Jag vill dansa med det goda livet, men att dansa med djävulen är enklare. Just nu känns allt jag gör så patetiskt, jag funderar på hur värt det är att fortsätta kämpa när det finns en väg som är så mycket mindre smärtsamt. Jag föll tillbaka i självskada igår, för mitt mående var i botten. Så nu har jag kommit till en abstinens.

Folk anser att självskada är barnsligt, men för mig är det värre än en drog. Jag kan inte hantera vassa saker utan att tänka på om jag ska skada mig själv med det. Slängde bort ett löst rakblad idag och har ångest över det ännu. Känns inte som det hade varit så om det inte varit för att det är ett riktigt problem. 

Och dessa så kallade uppmärksamhetsbehov folk säger att man har om man skär sig, i mina ögon är det faktiskt ett rop på hjälp! Men det är inte så ofta folk ser det tyvärr.

Känns konstigt att skriva flera gånger. Men nu kommer ett inlägg om något som händer just i denna minut:

Jag har en mindre ångestattack som dragit tag i mig, behöver skriva om det för att lindra det. Jag har hela tiden tankar på självskada, ändå vet jag innerst inne att jag inte vill. Tittar på alla ärr för att påminna mig om hur idiotiskt det faktiskt är och det hjälper tyvärr inte så mycket. Jag funderade för några minuter sedan på om jag skulle ringa hit lite droger. Det hjälper inte precis att jag bor helt själv sen en vecka tillbaka, det gör att allt känns tyngre. 

Jag vill be om hjälp, men min moral jag fått av mamma gör att jag inte klarar av att ta det steget riktigt. Så skriver om det istället. Kan inte komma ifrån dessa tankar på rakblad och droger, men jag måste kämpa på. Kan inte svika mig, min familj, mina vänner och alla andra runt mig. Det har jag gjort för ofta.

Om jag bara visste hur jag ska orka vara i mina känslor utan att dras ner på botten. 

Godnatt

Idag var min första försovning på flera månader. Kanske inte är så konstigt eftersom jag vände på dygnet när min kära dotter var på besök. Om sex dagar fyller jag tjugo år och det tär faktiskt på mig eftersom jag vet att många kommer vara på mig om att fixa alkohol och sånt. 

Tur att jag kan säga ifrån, tack vare en underbar behandling och hjälp som fungerar. Jag fick reda på att en kille från Umeå som jag känner till flyttat till mitt behandlingshem. Dock flyttar han inte till Klintehamn ännu utan hamnar i Vänge först. Detta är faktiskt en lättnad eftersom jag inte är så mycket för honom. 

Känner mig helt slut i övrigt. Slutade tidigt idag eftersom jag jobbade snabbt i konditoriet och nu så är det väl på tiden att jag vilar ut. Annars slinker mitt självskadebeteende in och jag blir nedstämd. Over and out. 

När jag växte upp lärde jag mig att det är en svaghet att gråta, sen i tonåren när folk satt och sa "det är okej att gråta" eller "gråta ut hjälper", då trodde jag att de var dumma i huvudet på allvar. "Jag kan inte gråta jag är alldeles för stark för sån skit", det var så mina tankar gick. Men lärde mig snabbt vägen med rakblad och blodiga armar, musik som drev mig till självskada och tårar. Saker som fick mig gråta blev som en drog. Jag grät mig till sömns 6 av 7 dagar i veckan och jag skar mig 5 av dessa. Tårarna som rann längs mina kinder var fyllda av ångest och depression.

Idag när jag har min dotter försöker jag lära henne att när man gråter är det inget fel, utan att det är bra att släppa fram tårar om det är äkta såna. Man ska inte gråta om det är krokodiltårar, det börjar hon förstå lite smått. 

Jag vet inte om alla ni som läser detta kanske har frågor, så om ni vill nå mig, skicka en kommentar till mig med MSN / skype / facebook / mail så hör jag av mig. 

