Det farliga vattnet

Av , , Bli först att kommentera 6

Sitter och läser en text av Peter Englund om det ”dyngsamma”, illaluktande 1600-talet. En epok då man gav fan i att tvätta sig. De offentliga badhusen stängde, då man fruktade att bland annat syfilis spreds med vattnet. Överhuvudtaget sågs vatten som en smittbärare och sånt ”gift” kunde man ju inte ens blaska av sig i ansiktet med.

(c) English Heritage, Kenwood; Supplied by The Public Catalogue Foundation
Det smutsiga 1600-talet

1600-talet. Stora, vackra kläder, peruker, slott och en krigarkung som skulle erövra Europa. Samtidigt som folk och slott stank av avföring och annan skit; hovfolk som serverade mat och som inte tvättat sig på flera år.  På ytan pråligt, elegant, innanför smuts och svett som spred en förfärlig stank. Detta under den svenska stormaktstiden. Tänk vad okunskap kan ställa till det.

fountain-3412242_960_720
Det farliga vattnet

Ludvig XIV, som bara badade två gånger i hela sitt liv, blev båda gångerna mycket riktigt sjuk. Vattnets fel! Försökte man då bli av med smutsen? Jo, det fanns tre medel ”Det första var torkningen. Istället för att blaska sig i vatten gned man av sig lorten på torra dukar och tvättlappar”, skriver Englund. ”Det andra medlet var det parfymerade pudret. Puder användes av både män och kvinnor och var under 1600-talet inte lika skarpt vitt som det senare kom att bli. Det var rätt diskret och brukades mest som ett slags torr parfym.” Sen bytte man ju kläder. ”Det tredje och kanske viktigaste medlet var linnet. Hemligheten med den torra renligheten var att man bar linnekläder närmast kroppen och att dessa plagg byttes ofta. Linnet ansågs suga upp all svett och smuts. Att byta kläder var för 1600-talsmänniskan detsamma som att tvätta sig.”

Inte var bättre med renhållningen på gator och torg. När nattkärlet skulle tömmas öppnade man helt sonika fönstret och kastade ut skiten och kisset på gatan. Nu var det redan under 1500-talet som idéerna om att vattnet i sig var farligt dök upp. Vatten kunde tränga in genom huden och sprida sjukdomar och död; kvinnor riskerade rentav att bli gravida av den sädesvätska som flöt omkring i badvattnet. En ren själ bodde i en smutsig kropp. Idealet var tilltäppta porer och en skorpa av smuts som skulle fungera som bakterieskydd. Inte nog med det. De smutsiga kropparna blev underbara ställen att vistas på för loppor och lös.

Så var det på det ”förträffliga” 1600-talet. Tänk på det nästa gång ni ser en kostymfilm som utspelar sig under den tiden. Kasta inte upp om de visar en intim scen.

För övrigt ska jag nu gå in i duschen. Om jag vågar …

 

 

Bli först att kommentera

Behovet av vishet

Av , , Bli först att kommentera 5

Traskade mellan rummen fram till ettsnåret. Magknip, oro. Sov ett par timmar, frukost vid halv fyra. Sen somnade jag igen. Herrans under! Sov till halv sju. Nu är det flera nätter i rad som jag sovit dryga fyra timmar – och som jag dessutom förmått mig att sova nån timme mitt på dagen. Efter månader av sömnlöshet skriker min kropp och hjärna efter sömn.

Årstidernas växlingar
Ännu finns en knivsudd kvar av sensommaren, sen väntar en årstidsväxling. Det är genom dessa växlingar som livet blir begripligt. Att leva genom tiden självt gör tillvaro obegriplig. Den flödar ju bara förbi. Och vi med den. Årstiderna får oss att stanna upp och undra, att tänka efter, att minnas.

fall-1072821_960_720

Det är lättare att förstå sammanhangen om man talar om livets höst, om våren då livet spirar, om vinterns vita täcke som dras över sovande kottar, blommor och mossor, och om sommaren då flödar ljuset så att vi kan ladda batterierna. Över varje årstid en sol; antingen liten och blek, eller stor som en fullmogen apelsin. Dessutom är himlen alltid större än graven.

