och det blev tydligt att spelare med spetskvaliteter klev fram, men framför allt gick det att se hur alla slet för varandra, om varenda boll och yta. Det är en indikation på ett lag som spelar som ett lag och för varandra och det var en starkt bidragande faktor till att Dalen lyckades vända och vinna denna match, det är jag helt övertygad om!

Ett urplock av reflektioner från damernas match
Det finns så många olika saker jag skulle kunna lyfta en sådan här efterlängtad match, men jag har valt ett litet urplock som jag tänkte dela med mig av till er och sparar på övriga tankar som säkert kommer komma ut i bloggen på ett eller annat sätt under säsongen.

Insatsstyrkan
Att klacken Insatsstyrkan har anslutit till Dalen som en förstärkning från läktaren är en otrolig stämningshöjare som förtjänar att hyllas igen och igen! Laddade med trumma och ett antal olika ramsor höll de liv i matchen från sidan av planen hela vägen från början till slut. Vi är inte bortskämda med sådant engagemang inom innebandyn, men oj vad det ger energi till hela arenan! Jag tror att jag kan ha klappat sönder mina händer i farten, men det fick det vara värt! En stor applåd riktas till denna fina klack som lovat att stötta IBK Dalen hela vägen tillbaka till SSL!

Hundraprocentig
Lina Nyby, nyförvärvet från Finland, gjorde ett starkt intryck på mig redan i den första matchen av säsongen med hennes sätt att gå in helhjärtat i närkamperna och hur hon ägde sin yta med bollen med både kroppsspråk och beslutsamhet. Lägg dessutom till att jag tror att hon måste ha varit hundraprocentig i tekningarna (eller nära nog) vilket är en riktigt fin tillgång som jag noterade att Dalen utnyttjade ett antal tillfällen vid taktiskt viktiga tekningar.

Närkamper och kylighet
Och är jag inne på ämnet att gå in helhjärtat i närkamperna och särskilt i fråga om att vinna dem så måste jag bara få passa på att lyfta fram Olivia Isaksson som inledde denna säsong från centerposition. RIG ska verkligen ha att dem gjorde det svårt för Dalen i kampen om bollen många gånger och inte sällan var det två eller rentav tre spelare som kunde hänga på och slita i en spelare längs sargerna, men då kändes det väldigt tryggt att Isaksson klev in ett flertal gånger och vann bollarna när Dalen verkligen inte hade råd att förlora dem. På backsidan var Ida Hansson en viktig sådan trygg punkt och jag imponerades över hur kyligt hon hanterade stressade situationer med bollen.

En spelare med pondus
Målet vaktades idag av Isa Marie Carsbo som lyftes upp denna säsong från IBF Dalen och som värvades till Dalen till den föregående säsongen från Åkersberga. Jag minns att Carsbo gjorde en riktigt imponerande insats mot just IBK Dalen i ett möte mellan de båda Dalenlagen tidigare där hon utstrålade en sån ”jävlar anamma-utstrålning” att det var svårt att missa och det kom då kanske inte som en större förvåning att hon även visade prov på denna pondus idag.

Jag gillar verkligen att se målvakter som har den typen av självförtroende och liksom försöker ingjuta styrka i sina lagkamrater när det hettar till, såsom exempelvis inför det numerära underläget idag. Carsbo är även rörlig och kvick på att möta bollarna – jag tror att det kommer vara hård konkurrens om den första målvaktspositionen denna säsong!

IBK Dalen – Storvreta (4-3)
Jag hoppades verkligen att Dalen skulle gå in och göra en bra match och tänkte att resultatet var något lite sekundärt, även om jag alltid hoppas på vinst förstås. Besviken blev jag ju dock verkligen inte – Pär Forsman gick in tidigt i matchen och dammade på med ett slagskott som satt i nätet bakom Viktor Klintsten – och Dalen jobbade verkligen på bra. Passningar som gick fram, inga större prov på varken nervositet eller strul med bollkontrollen – försäsongen var över och Dalen hade stämplat in från start!

Om jag skulle försöka summera matchen relativt kortfattat så skulle jag säga att Dalen var det bättre laget i både den första och den tredje perioden, medan Storvreta fick vittring och utdelning framför allt i matchens andra period. Där drog Dalen dessutom på sig två utvisningar som Storvreta skoningslöst utnyttjade mot ett ganska desperat hemmalag som inte fick ordning på försvaret. Nå, egentligen vill jag ändå slänga in en liten hyllning till Albin Carlsten här som jag tyckte gjorde mycket bra, men ändå fick se sig lite oförtjänt besegrad i det andra numerära underläget.