Kommenterar man så kommer kommentaren inte ut förrän jag godkänner. Och alla adresser som kommer till mig kommer raderas efter jag lagt till på motsvarande hemsida. 

Mitt internet har nu legat nere sedan senast jag skrev, så det är väl dags igen.

Min dotter är här, men hon åker hem om en timme till Umeå igen. Hon har varit här sedan torsdag natt med sin pappa. Jag saknar henne redan, men vet att eftersom allt fungerar bra så ses vi snart igen. 

Min kära pojkvän har lyckats göra mig arg för första gången så jag och han hade ett ganska rejält bråk (från min sida) om svartsjuka. Jag älskar verkligen honom och känner att det är dags för honom att släppa in det i sitt hjärta. Han är dålig på att visa känslor och på att prata om sina känslor, vilket gör mig rädd eftersom att det är en viktig bit för mig. Känns lite som det skulle kunna förstöra mig och få mig att fly. 

Mina fosterföräldrar som jag hoppades skulle kunna komma ner, kommer inte. Sorgligt med tanke på hur mycet jag saknar dom och vill träffa dom. 

Men nu ska jag ägna mig åt dottern.

Att hitta en människa att leva resten av sitt liv med är svårt. Man går igenom eld och vatten men det kan kännas förgäves ibland. Såhär hittade jag min.

Jag jobbar på ett café, jag bakar och står i hela dagarna. Till bageriet kommer en kille som ska ha praktik i sex veckor och jag tänker "vem är han?" jag började prata med honom efter kanske två veckor och fick veta att han var kär i en dåvarande vän till mig. Hon var intresserad, det hade hon berättat för mig. Vi träffades alla tre en helg för hon inte vågade träffa honom själv och det gick bra. Båda två skämtade om att para ihop mig med en vän till honom och jag sa "okej, gör så. Hoppas ni har kul" ungefär. Sen gick det en eller två dagar och jag var med min tjejkompis på stan. Hennes kille kom dit och hade med sig en vän.

Jag frågade vem det var och fick reda på att det var han båda skojat om att para ihop mig med. Pinsamt värre så trodde jag han var homosexuell för att han är klädmedveten och väldigt vacker jämfört med andra killar. I alla fall så pratade han inte mycket och det gjorde mig nyfiken. Senare samma kväll åkte vi fyra ut till en strand som var väldigt fin och gick och skrattade och tittade på solnedgången. Sen gick det lilla kärleksparet iväg och jag stod kvar själv med en kille jag inte pratat så mycket med.

Jag blev blyg men ändå nyfiken, det var spänt i luften. Jag började prata lite och ställa försiktiga frågor och vi hittade väl lite utav en tråd av ämnen som vi pratade om. Det var kallt och jag insåg att mina tankar var "ska jag krama honom?" men blev rädd för att skrämma iväg honom. Så jag pratade vidare lite om mig och frågade mer om honom, mitt intresse blev starkare och starkare. När jag och min tjejkompis blev avsläppta insåg jag att allt som snurrade i mitt huvud var hans namn. 

Idag är jag förlovad med den här killen och skämtet mina vänner drog blev sanning. Jag är så tacksam över att han finns, för utan honom vet jag inte var jag hadde stått idag. Kanske inte hade stått alls. 

Om han läser detta vill jag säga tack älskling för att mina dagar blir ljusare av att du finns, att mitt mörker håller sig i skuggorna och tack för att du tar fram mina bästa sidor. JAG ÄLSKAR DIG

 AA - konvent på Gotland i helgen. Glad att kunna gå dit. Mycket riktat till unga människor för att vi ska hitta till programmet i tid och kunna få stöd och råd. Dessutom finns det hjälp och stöd för barn som växer upp i missbruk, med föräldrar som har detta problem.

