Nyheter från förr

Av , , Bli först att kommentera 2

Har ägnat några dagar åt skrivande, varvat med att fylla lådor med sånt som ska med i flytten. I går hjälpte min dotter Hanna, mig att rensa ett förråd. Vart jag nu ska? Har ju klart med ett byte till en tvåa med hiss, samtidigt som kommunen utreder om jag kan få en LSS-lägenhet. Förutom det skriver jag på en författarpresentation av poeten Helmer Grundström som Region Västerbotten ska ha till sitt författarprojekt Härlitt.

VFbilaga

Folkbladets nyhetsbilaga
Har även suttit med en bilaga som följde med Västerbottens Folkblad vid Millennieskiftet. Är vansinnigt rädd om den snart 20 år gamla, något gulnade bilagan där man samlat nyheter från anno 1900 och fram till 1999. Två ärrade, erfarna journalister, Östen Gustafsson och Hans Öhlund satt i arkiven i oändligt många timmar och letade fram små och stora nyheter. Eftersom Folkbladet inte bildades förrän 1917, så måste de även ha suttit i konkurrenternas arkiv och jagat nyheter från seklets början.

stenmark

Hysterin kring Stenmark
Minnet rör sig trögare över vissa tidsepoker, för att klarna rejält vid andra. I mitt fall under 1970-talet, då jag blev tonåring. Minns den tidens nyheter bättre, av nån anledning. Till exempel Stenmark-hysterin mellan 1974-1978, då lektionerna avbröts, TV-apparaterna rullades in i klassrummet och spänningen tog över. Helt galet, egentligen. Blev vi dummare under denna masshysteri? Jag menar, vi missade ju en hel del lektioner i historia, samhällskunskap, matte då vi istället kollade på sport … Minns även den stora skogsarbetarstrejken som tog sin början av mars 1975 i kampen för månadslön. Minns nog detta så bra p.g.a att pappa var skogshuggare åt Domänverket och dessutom fackligt aktiv. Redan då hade ackorden satt sig som utslitningsskador i pappas axlar och rygg – dryga 50 år som han var vid den tiden. De ”vann” nästan, då de fick fast lön till 85 procent.

Tappers ödesdigra miss
1973. Gustav VI Adolf dör. Carl Gustaf tar över och besöker Lycksele i juni 1976. Jo, det minns jag minsann. Vänstervriden som jag var vid den tiden var jag och polarna ute natten innan och satte upp affischer på stan: ”Skrota kungen!” Men det blev det minsann ingen nyhet av. 1974, slutet på juni, fotbolls-VM, då Staffan Tapper missade straffen mot Polen. Ett trauma. Medan det rådde hysteri 1976 när Gärderud tog OS-guld i 3000 meter hinder.

Starka känslor vid en särskild händelse lär ge tydligare minnesbilder, därav alla dessa sportminnen.

 

borgare
Borgarna tog över.

Sossarnas förluster
Sen minns jag en rad riksdagsval där sossarna fick på nöten efter att haft makten i ett 30-tal år. ”Lotteri-riksdagen” 1973, borgarnas segrar 1976-79. Mitt i allt detta en hätsk debatt om kärnkraften och folkomröstningen 1980. Minns kanske allra mest pappas förtvivlade blick när sossarna fick lämna ifrån sig makten. Det hade ju varit otänkbart tio år tidigare. Han som var oppstillt med arbetarrörelsen och som fackligt aktivt varit med i samhällsbygget där välfärd skulle ersätta fattigdom.

Naiva ungkommunister
Själv var jag politisk vilsen efter att i slutet av 70-talet ha lämnat den tidens tok-vänster, samtidigt som sossarna blivit ett präktigt, lomhört gäng som delvis drevs av hybris. Vad gällde mitt frånfälle från vänstern, var droppen när ungkommunister i länet lät sig inbjudas till östblocket, där man sjöng kampsånger kring lägerelden med unga kommunister i bl.a Rumänien. På hemmaplan blev droppen när vänstern 1977 skyddade en liten skogsdunge på Ålidhem för att förhindra ett skolbygge. Den där skogsdungen var inte större än att pappa huggit ner den på en halvtimme. Men symboliskt blev den allt eller inget för många på vänsterkanten. En dunge med lövsly …

Härlitt och Grundström
Om ni är intresserade av länets författare, så tycker jag att ni ska ladda ner en app som heter Härlitt. Rätt inställd så piper mobilen till då ni kommer till platser där författare verkat eller någon litterär plats som exv. förekommer i en roman. Just nu håller jag på att skriva om Helmer Grundström, som var uppvuxen i Svanabyn i Dorotea. (1904-1986). Han är den förste författare från Västerbotten som fick en rikslitterär betydelse. En fantastisk poet. Hans diktning andas musik, liderlighet, sorg, kärlek och vrede.

hg_roddbat
Poeten Helmer Grundström ror på Svanavattnet, sjön vid hans stuga.