Astronomerna lär ha fångat ljudet från ett eko från Big bang; då allt lär ha börjat från ingenting. Undrar hur ett 14 miljarder gammalt eko låter? Vill jag ens höra det?

books-4279166_960_720

Olika slags IQ
Vad är intelligens? Är det att lösa problem så snabbt som möjligt? Att snabbt kunna dra slutsatser och använda denna kunskap till att tänka abstrakt? Eftersom att våra IQ kan mätas, blir somliga per definition ”smartare” än andra. Det finns de som vill hävda att det finns fler intelligenser än den matematiska och logiska. Howard Gardner, psykolog från Harvard, mena att det finns nio intelligenser: Bland annat talar han om en social intelligens som handlar om samspelet med andra människor.

Vi behöver visdom
Man kan ha högt IQ men vara allt annat än vis och klok. Jag vill hävda att det största IQ-testet är livet självt. För vad hjälper det att vara superintelligent om du inte kan steka ett ägg, slå i en spik eller sakna empati och omöjligt kan begripa dig på folk i allmänhet eller att föra en simpel konversation med din bordsdam. Visheten är den kunskap vi samlat på oss under livet, under de år vi lärt oss att se sammanhangen. Logisk intelligens har snarare att göra med att ständigt inhämta tillfälliga och rätt så onödiga kunskaper för att lösa ett delproblem. Exempelvis så blir man klokare av att läsa en bok, men knappast mer intelligent. Onekligen finns det intelligenta människor, och som art har människan blivit allt smartare, men liksom alla andra mänskliga egenskaper handlar det om ett samspel mellan gener och miljö. Ett intelligent barn förblir inte det om det inte får stimulans och uppmuntran.

books-4287208_960_720

Vi kan bli visare
Denna värld behöver fler visa människor som är präglade av välvilja och godhet. Vishet innebär förmågan till helhetssyn. Vi kan alla bli visare. Börja med att avlägsna och kontrollera motkrafterna: Fördomar, rädsla och oförmågan att tänka självständigt. Odla din empati (den kräver daglig träning) och skrota ditt högmod och lyft fram din ödmjukhet. Var nyfiken och kreativ. Visdom är själva erfarenheten och klokheten. Vishet är att använda den visdom som vi har.

För övrigt tycks människan ha en förkärlek att se sina egna handlingar som alltings orsak.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

200 kilo böcker

Av , , Bli först att kommentera 4

Om en timme eller två anländer en lastbil med nästan 200 kilo böcker. Den är klar nu. Min roman som jag fått slita så ont med, men som i slutänden blev riktigt bra – min alldeles egen roman ”Män som spelar schack”. Karlsson och Ante, som är starka och schackspelande män, ska bära dessa 200 kilo böcker uppför trapporna och in i min lya. De är snälla pojkar.

Orkade inte sitta kvar hela tiden under gårdagens bokcirkel. Var tung i skallen, mådde illa och så hade jag inte orkat läsa den aktuella romanen. Hängde inte med. Gick hem och åt en Piggelin.

person-110305_960_720

Fokus. Spika fast blicken vid horisonten och stå kvar till dess det skymmer. Jag borde göra det. Fokusera på livet och utmana rädslan. Det börjar ju så sakta att gå upp för mig vad jag råkat ut för; att jag drabbats av en obotlig sjukdom där jag bit för bit förlorar kontrollen över min egen kropp. En dag ska jag få ett stenansikte. Jag kommer omöjligt att kunna le, och som råga på det försvinner rösten och jag får allt svårare att svälja. Är jag en dystergök? för pessimistisk? Eller vet jag för mycket?