Kalla mig partisk, men rent spelmässigt tycker jag även att sett över 60 minuter att Dalen var det lag som förtjänade poängen idag och det kändes rättvist att matchen slutade med vinst för hemmalaget. Till Storvretas försvar kan tilläggas att de saknade några viktiga spelare som brukar göra livet surt för oss, Robin Nilsberth och Albin Sjögren bland annat, men i slutändan kändes det som om deras försök allt mer mynnade ut i någon slags ”få bollen till Andreas Stefansson”-taktik som inte räckte till (men jisses vad hal den liraren är?).

Reflektioner från herrmatchen
Även under herrarnas match gjorde jag några noteringar som jag tänkte återge lite kort här i bloggen. Utan inbördes ordning får ni dem här nedan under respektive underrubriker.

Nyförvärven
Jag har bara sett en SSL-match med honom i Dalen, men jag har redan fått en riktigt god känsla från Rasmus Mäkinen. Eller som jag sa till Maria redan efter den första perioden, honom gillar jag! Utstrålningen och viljestyrkan hos en spelare som så öppet ger allt i varje byte och som du från läktaren kan se på hur blicken låser sig av beslutsamhet innan denne går in i duellerna – fantastiskt!

Även Michel Wöcke var ett av Dalens nyförvärv som fick gott om speltid idag. Och jag måste säga att han verkligen växte på planen ju längre matchen gick och någon brist på vilja att bidra fanns det verkligen inte. Jag tycker heller inte att det finns några spår av att han skulle vara något slags ”one trick pony” som bara glider runt och zorrar – här har vi av dagens match att döma en spelare som kommer kunna utnyttja sin längd och räckvidd tillsammans med sitt spelsinne till att skapa chanser för sina medspelare.

Trepoängarna
Pär Forsman (2+1) och Anton Åkerlund (1+2) gjorde tre poäng vardera idag och jag tycker att båda två förtjänar att nämnas för deras viktiga insatser på planen idag. Forsman är ett fantastiskt monster som aldrig ger sig, tuff i närkamperna, sliter för varje millimeter och bidrar både offensivt och defensivt och ja, alltså vilken älskvärd spelare han är!

Jag har sagt det förr, men visst har han ett väldigt fint spelsinne, Åkerlund? Ofta på rätt ställen, eller rättare sagt, ser till att vara på och ta sig till rätt ställen för att spela fram en medspelare eller för att själv ta avsluten (även om han ibland såg lite förvånad ut när chanserna också dök upp?) satte han det ack så viktiga 2-3-målet för Dalen som gjöt in lite energi och tro på vändningen inför den tredje perioden. Jag unnade verkligen Anton det där målet och jag hoppas att han inte tvekar att nypa till när lägena kommer framöver – för att de kommer att komma är jag helt övertygad om!

Ett sjukt utropstecken
Jag sa till mig själv att jag ska ta upp en sista reflektion här och visst, det skulle kunna handla om hur fantastisk Ketil Kronberg är (det är han) och vad fint det var att han fick avgöra (det var det), eller om hur Alexander Hedlund liksom agerade cementblock mot Storvreta och stoppade upp motståndare på ett föredömligt sätt, men jag väljer efter detta sätt att kringgå min egen regel att kort och gott konstatera att Emil Wiklund är ett sådant sjukt utropstecken – wow vad vi ska vara glada över den värvningen till Dalen!

Marias topp tre
1. Säsongspremiären för både dam och herr är äntligen igång och en spelare som verkligen visade sin form från första sekund på plan är Agnes Holmgren. Finns ingen motspelare stillastående som kan ta henne när hon vänder runt och jag imponeras gång efter gång hur sjukt bra hon är!

2. Andra plats som tas välförtjänt av Pär Forsman, killen som går från klarhet till klarhet och som idag visade upp sitt fina skott och verkligen axlat andra femmans centerplats. Kvällen matchhjälte skvätte in 2 mål och jag tror detta bara är början.

3. Innebandy ska ses live men jag insåg ändå inte hur mycket jag saknade det och starten med Insatsstyrkan som skrek och trummade på under damernas match gav mig gåshud och en känsla av slutspel, denna säsongen ser jag fram emot!

Säsongsstarten 2021/22 – äntligen!

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu gäller det – säsongsstarten i både svenska superligan och i allsvenskan är här och som jag har längtat! Inte bara efter innebandyn som sådan och alla de timmar av frossande av matcher, resultat och allt annat som det innebär – utan av att få nörda ner sig i innebandyn igen! Det är ärligt talat jäkligt svårt att hålla glöden uppe under sommaren när innebandyn känns så avlägsen, intresset överlag är svalt och silly season är överstökad relativt snabbt efter att finalerna är spelade. Nu blickar jag dock framåt mot helgen och de matcher som utlovas där och har samlat lite kortfattade tankar under några rubriker nedan.