Langt bort i helvitta,

langt nol i väla

drar ja mitt dragspel

för värken i själa.

 

Bälgen ä sprucken.

Å sprucken ä själa.

Langt nol i helvitta.

Langt bort i väla.

 

Långt bort i väla återfinns i diktsamlingen ”Här har du ditt land” från 1939. 

För övrigt hittade jag en mycket märklig nyhet i VF:s bilaga. Detta ska ha utspelat sig den 26 november 1974 någonstans i Lycksele. Två bilar krockar, båda bilförarna hette Algot Karlsson. Båda hade likadana bilmärken och modeller, färg och årsmodell. Är detta ett försenat aprilskämt? Var reportern full och såg dubbelt? Skojar de som gjorde bilagan med oss? Eller har det faktiskt hänt …

© Kent Lundholm

 

Svanabyn i Dorotea kommun

Alla dessa böcker

Av , , Bli först att kommentera 5

Är fortfarande mör efter turen till Dorotea. Vägen mellan Dorotea och Åsele är egentligen ingen väg, det är ett pärland som frusit till. Totalt 22 mil enkel väg. In med prylarna på hotellet, bort till Medborgarhuset, sen hålla låda i en timme, signera några böcker, åter till hotellet, gratis nattmackor, sova en stund och sen bussen tillbaka – 3,5 timmes enkel resa.

boksläppX

Men vad gör man inte för att träffa sina läsare och känna det engagemang som sprudlar ur de bibliotekarier som står som arrangörer tillsammans med ABF. Bibliotekarierna i Dorotea hade inte haft råd att arrangera något författarmöte de tre senaste åren, men nu skulle det ske. Tyvärr konkurrerade arrangemanget med Fotbollsgalan på TV, så det  blev ganska glest i bänkraderna.

Hemma i Umeå vid ettsnåret på tisdagen. Peppe hämtade mig. Snäll man. Sen var det bara att börja ladda inför onsdagens framträdande på Alva kultur – det sista framträdandet i höstens turnéplan. Får ihop till tolv framträdanden. Har fått bra kontakt med publiken och en hel del har klappat mig på axeln för mina framträdanden, som främst präglats av humor. Har även fått höra att jag läser bra innantill, det som varit min svaga sida, dyslektiker som jag är. Det har tidigare blivit ryckigt och orytmiskt då jag tappat fokus. Men nu sitter även läsningen där den ska – på gamla dar.

böcker

Några av de böcker som ska bort …

I hela lägenheten står kartonger och påsar av papper och plast. Böckerna är mitt stora bekymmer. Har så svårt att göra mig av med dem. 100 ex får jag ha kvar, 100 ex får magasineras, resten 200-300 böcker av hög kvalités ska ges bort eller brännas. Har bjudit in grabbarna i Bokpratarna (bokcirkeln för män på Grisbacka), och sagt att de får ta för sig. Då hamnar mina böcker hos sanna bokälskare. Men de verkar vara måttligt intresserade. I måndags var Karlsson förbi och blev intresserad av sju små häften med snapsvisor och en Stig Larsson-roman. Är det allt, sa jag. Tills vidare, svarade han. Nåväl. Pingstkyrkan tar kanske emot den del. Resten åker på soptippen. Det är möjligt att fyra romaner av Robertson Davies, fem av Torbjörn Sävfe, fyra Marianne Fredriksson; att författare som Hesse, Kafka, Hemingway skola bli ett rejält bokbål som värmer umeborna nån halvtimme. Så är du på jakt efter böcker, så hör av dig.

Konfirmation_1918_Stensele_kyrka

Konfirmander 1910 i Varberg.

Packar igen. Hoppas denna dag kunna åka till Lena i Skellefteå och koppla bort allt som har med föreläsningar flyttkartonger att göra. Om nu det sabla läkarintyget från Tegs HC anländer. Det måste postas fort till kommunen och handläggaren som ska utreda om min lägenhet ska handikappanpassas redan nu? Annars ämnar jag sitta och korrekturläsa romanen om Ester. Det börjar likna något nu. Men så fick jag veta att Ester konfirmerats 1912. Rotar i fakta. Var konfirmerades hon? I nån närliggande by, kanske i Lycksele; var det intensivt pluggande på ett läger eller utdraget över en termin – och hur tusan gick en konfirmation till 1912? Alltså ett helt nytt kapitel som jag måste skriva och i en ton som passar med resten av boken.