Det är lätt att förlora modet. För att återfå modet krävs det en hel mod. Mod behöver man för att besegra rädslan. I grund och botten är rädsla en bön på hjälp. Och värst av allt: Kärlek och rädsla kan omöjligt upplevas samtidigt.

För övrigt ska man inte ta sig själv på för stort allvar. Då skrattar alla åt dig.

Bli först att kommentera

Att se helheten

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit. Både i natt och mitt på dagen. Total sex-sju timmar. Det tar sig. Kanske är det den nya parkinsonmedicinen, Sinemet, som fått kroppen att gå på lägre varv. Det är i varje fall ett piller som innehåller levodopa som är en ”kusin” med dopamin. Biverkningar: muntorrhet, illamående, förvirring, magsmärtor, heshet, myrkryp i benen o.s.v. I övrigt känns det bra.

Gläds fortfarande över den fina recensionen som min roman fick, ”Män som spelar schack”. Tänk att bli jämförd med en av mina litterära förebilder: Stig Slas Claesson. Ja, vill ni veta mer, så kika då på gårdagens blogg.

De senaste dagarna har jag vistats en hel del i mina inre rum. Där är visserligen mörkt, men dit når inga störande ljud och dit hittar inga hotfulla varelser. Där, i mina inre rum, brukar jag sitta helt stilla och försöka summera vad jag gjort, vad som blev rätt, vad som blev tokigt. De rummen är mina, bara mina.

dyslexia-3014152_960_720

Jag har gett upp jakten efter onödiga kunskaper. En gång i livet var jag rätt så duktig vad gällde den tidens IT-teknik. Var IT-ansvarig på Folkbladet, projektledare för ”nybygget” av Länsstyrelsens webbplats och webbmaster hos Västerbottens kommunförbund. Jag lärde mig de flesta programmen, jag kunde html-kod och gjorde hemsidor på löpande band. All denna kunskap är bortspolad och jag är inte intresserad av att fördjupa mig i dagens IT-teknik och program. Istället har jag blivit en teknisk idiot som knappt får på teven och som inte vågar slå av datorn i rädslan för att allt ska försvinna. Men sådan har jag varit hela livet: allt eller inget. Antingen ner på djupet och ta reda på precis allt, eller så släppa taget och bli en fånigt leende novis.

Det fanns även en tid när min allmänbildning var rätt så vass, då jag kunde kungalängden, resultaten från hockey-VM 1970, höll koll på tabellerna i de övre divisionerna, rabblade världens alla huvudstäder och länder. Jag var en hejare på onödigt vetande. Också de kunskaperna har jag släppt och låter Perus huvudstad få vila i glömskans landskap. Det där med allt eller inget, lär vara en egenskap som hör ihop med min ADHD. Vi blir ofta ojämna människor. Antingen vet vi allt inom ett område, men inte ett jota om ett annat.

owl-2970841_960_720

Tro nu inte att jag låter ALLA kunskaper glida mig ur händerna. Jag har bara bytt strategi. Istället för att vara en jävel på detaljer, så underhåller jag de kunskaper som hjälper mig att se helheten, att förstå sammanhangen. Exempelvis ser jag alla dokumentärer om andra världskriget, läser de böcker och artiklar som avhandlar ämnet. Jag bryr mig inte så mycket om de exakta årtalen och när de olika slagen stod. Jag lär mig att se helheten för att förstå varför ondskan så lätt fick breda ut sig under de där hemska åren som kriget varade.

Dags att tvätta av sig. I kväll är dags för Bokpratarna att träffas igen och diskutera aktuell litteratur. Vi är sex män som under fyra års tid träffats över en bit mat och som sedan diskuterat en roman vi läst gemensamt. Kul!

För övrigt är det goda samtalet bara en variant på att tänka högt.

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera

En lovande recension

Av , , Bli först att kommentera 6

Så har den första recensionen av ”Män som spelar schack” kommit. Bibliotekstjänst var snabbast. Det är inte var dag som jag blivit jämförd med Slas, ni vet han som skrev ”En vandring i solen” och ”Vem älskar Yngve Frej”.

slas34
Stig Slas Claesson, författare och konstnär (1928-2008)

 

Nu till recensionen av ”Män som spelar schack”. (2019-08-14)

Jag är nöjd och glad.

