Kampen För Lycka!

Återuppleva detta om och om igen, Pillren funkade inte så ännu en gång är beskedet positivt. Jag vet just nu inte vilket beslut jag ska ta, men jag vet att jag inte kan berätta för en speciell person. Jag önskar jag kunde, me tror det förstör min sista chans.

Jag har senaste tiden endast haft tre saker i mitt huvud, familj & nära, mina tankar på självmord, och att det växer.

Jag vill bara lämna bort allt, ge min själ till djävulen och känna livet sugas ut ur mig! Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för mitt liv är så otroligt upp och ner hela tiden. Allt är en berg- och dal bana! När allt fungerar så kommer det en hel rad med besked som sen river ner mig igen, sen kommer något br för att jag ska orka igen, sen kommer något hemskt. Och så håller det på hur länge som helst.

Jag vågar knappt sova, jag har ingen lust att äta längre och hela min kropp är slut. Jag klamrar mig fast vid de få saker som får mig glad och nu känner jag mig mer och mer säker på att rättegången kommer att gå åt helvete och att jag kommer bli tvungen att flytta igen. Jag kommer inte klara av en flytt till, det kommer förstöra mig och jag tror jag inte kommer hem igen, Eller hem kommer jag, men i en vacker kista. 

 Jag bara längtar efter lugnet i min egen lägenhet! Jobba, komma hem, ligga i solen, se film, sova. Vara med mina närmaste och dessutom kunna vara jag. Komma hem när jag vill och gå ut när jag vill. Ta hem vem jag vill och äta mat jag själv väljer! Det enda jobbiga blir att ännu en gång klara av att bo ensam. Sist gick det ju inte bra och jag är väldigt orolig för hur det ska gå egentligen.

Kommer jag att klara detta? Är det rätt av mig? 

Människor runt mig tror att jag har börjat med droger igen, det har jag inte. Men det är inte alltid så lätt att bli av med något som hängt efter en heller. Ett rykte kan bara tvättas bort med bevis. Och jävlar det är det jag jobbar med nu! 

Jag saknar min dotter och andra personer med, dessa hoppas jag att jag kan få tillbaks fullt ut bara! Kram

 Jag känner att jag försöker göra mig själv osynlig, jag vill inte synas. Det värsta tänkbara är att bli tvungen att åka bort härifrån igen, det skulle jag inte klara. Och nu talas det om att göra just det... Snälla hjälp mig! Jag är så rädd för vad jag skulle kunna göra mot mig själv då.

Jag finns, men ändå finns jag inte. Jag vill, men ändå vill jag inte. Det är så mycket beslutsångest i min själ, jag vet inte hur jag ska kunna klara av detta. Men jag hoppas att jag ska klarar detta!

Jag är på banan igen, står på egna ben! Lägenhet den 8: e juni och dessutom har jag en fungerande kontakt med min bästa vän! Jag är verkligen glad just nu, allt flyter! Nu är nästa steg att kontakta advokat angående tvisten som kommer bli, sen är det väl bara att hoppas på det bästa! Nu ska jag äta den godaste maten som finns, mysa in mig i soffan och hoppas på att jag får ett samtal om att åka bil ikväll. 

Åka bil med sin bästa vän, det är verkligen rogivande, det ger mig sådan sinnesro att det inte är klokt! Ha en bra kväll alla underbara fina människor där ute! Ta hand om er och er hälsa, själv har jag ju varit febrig i tre eller fyra dagar nu! Kram

Dags att kämpa, ska inte höra av mig på ett bra tag och inte vara där och störa. Jag ska fan ta mig på benen igen utan att sörja. Jag sak vara så positiv jag kan och inte hänga upp mig på saknad, för det är inte bra för mig! Saknar Emelia otroligt mycket och ska försöka ordna fram ett sätt att få träffa henne på för jag vill inte låta mitt mående komma i vägen för vad jag gör längre.

Mitt mål idag är att vara hemma med Milo, Lena och Elinda och bara ha kul. Jag ska inte längre somna med tungt hjärta och avundsjuka! Släpp och gå vidare, det går inte att hela tiden vara nedstämd över något jag inte kan ändra på. Kram på er alla från en tjej som ska klara av alla problem! 

Han umgås med tjejer och jag bryter ihop, varför måste jag vara så patetisk. Sitter här och mina tårar bara trillar ner för kinderna. Nu ska jag åka bil och bryta ihop... Jag kommer få en utskällning men jag måste dit, det är akut. Han mår inte bra och tänker göra dumma val... Jag vill inte att det händer, vad ska jag ta mig till med den kärlek jag känner annars. Jag hjälper honom så gott jag kan, och nu gäller det familj. 