För övrigt håller jag ett högt tempo i tron att det ska skjuta fram den tidpunkt då Parkinson förvandlar mig till en staty.

Bli först att kommentera

Mot Dorotea

Av , , Bli först att kommentera 7

Snart slut på höstturnén. Elva nedslag i bibliotek, kulturkaféer och missionshus. I morgon bär det av med buss de dryga tjugo milen till Dorotea, där jag i morgon kväll 19.00 i ortens bibliotek ska prata om min roman ”Män som spelar schack”. Sover över på hotellet, innan det på tisdag bär av mot Umeå och onsdagens näst sista framträdande. Ni kan höra och se mig på Alva Kultur, onsdag kl. 12.00. Efter det är det två boksigneringar kvar och ett kortare framträdande på Åkerbloms bokhandel.

KentPublik

Det har varit tufft. Inte att stå på scenen och hålla låda, men efteråt har hjärnan kokat. Det blir ju trots allt en anspänning både före och under framträdandet. Jag har nog aldrig fått en sådan respons från publiken som mitt kåserande kring denna roman. Har nog lyckats varva humor, absurditeter med allvar på ett bra sätt.

Tyvärr blev det inga bokningar under psykeveckan. Inte i år heller. Två år sedan senast jag fick en officiell inbjudan. Då kom det nästan 200 till Väven i Umeå för att lyssna på mig. Fast ”i smyg” talade jag ju en timme om psykisk ohälsa för en dryg vecka sedan. Men då som ”Kent”; inför drygt 100 personer missionerade jag kring de fördomar som finns om psykiskt sjuka. Detta gjorde jag lämpligtvis i Lycksele Missionskyrka.

Packar låda efter låda. Kastar mängder med ”ting”. Jag kommer att flytta till en mindre lägenhet och då kan jag inte släpa dit 400-500 böcker. Har plockat ut 100 favoriter, resten ger jag bort eller kastar. Även om det gör jävligt ont. Har bott här i 13 år och hittar saker jag inte rört under den tiden. De hamnar ovillkorligen i soporna. Om jag inte saknat dem på 13 år så kan jag nog leva utan dem.

Bli först att kommentera

Glömda minnen

Av , , Bli först att kommentera 7

Det som inte finns på Biltema, är inte värt att finnas. Har jagat runt efter flyttkartonger, bra att ha när man ska flytta, och ställde kosan mot Biltema. Passerade kassan med prima flyttgrejer för tusen spänn. Kartonger, plastsäckar. plastlådor och gud vet vad. Då återstår själva flytten – om nu inte Biltema saluför även dylika tjänster …

Det är sanslöst vad jag har dragit på mig böcker. Kommer att bli tvungen att kasta hundratals inför flytten och då har jag valt ut ett hundratal för egen del, om de nu ryms när lägenhetsytan blir mindre, vart jag nu ska flytta? Genom mina funktionsnedsättningar både på det psykisk planet som på det somatiska, så kallas jag numera för multisjuk.

sover

Jag har stått onödigt länge med vissa böcker i mina händer och funderat: Spara i kartonger i förrådet, få plats i bokhyllan i min nya lägenhet, kasta eller ge bort? Eftersom jag läst flertalet av böckerna väcks minnen till liv – särskilt böckerna jag läste i 20-års åldern och diskuterade/analyserade tillsammans med grabbarna. Vi satt uppe om nätterna och försökte förstå Hesses ”Siddhartha”, den har kallats för ett ädelt konstverk. Eller Hesses ”Stäppvargen” och ”Glaspärlespelet”. Vi surrade oss genom nätter och helger med varsitt ex. av Östergrens ”Gentlemen” och Slas ”Flickor”.

Med minnets hjälp kan jag forma min livsberättelse. Genom att titta i backspegeln, kan jag sen rikta blicken framåt, in i framtiden. Så länge vi minns, så kan man nog påstå att vi finns. Samtidigt: all möda man lagt ner på att minnas vissa saker (tänker på alla timmar man pluggat inför tentor) och så kan allt det, plus allt ljuvligt som skvalpar omkring i minnesbanken raderas ut på en sekund.

mentor-4205038_960_720

Dessa minnen finns ju i vårt långtidsminne. Men vi har ju även andra minnen, som arbetsminnet. I det finns förmågan komma ihåg information under en kort stund; vanligtvis några sekunder. Stress försämrar arbetsminnet, liksom att ADHD gör det. Om man har taskig uppmärksamhetsförmåga, är dålig på att fokusera så är arbetsminnet garanterat kasst. Om jag skriver: 46587 Läs siffrorna, blunda och upprepa dem först framifrån, sen bakifrån. Jag brukar klara 3-4 siffror. Sen är det kört. Vi lär ska klara av upp till sju enheter per gång i vårt arbetsminne. Därför har post-it-lapparna varit mina bästa vänner hela livet. Om jag ska gå och handla (utan lapp), säg: 1 banan, 1 liter mjölk, 2 dosor snus och strösocker, så återvänder jag (kanske) med bananen men även med grädde, Mums-mums och vetemjöl.