Omslag

* * * * *

Recension
En prosa som påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Kent Lundholm (f. 1958) kommer från en by utanför Lycksele i Västerbottens inland, men är numera bosatt i Umeå. ”Män som spelar schack” är den femte romanen om människorna i den fiktiva byn Baklandet. Här träffar vi 60-årige Rulle Stenlund som är svårt cancersjuk. Han gör sig fri från lasarettdöden i Lycksele och beger sig till Baklandet för att dö bland kvarvarande åldrande vänner. Med sig har han några liter flytande morfin och starka värktabletter.

Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Här finns humoristiska pärlor men också manlig jargong som emellanåt känns aningen påfrestande. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.

BTJ/ Jan Hansson

___________________________________

 

Några ord om en sned och orättvis bevakning av ny litteratur. Man skulle kunna tro att det är kulturmobbning som de sysslar med på pressdrakarna i Stockholm och söderut.

Fem av fem möjliga
Att gå och vänta på recensionerna kan vara riktigt plågsamt. Man kan ju faktiskt bli sågad nere vid fotknölarna. Men det har aldrig hänt mig. Utan att förhäva mig, så har jag mestadels fått mycket bra recensioner. Om den förra boken ”Spring Kent, spring!” skrev en recensent: ”Mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. Om ”Vedtjuven” skrev Norran: ”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.” Om ”Konungarnas konung från Baklandet” skrev en recensent: ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått.” Och slutligen, ”All världens lycka”, som en recensent beskrev som: ”Det här är den goda berättarglädjens bok.”

Kulturmobbning
Men vad hjälper det? Det måste vara en medveten strategi de jobbar efter; en mall de lägger ut på en karta för veta var de ska kapa landet på det kulturella planet. Det liknar inget annat än kulturmobbing. Ingen av storstadstidningarna har skrivit ett enda ord om mina böcker, trots att vänner och bekanta varit på deras kulturredaktioner och dängt böckerna i skallen på redaktören. Nix pix, här ska inte skrivas ett enda ord om lovade författarskap i den norra landsändan.

KentPsy

Svårt att nå ut
Lika illa är det med bristen på försäljningsställen. Bokhandlarna beställer inte hem romaner från små förlag. Finns inte titeln med på deras centrallista, så är det kört. Det hjälper inte att vifta med bra recensioner (”Mästerligt välskrivet. 5 av 5 möjliga.”) Nä, det ska vara Bonniers, Norstedts. Då är det finkultur – trots att de fått usla recensioner. Som ni förstår så har vi inget naturligt ställe att sälja våra böcker. Ibland ställer ICA eller Coop upp med någon hylla bland leksaker och ritblock, det tackar vi för! Jag säljer merparten av mina romaner i samband med mina framträdanden. Annars får vi förlita oss på Bokus eller Adlibris.

Beställ en bok eller två: Bokus eller hos Adlibris eller hos Förlaget

© Kent Lundholm

Livet som projekt

Av , , Bli först att kommentera 1

Hur lätt är det inte att dela in tiden i olika projekt. Än värre är det om man blir sitt eget livs projekt, då vi börjar göra projektplaner och projektbeskrivningar av livet i nedladdade gratismallar. Det är garanterat ett effektivt sätt att dräpa vår fantasi och nyfikenhet. Genom prydligt skrivna projektbeskrivningar tror vi oss veta vad som ska ske (eller det vi vill SKA ske). Dessa sanningar skriver vi sedan ner som exemplariskt kortfattade sammanfattningar.