Min vilja att stå emot blir bara starkare, det enda jag har kvar att jobba med riktigt grovt innan jag kan gå djupt in i mig själv, det är min svaghet för vassa föremål. Min absolut största drog har varit mitt självskadebeteende, att jag skurit mig i handleder och sådanna saker. Önskar att jag hade låtit bli detta, men nu är allt jag kan göra att stå emot. Har MINST 10 sug varje dag. I jobbiga situationer, när jag har tråkigt, när folk ifrågasätter, när jag är irriterad. Tankarna och abstinensen framkallas av det mesta som blir enerverande. 

Vet att det finns många som undrar vad man kan göra åt att ens barn har ett självskadebeteende där de skär sig. Mitt tips, ingen psykiatri om inte ungdomen/barnet själv vill. Det förvärrar det ofta. Bästa tipset jag kan ge, som själv varit där, är att få kontakt med någon som vet hur det är och som kanske har otroliga ärr och som kan komma och prata med en. Någon som kan bli kanske både stöd och vän sen om den personen får en chans.

Min uppmaning till föräldrar med barn som skär sig, be om hjälp från yngre vuxna som gått igenom det DITT barn går igenom.

Jag hoppas vi tillsammans kan hjälpas åt att skapa en tryggare värld för våra barn.

 Då har jag hunnit med möten och en hel del annat under tiden mitt  internet legat nere. Dags för en liten uppdatering kanske. 

Jag satt med min psykolog igår, och kom fram till att jag har en hel del små fobier som måste arbetas bort. Jag diskuterade igenom hur dagens möte med socialtjänsten skulle bli så bra som möjligt. Idag var det alltså möte. Hade bett om förlängt till åtminstone augusti, vilket jag fick. Så nu är det möte i augusti för att se hur det fungerat under sommaren.

Jag flyttar snart till en liten tvåa en bit från kollektivet för att testa mina vingar, kommer få matpeng för att lära mig det också. Kommer även att få ett busskort för att sköta alla ärenden till Visby på egen hand och jag kommer vara "chef" i en glasskiosk och vara ansvarig över de som jobbar där och över kassa och städning. Det är en boost i självkänslan att bli tilldelad detta ansvar, och det känns bra.

Igår fick jag även reda på vad en dröm jag drömt i runt 15 år betyder, det var en riktigt stor händelse för mig. Har alltid undrat. Det var min bästa vän (även mitt barns far) som satte sig och tydde drömmen med mig via telefon.

Nu är det dags att sova, imorgon är det ju storstädning i "glasserian" inför den stora dagen på torsdag. Re-opening!

"Jag springer med min syster ner för trappan, mammas pojkvän har ett utbrott. Han sparkade nyss sönder garderoben i hallen. Varför måste mamma vara med honom, han är ju inte alls snäll. Jag saknar tiden när vi fick leka med trolldeg och när vi bakade bullar tillsammans. Vad hände med det? Istället får vi fly från platsen där vi bor och sitta i lekparken i några timmar. Sen kommer mamma ut på balkongen och ropar in oss som om inget hänt." 

Min uppväxt är inget jag är stolt över, önskar ofta att jag kunde radera den delen av mitt liv. Men har lärt mig att det är minnen jag måste lära mig hantera så jag kan leva vidare. Visst, jag älskar min mamma och jag skulle gå igenom eld för henne. Men jag har varit en mamma till min egen mor och det ska ingen behöva vara. Kommer aldrig glömma när jag blev hämtad av min mormor och socialtjänsten vid fem års ålder. "Hej gumman, du ska få bo med mig ett tag. Mamma är sjuk." Det var ungefär dessa ord min mormor använde. Jag blev helt förstörd, flytta från mamma.

"Kommer hon dö?" Så mycket tankar som snurrade i mitt huvud, tankar en femåring ska slippa. Efter dettta började det gå utför, jag blev den bråkigaste flickan var jag än var. Slogs, skrek, bet, sparkade, hotade. Redan där började min dåliga attityd utvecklas. Ingen rådde på mig i skolan och alla gjorde som jag sa, det var mitt sätt att inte visa hur jag mådde.