Oj, jag har glömt att äta middag …

För övrigt har jag under åren samlat på mig en massa skräp. Som exv. mina matteböcker från gymnasiet, ett tiotal gamla Biblar, fem modem av modell stenålder.

Bli först att kommentera

Skuld och skam

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

KentMick

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

portrait-743550_960_720

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

kermit-1651325_960_720

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Styrd av känslor

Av , , Bli först att kommentera 4

Vi lever våra liv med några grundkänslor: Glädje, sorg, ilska, förvåning och förakt. Dessa ska vi kunna styra, till viss mån, med våra tankar, vårt förnuft. Känslor hjälper oss agera i olika situationer. Allt som ofta låter vi oss styras av känslor. Detta gör vi genom att  låta måendet diktera hur vi beter oss och vilka mål vi strävar efter. Har man ett känslostyrt beteende, inväntar man de ”rätta” stunderna för att kunna agera; när vi så att säga känner oss mer motiverade. Då har vi blivit slav under våra känslor, och är du känslostyrd så känner du före du tänker.

emotions-371238_960_720

Om man gång på gång inväntar den rätta känslan för att kunna agera, så har vi överlåtit vårt handlande till våra känslor – trots att vi kan göra det mesta oavsett vilken känsla vi känner. Vi glömmer att det förhåller sig så, vilket kan leda till anknytningsproblem; att vi helt enkelt får svårt att fungera i relationer. Gång på gång avvisas vi och blir övergivna – vilket leder till ökad otrygghet. Vi hamnar i situationer då vi tappar kontrollen över våra känslor. Kontrollförlust.Vilket händer när vi drabbas av en plötslig panikattack eller översköljs av en våg av ångest. Den känslomässiga delen av hjärnan är nästan alltid är starkare än den logiska

Vi använder vårt förnuft för att tolka våra känslor, för att avstyra felaktiga känslor i fel situationer. Samtidigt som vi emellanåt ska lyssna på våra känslor, men för att vi ska ha nån nytta av detta larmsystem, måste vi ha ett system som fungerar. Det är bra att bli rädd om någon kommer emot oss med en kniv i handen, eller en ilsken björn plötsligt korsar din väg. Då går vårt fly- eller slåss system blixtsnabbt startar. Vi kan från en sekund till en annan förbereda oss på att springa fort utav helsicke. men om det här systemet startar utan direkta hot, då har vi fått ett problem på halsen.

Styrs vi av vårt förnuft så kan vi lättare lösa problem. Medan känslostyrda val leder till okloka, oåterkalleliga beslut. Om rädslan får styra våra liv, blir vi ännu räddare, till slut blir vi rädda för att bli rädda; vi blir misstänksamma, undflyende, arga – och vi börjar isolera oss.

auto-3298890_960_720

Vad gör vi då om vi hamnat i ett läge då känslorna styr och ställer? Jag tror att vi  gång på gång måste stanna mitt i steget, hejda sig, och ifrågasätta varför vi känner som vi gör. Finns det någon speciell orsak? Finns det någon trigger som startar rädslan, ilskan, som öppnar portarna till sorgen? Alltså en kartläggning av känslolivet. Dra nytta av logiken, släpp fram förnuftet. Är det speciella situationer eller vissa människor som skapar de reaktioner som du inte kan hantera?

Personligen hade jag stor hjälp av att gå i KBT hos en neurologiskt utbildad terapeut. Praktiska övningar varvades med teori (var i hjärnan pågår denna känsloyttring, hur påverkar den andra delar av hjärnan). Det tog ett år att ”släcka ner” alla felkopplade känslor.

För övrigt är det lätt att som känslostyrd att börja spela ett Spel för att bli bekräftad.