Projektets riskanalys
Lite av projektverksamhet känns det som jag fastnat i. I våras var det projektet med ”Män som spelar schack” som slukade all tid och när det var klart startade jag ”Ester Duva-projektet”. Mellan projekten blev det inte ens plats för några djupa andetag, benböj eller en promenad. Aktar jag mig inte, så slår jag väl pannan i golvet medan jag sitter och skriver projektets riskanalys.

person-1317600_960_720
Glömmer bort att leva livet

Saknar vardagen
Glömmer bort att leva, att älska, att ge gåvor, att vända ansiktet mot solen och hinner inte höra hur gruset knastrar under skorna. Får väl skriva in det i projektplanen: ”Leva livet kommande fredag mellan 17.10 och 21.00″. Saknar vardagen. Ibland saknar fikarummen på alla de arbetsplatser jag lämnat bakom mig. Det är nog så att jag hamnat utanför mitt sammanhang, den sociala samvaro som ska ge mig skydd och trygghet. Jag håller på att gå vilse i ensamheten.

rammstien
Rammstein. Tung, melodiös, tysk hårdrock.

Gubbar som fikar
Fast i går var jag en i gänget och satt mitt i sammanhanget. Det var dags för gubbfikat på Ullas konditori ute på Västerslätt. Talade med Karlsson om vikten att röja och gallra sin skog. Med Ante blev det en del prat om bra och usla föreläsare. Ahlgren pratade inlevelsefullt om Rammstein, som han ska se ikväll nere i Stockholm. Kände mig en aning avundsjuk. 2019 blev året då jag missade att se och höra Mike Rutherford, Steve Hackett, Phil Collins (alla tre med förflutet i Genesis), Roger Hodgson (Supertramp) och avslutningsvis Rammstein.

För övrigt verkar det som om folk börjat likställa bräcklighet och sårbarhet med dumhet. Samtidigt som tittandet i landets speglar lär ha ökat.

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Barkbröd och grottmän

Av , , Bli först att kommentera 3

Det jag gillade allra mest med journalistyrket, var att man varje dag fick lära sig nåt nytt. På Folkbladets morgonmöte  kunde man få en lapp där det stod att jag skulle intervjua en tysk dirigent, en världsstjärna. Nästa morgon stod på lappen att jag redogöra för de negativa konsekvenserna i Västerbotten utifrån EU:s senaste budget.

Detektivarbete
Ibland hade man en timme på sig, hade man tur hela tre timmar fram till intervjun. Det var inte utan att man ibland kände sig som en detektiv när man sökte svar på nätet, ringde personer som var insatta i ämnet och bad om snabblektion. Värre var det om man direkt efter morgonmötet skulle åka med en fotograf och göra ett snabbt nyhetsjobb: som att intervjua en tysk dirigent – med min minst sagt usla engelska. Jag skrev ner en massa frågor på så enkel engelska som möjligt. På lappen stod att han skulle dirigera Umeå symfoniorkester och i notställen väntade Beethovens femma. Ödessymfonin, eller? Var det då som kompositören var stendöv?

Why Umeå?
Stod långt bak medan kollegorna från andra medier ställde den ena intelligenta frågan efter den andra, och perfekt engelska. Så blev det min tur. Det blev knäpptyst i lokalen. På dirigentens tunna läppar spelade ett överlägset leende. Hörde mig själva kasta ur mig den supersmarta frågan: ”Why Umeå?” Han gav ett långt svar, ett ohyggligt långt svar, och jag förmådde mig inte att anteckna ett enda ord av vad han sa. Hörde heller inte hans röst. Ändå lyckades jag skriva ihop en kort artikel om geniet som kommit till Umeå för att leda orkestern med en liten pinne i högerhanden.

012s8YYEMj4F

Om hallon och barkbröd
Frågan är om man inte får lära sig ännu mer, och över längre tid, som författare. Jag har i tre dagars tid satt mig in i vilka växter som man under tidigt 1900-tal, använde för att lindra värk, minska oro, läka sår och vilka växter man kunde blanda ut i mjölet när missväxten slog till. Nu vet jag också vilken slags bark som ska användas till barkbrödet. Jag har också lärt mig att tillverka skidor, lägga torvtak. Intressant är den misstro som man hade mot hallon, barnnbära, och mot alla sorters svamp. Hittade även bra beskrivning av hur en man klädde sig vintertid, innan han gav sig iväg till skogs för att såga och barka timmer.