Hur bra är vi egentligen?
För herrarnas del är frågan om Dalen, som så många gånger tidigare, lyckas studsa tillbaka från en tuff silly season med förluster av viktiga spelare och ändå knyta ihop laget och få fram nya stjärnor. Jag har en stark övertygelse om att det kommer gå – Dalen är inte riktigt så sargade som det har målats upp och har ett flertal nyckelspelare som kommer visa vägen likväl som flera yngre förmågor som kommer blomma ut. Emil Wiklund är ett namn vi kommer att få se mer av, men jag förvånas ärligt talat över att så många i ivern att påtala alla mål Dalen förlorat på pappret verkar glömma bort spelare som Alexander Hedlund, Daniel Sonidsson, Rasmus Andersson och Viktor Nystedt (vilket backpar?!), Johan Larsson, Måns Parsjö-Tegnér, Ketil Kronberg m.fl. Dalen har ett lag med mycket rutin kvar och det kommer visa sig när säsongen ska summeras till våren!

Tronskiftet
En annan fråga som framför allt media ägnat många clickbaitande rubriker kring har varit den om Thorengruppens herrar kommer gå om Dalen denna säsong – att tronskiftet ska ske nu och så vidare. Jag tyckte för övrigt som en sidenote att Måns Parsjö-Tegnér svarade bra på detta och om synen på Dalen i en artikel på innebandymagazinet – läs den gärna här.

För egen del tror jag inte att Thorengruppen tar över taktpinnen i Umeå denna säsong, trots katastrofrubrikerna kring Dalen och trots att Thorengruppen ser starka ut och blir en tuffare motståndare denna säsong än vad de var framför allt under den första halvan av föregående säsong. Dalen sitter på mycket rutin och har en kultur som byggts upp under lång tid, inte bara i spelarna i laget utan även hos ledare och inom föreningen som sådan. Att spelartruppen förändras i Dalen är ingenting nytt och jag tror att Dalen repar sig även denna gång.

Med det sagt blir det däremot intressant att följa även Thorengruppen under säsongen; de har ett flertal talangfulla och skickliga spelare där det framför allt är de yngre spelarna som fångat mitt intresse när jag såg en stor del av deras matcher föregående säsong och att få se hur de utvecklas under den kommande säsongen kommer som sagt bli intressant. Hampus Öhgren, Adam Lidgren, Axel Hjälm och Hugo Bertilsson (för att nämna några) – allihop är väl i spannet runt 17-23 år vill jag minnas, men har olika kvaliteter som gör dem helintressanta!

Ett tydligt mål i sikte – och vägen dit!
För damernas del är frågan om detta blir säsongen där resan tillbaka till svenska superligan blir realitet. Rustade med en ny-/gammal tränaruppsättning och med en blandning av rutin och intressanta nyförvärv och en stor portion vilja tror jag verkligen att förutsättningarna finns i laget! Dalen bygger ett lag som ska vara mer spelförande och offensiva – och visst finns det potential för det i detta lag! Under den kortvariga föregående säsongen blev jag väldigt imponerad av Hanna Berglund som jag beskrev i ordalag som ett perfekt tillskott till Dalen och jag tror att vi är många som väntat på att hårt arbetande Yui Takahashi ska få chansen med IBK, men jag ser även mycket fram emot att få återbekanta mig med löpstarka och kvicka spelare som Alva Nybjörk och Agnes Holmgren, tuffe Olivia Isaksson och rutinerade (lagkaptenen!) och tekniske Camilla Lundin som tack och lov är kvar i detta Dalen som förlorat en del veteraner inför denna säsong.

Ni har väl inte heller missat att laget har fått en egen klack? Insatsstyrkan, som de kallar sig, var på plats under DM-finalen mot Thorengruppen och väntas vara på plats mot RIG även på söndag. Jag tror att de gärna får med sig fler som tar ton och tar i under matchen, så värm upp stämbanden om du kommer vara på plats!

Om det går planenligt hela vägen till kvalet tror jag för övrigt att det kommer bli galet spännande matchserier vi kommer att få se! Det är ju några klubbar som uttalat går för att satsa på att ta sig till SSL, inte minst Storvreta om vi tittar på lag som är relativt belägna i norr… nå… relativt som sagt! 🙂

Vad har ni sett mest fram emot med den kommande säsongen?
Själv hoppas jag på att vi äntligen får se innebandyn på plats, att känna magin och känslorna i arenan och på läktaren igen! Jäklar vad roligt det ska bli!