Flyttade varje halvår i cirka tre år, sen fick socialtjänsten tag i en familj i Umeå, ungefär 20 mil från Kramfors som jag kom ifrån och där min mamma bor. Vid den tiden började alla depressioner. Ingen mamma, kände mig oälskad. Ingen som ville ha mig, ingen som klarade av att ha mig. Det var vid den tiden jag började tappa hopp.

Jag kan inte få grepp om vissa delar av mitt liv just nu. Jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag har ångest över så mycket, och mitt sätt att hantera saker är att fly. Vilket jag gjort idag. 

Jag är förlovad med den snällaste och underbaraste kille jag någonsin träffat, men just nu känns det som jag drar mig undan. Dels för min rädsla att bli lämnad, att vara ensam och sårad... Men dels för att jag är rädd för att vi ska växa ifrån varandra. Att han sakta ska glida ur mitt liv, nästan omärkbart. Jag vet i mitt hjärta att han är den jag verkligen vill leva resten av mitt liv med, men mina rädslor hindrar mig från det. 

Jag har aldrig känt mig så sårbar, aldrig låtit någon annan människa komma så nära inpå känslomässigt sen min mor svek mig. Nu vet jag hur det känns att ha någon man bryr sig om till 110 procent, och det oroar mig. Dessutom har jag börjat sätta upp blockader för mina känslor igen, senaste gången jag gjorde det var den gången det ledde mig in i ett missbruk. 

Oron och ångesten stiger i mig, mitt falska leende blir alltmer fastklistrat på mig. 

Nu har det gått ett antal dagar sedan min senaste inlägg. Jag känner att jag behöver skriva av mig så det kommer bli lite långt idag.

En vän till mig, som jag lärde känna här på behandlingshemmet och som jag är väldigt rädd om har gjort lite dumma saker på valborgsnatten. Misshandlat en annan inskriven och lite andra dumma saker. Känner själv hur det börjar vara dags för mig att flytta härifrån eftersom jag inte vill vara nära såna saker som faktiskt är mina gamla problem. Jag har 312 dagar utan droger nu och 121 alkoholfria dagar. 

Fick reda på att en gammal vän till mig slutade umgås med mig för att han trodde jag bara var vän med honom för att han hade pengar, vilket absolut inte var fallet. Jag tyckte om den vännen han var och brydde mig om honom, jag bryr mig ännu, 

Min mamma, som är alkoholist, har börjat dricka igen, vilket tär väldigt mycket på mig psykiskt. Det känns lite som om jag inte vet var alla mina känslor tar vägen heller, eftersom jag är väldigt bra på att bara stänga in allt tills det når en gräns. När det väl når den gränsen slutar det oftast illa. 

Sitter dessutom och jobbar med 1:a steget i tolvstegsprogrammet. En helt underbar behandlingsform faktiskt, bara man väljer att ge det en chans. Jag minns första gången jag snubblade in på ett möte, jag trodde det var en sekt som hjärntvättade missbrukare och gjorde alla till vandrande zombies. Men nu när jag gått på möten i snart ett år så vet jag att det verkligen är bra, och att det faktiskt hjälper..

Jag är ju förlovad och vi är lika på många sätt men vi har ändå våra olikheter, det är lite jobbigt att veta att det nu finns ett Jag, ett Vi och ett Han. Förr fanns det ju bara Jag, så det är en enormt skillnad i mitt liv. Jag är så rädd för att inte lyckas, göra något så jag förlorar honom. Men med det menar jag inte otrohet eller att jag trycker ner honom, utan mer att jag inte finns till nog mycket, eller att jag råkar vara för nära. 

Känner för tillfället att jag har noll koll på mitt liv, så det är dags att försöka ta tag i allt, Dock svårt eftersom jag inte är  van vid det heller, utan är van vid att bara dra ifrån problemen. Håller tummarna för att detta ska bli bra nu. Jag jobbar vidare och kommer med framgångarna.