Vad heter de nu …
Idag gick larmet till de delar i hjärnan där minnet ska sitta. I vanliga fall. Under förmiddagens gubbfika satt jag och Karlsson och samtalade om hur usla skräckfilmer kan vara. ”Särskilt med de där … ja du vet”, sa jag. ”Ja, de där blodiga, fula med tomma blickar. Du vet …” ”Klart jag vet …”. I det ögonblicket var vi varsin tabula rasa. Ja, på latin betyder det ”en tom tavla”. Nä, vi kunde omöjligt komma på namnet på dessa monster. Där var tomt.

zombie2

 

Tvärdement
Vi kände oss allvarligt bekymrade över det jättelika hål som uppstått i våra minnen. Det var ju som om att hålla i ett äpple och inte komma på vad det heter. Är vi på väg in i dimman? Först en timme senare skrek jag; ”Zombie!” Vilken lättnad. Jag hade inte blivit tvärdement. Samtidigt kunde jag säga namnen på tre spelare i Skellefteå AIK och Karlsson delgav oss, klart och koncist, en redogörelse om vikten av att röja och gallra i gammal skog; särskilt de i trakterna av Bjurholm. Vi kunde andas ut.

Sov 13 minuter
Igår kväll somnade jag på soffan ganska prick 22.30. Sov så vansinnigt gott. Svävade. Tror jag drömde. När jag slog upp ögonen var jag säker på att det var morgon. Tittade på klockan; 22.43. Va, jag hade sovit i 13 minuter! Blev pigg av ilskan. Somnade vid 01-tiden, vaknade 03.00, ganska precis. Klev upp och doppade kanelbullar i starkt kaffe, började sedan att jobba – att läsa om forna tiders mediciner som de utvann ur växterna.

För övrigt blir jag illa bestört på de män som i tid och otid måste dra sina usla sexistiska skämt. En gång kunde jag inte knipa igen utan muttrade surt: ”Din jävla Cro-Magnon!” mannen i fråga blev oerhört kränkt och ville genast göra upp. På mäns vis. Han stod där och tokskrek: ”Fan, ingen, jag säger ingen, ska få kalla mig för en fransk maträtt!”

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera

Collins besök i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 3

En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter. Om skrönan är underhållande kan den leva vidare och förändras under resan, och för somliga bli till en sanning. Jag har personligen jobbat med skrönor i mitt skrivande, men har alltid valt dem med en kärna av sanning; berättelser om märkliga händelser och udda människor. De två skrönor som jag lyckats bäst med är romanerna ”All världens lycka” (2003) och ”Vedtjuven” (2012). Har blivit kontaktat av ett tiotal personer som låtit meddela att vedtjuven håller till i så väl östra Norrbotten som i hela Västerbotten och delar av Jämtland. Jo, minsann.

7690y-15452232666
En intressant bok

Råttor i folksägner
Men så har vi en annan kategori: Vandringssägner/myter. Bengt af Klintberg skrev boken ”Råttan i Pizzan” (1986); som handlar om moderna folksägner (klintbergare) som tog fäste och blev till sanningar. Berättelsen om råttan i pizzan går i korthet ut ut på att hälsovårdsnämnden hittar massor med flådda råttor i pizzerians kylrum. Råttkött på pizzan låter inte gott. Skrönan spred sig 1973 snabbt i Stockholm och blev till slut en nyhet i DN med rubriken ”Storlarm om råttfilé”. Lögnen hade blivit en sanning.