Dagar kommer och går men mina bekymmer blir bara värre. Nu är jag anklagad för att ha brukat narkotika i lördags och sägs ha ringt till min familjehemsmamma. Det samtalet har jag bevis på att det inte har skett eftersom att innan idag har jag inte haft kontakt med henne per telefon sen i torsdags vid två på dagen. Och jag skulle inte äventyra kontakten med min dotter ännu mer än vad min mamma redan gjort. Antar att det snart är dags att börja be socialtjänsten ta blodprov tre gånger i veckan så jag kan bevisa att jag inte använder någon form av droger, inkluderat alla äckliga internetdroger! Jag kämpar som ett djur för att bli fri från allt prat som går om mig på stan redan som det är, detta gör det inte bättre. 

Jag har lämnat det livet och vill inte tillbaka. Ska jag behöva byta ort och identitet för att kunna bli sed som människa igen? Är det så vårt samhälle ska fungera? Jag förstår varför 80% av alla missbrukare tar återfall, det är knappt så man vill vara drogfri för hjälpen är usel och ingen i ens omgivning verkar förstå vad vi genomgår. Alla bara säger "släpp det och gå vidare". Gå EN dag i mina skor och kom sen och säg till mig hur lätt det är...'

Saknar mitt ex så det svider i hela kroppen. Ibland känner jag mig illamående av tanken på att jag är utan honom. Mina känslor var starka, men liks förbannat känns det som de bara blir starkare och starkare för varje dag som går. 

Nu har jag luftat lite idag med. Ha en bra kväll och sov gott! Kram från mig i hjärtesorg!

 Hur gör man när ingenting är som det borde? När alla mina leenden är falska, ett äkta skratt får jag inte till längre. Nu har det gått några dagar, smärtan inombords stillas bara när jag är med dig och kan se ditt ansikte. Men jag vet inte hur framtiden blir, kommer han någonsin att gräva i sig själv? Kommer han våga ta itu med sina demoner och minnen? 

Var det sant att du lämnade mig av den anledningen eller är det mig det handlar om? Jag är så rädd för att du ska hitta någon annan, att du ska försvinna från mig helt. Jag vill verkligen få dig tillbaka, men jag har ingen aning om hur. Du saknar henne, jag är säker på att du tänker mycket på henne. Att det är det som gör att du inte klarar av det. Antingen är det din mor eller ex-flickvännen. Annars hade det inte dykt upp ur ingenstans.

Jag vill tro på att vi har en framtid tillsammans, men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet vad du egentligen vill? Kommer vänta i all evighet på dig, för du är min SANNA KÄRLEK! och den kärleken kommer det ta länge för mig att komma över. Senaste gången jag kände liknande var det inte lika starkt, och det tog mig två år att komma över. Så detta lär ju inte heller gå särskilt snabbt. Jag kommer inte orka gå igenom detta. Det sätter för mycket press på mitt psyke...

Jag älskar er, vi får se om jag skriver mer!

Jag känner med ganska stor säkerhet att jag är på väg in i det där helvetet jag undvikit så länge. Jag kommer svika mig själv och alla som tror på mig, för jag orkar verkligen inte mer nu... Jag är otroligt nere psykiskt och inte särskilt lugn. Jag vill bara vara lugn och glad för en gångs skull, men det känns som en omöjlighet just nu. 

Dagdrömmer om en egen lägenhet, någon som älskar mig för mig och som jag kan vakna bredvid varje morgon och känna lycka med. Men den killen var en dröm, han orkade inte och det är det enda jag önskar att han hade gjort. Nu ska jag ner på stan för att föraöka rycka upp mig så jag inte gör något dumt mot mig själv.

Alla anklagelser och allt som sker runt mig just nu gör att jag inte orkar.

Min mamma har alltid varit en underbar person men helt plötsligt ringer hon och berättar att hon ringt min dotters pappa och "råkat" hota honom och gjort så han anmält oss båda. Men hon visste tydligen inte vad hon sagt, så det var intressant att idag få veta att hon sagt att jag med hjälp av andra planerat att skada min egen dotter och hennes far!! Jag blir förbannad och samtidigt chockad över hur ens egen mamma kan vara så fruktansvärt dum i huvudet!

Just nu vill jag inget annat än att lägga mig ner och ge upp och sen aldrig mer kliva upp, jag vill gräva ner mig djupt ner i jorden och slippa se människor mer. Jag orkar inte kämpa mer! Jag har gjort det alldeles för länge nu, är så förbannat less!

Först blir man lämnad av den man älskar, förlorar sin dotter och tappar huvudet på grund av all chock. Sen bestämmer jag mig för att min mamma nu är död i mina ögon och hon kommer aldrig mer tillbaks. Jag tror aldrig jag kommer förlåta henne för det hon gjort! Men så får det lov att vara då...

Ha en fortsatt bra dag alla, förlåt för mitt humör idag. Kram