En folksägen börjar ofta med orden: ”En kompis till en kompis berättade att  …” Berättaren har sällan/aldrig varit på plats och kan därför inte ses som ett vittne. Nej, det är alltid en kompis till en kompis. Än idag dräller det av sägner. HIV kan smittas via blodapelsiner, fortfarande serveras det råttor i pizzorna, barn kidnappas på löpande band på de stora varuhusen. Dessa tre sägner har många år på nacken, men har fått nya kläder.

spöke
Det är inne med spöken på Facebook

Sprids blixtsnabbt på nätet
Många av de nya sägnerna, myterna, har numera hittat till våra sociala medier. Begreppet creepypasta betyder spökhistorier som sprids på nätet med påståenden om att de är sanna. Det kan handla om barn med svarta ögon eller om spökkonton på Facebook. Som vanligt bygger den så kallade källkritiken på: ”Jo, det var en kompis till en kompis som berättade detta…” Om vi lägger ihop dessa lögner med de konspirationsteorier, elaka troll, fake news, klimatförnekare som florerar på nätet, så gäller det att vara vaken och ständigt tänka kritiskt. Vår tids myter sprids blixtsnabbt på FB genom att så många kan dela dem med sina vänner, som i sin tur delar dem med sina vänner o.s.v.

a-fat-man-in-a-white-van.tumblr
Vita skåpbilar är farliga

Våra fördomar
Liknande delningar som denna syns då och då på Facebook. ”VARNING!! Män i vit skåpbil försökte locka med sig barn vid den utländska butiken. De lockade med godis. Snälla dela detta då det inte verkar som att alla skolor får infon och kan sprida i samma takt som vi på fb!!” Detta hände 2013 och ledde till 6000 delningar. Vita skåpbilar verkar av någon anledning skrämma skiten ur oss. Så här säger Klintberg om fenomenet:

”Vandringssägnerna är mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.”

Myterna tycks gå från stereotyper till att bli fördomar (vilka består av okunskap och rädsla), och från fördomar till diskriminering.

600d6a5094d472a53dd277d31f454144
En ung Phil Collins nekas spelning i Umeå?

Vandringssägen från Umeå
Hörde en rolig ”klintbergare” härom veckan som faktiskt utspelade sig i Umeå. Den började förstås med med att en kompis till en kompis hört detta berättas. Jag var den 245:e kompisen som fick höra myten. Det hela utspelade sig i början av 70-talet på ett fik  i centrala Umeå. Där brukade stadens musiker samlas, dricka kaffe och snacka riff, baktakt, bra låtar, nysläppta album och diskutera vilka grupper som skulle komma att slå – och så förstås en hel del prat om sina egna förträffligheter som musiker. Fram till bordet kommer en ung kille från England. Han är ute på tågluff och söker en grupp att få spela ihop med. Han vill lära sig mer om ländernas musikstilar. Själv lirar han trummor och har under sin resa spelat ihop med band från Danmark och Norge – finns det nån grupp i Umeå som är villig? Gruppen av umemusiker tittade vilset på varandra? Skulle de idas dra ihop en sättning för att grabben skulle få banka på några trummor. Nej, blev svaret.

9b61c9add26ae66de11f78f97af7a160_XL
Phil Collins brukar räknats till en av världens bästa trummisar

”Vad heter du?” frågade en av musikerna. ”Phil Collins”, svarade den unge mannen. Nä, inget namn de hört talas om. ”Spelar du själv i nån grupp?” ”I flera”, svarade killen och log brett. ”Jag ska dessutom börja i en känd grupp inom kort.”

Några år senare satt en av musikerna i sin vindskupa öst på stan och lyssnade en fantastisk platta: ”Foxtrot” med den nya supergruppen Genesis. Sångaren Peter Gabriel var otroligt bra, för att inte tala om trummisen. Vilken stjärna! Han läste på albumet: Trummor, Phil Collins. Var hade han hört det namnet förr? Det var ju den unge mannen från England som ville lira med oss musiker i Umeå … (Visst liknar detta en vandringssägen, en myt eller …)

För övrigt har även kaos sina lagar.

© Kent Lundholm

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: kent.lundholm@gamil.com

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,