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera

Farlig ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 2

Läser att 1,5 miljoner svenskar är socialt ensamma. Människor utan nätverk, utan vänner, människor vars telefon aldrig ringer, människor som aldrig blir bjudna på middag, allra minst till fester. Ensamma löper femtio procents högre risk att dö i förtid än de med ett socialt nätverk. Det är lika farligt att vara ensam som att röka upp en ask cigaretter per dag. Trist läsning.

milky-way-1023340_960_720

Ibland känner jag mig jäkligt ensam, särskilt när jag tänker tillbaka på de jobb jag haft där det kryllade av människor omkring mig. Sedan jag blev sjuk så försvann drygt hälften av mina vänner, som blev osäkra på hur de skulle få mig att passa in i deras sociala nätverk. En sjuk människa stör friden, en sjuk människa kan rent av sabba hela festen. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara för mig själv, att ha mycket ”egen tid” – vilket är nåt helt annat. Jag älskar att pula på för mig själv, att sitta och skriva, fantisera, gräva fram ny kunskap.

Veckosluten och somrarna är de tider då ensamheten rent av kan göra ont. Samtidigt har jag under stora delar av mitt liv tackat nej till många inviter och inbjudningar; jag har sagt nej så många gånger att vännerna slutat ringa och fråga om jag ska med på bio, teater, musikkonserter – och eftersom jag är nykterist så blir jag bara en besvärlig och observerande typ att dra med på puben. Det är säkert tio år sedan någon spontant kom förbi och knackade på min dörr. Ibland får jag för mig att någon målat ”Varning för pesten!” på huset där jag bor. Numera har jag fått svårt att att skilja på mitt behov av få att vara i fred då jag sitter i mitt arbetsrum och den sociala ensamheten. De har vävts samman till ett tillstånd av rädsla och uppgivenhet.

Antingen eller, svart eller vitt. Tio gånger har jag denna höst äntrat scenen, ibland inför hundra åhörare och då varit i centrum för det som sker i det rummet, just då, men direkt jag kliver ner från scenen är jag lik förbannat ensam igen.

Kentförr

En gång i livet snurrade solen kring mig. Det var jag som fixade festerna, det var jag som lagade middagarna, som läste högt ur Merabs skönhet och det var på min dörr som alla knackade på. Men något hände under resans gång. Numera har jag tappat en hel del av min sociala kompetens (i brist på träning?) och har istället blivit en fyrkantig kuf som mest är ironisk och klantar till det i samspelet med andra människor. Jag har svårt att lyssna och att följa med i ett samtal där det är fler än tre-personer som deltar. Hänger inte med. Blir trött och tyst. Blir förbannad. Nu är jag övertygad att detta har del att göra med min stroke och Parkinson att göra. Förmodligen har även min ADHD ett finger med i spelet (bristande koncentration, lätt av bli avledd). Jag har helt enkelt blivit uslare på att kommunicerar och har lätt för att missförstå andra. Och folk har lätt att missförstå mig … En sån är inte rolig att bjuda hem på middag.

Våra innersta tankar och känslor är svåra att dela med sig av. Det vi kallar för vår existentiella ensamhet. Det  finns upplevelser som är stört omöjliga att dela med andra, det som har att göra med vår tid på jorden, med vår egendöden. Vi kan heller inte dela alla upplevelser, som till exempel döden. De sista stegen måste vi gå helt ensamma. Ändå inbillar jag mig att det lindrar om man har någon att hålla i handen.

klockor

Det är de gånger som någon rör vid oss som vi förstår hur viktig mänsklig kontakt är. Utan den förtvinar vi, faller vi samman på golvet och blir till en ointressant pöl av illaluktande kroppsvätskor och kolatomer. Att känna hudkontakt ger oss den behagliga hormonduschen av oxytocin och dopamin. En inbyggd mekanisk som ska få oss att stanna kvar under flockens beskydd.

I morgon bär det av mot Lycksele där jag ska framträda i missionskyrkan, tror jag, och först tala om psykisk ohälsa och sedan om mina inlandsmän efter kortare fika uppehåll. Stannar sen en natt hos mor Gunhild som varit lite skruttig på sistone med mycket värk och märkliga symtom. Bland annat ramlade hon härom natten och kom sig inte upp på två timmar.

För övrigt så kan dagdrömmar hjälpa oss att bli kreativa och planera inför framtiden.

© Kent Lundholm

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Vår psykiska ohälsa

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit okej i natt. Kanske för att jag och Lena var ute på äventyr i hela tre timmar. Vi tog med oss fika och kaffe, sen åkte vi till Kont, den vackra platsen vid havet. Solen sken. Elden sprakade trivsamt. För första gången använde jag mig min rollator, som visade vara guld värd på det isiga underlaget.

I mitt oförtrutna upplysningsarbete kring psykisk ohälsa, blir det idag en del information om ångest, depression och panik.

Livsviktig oro
Ångesten och oron har vi alla känt lite då och då i livet. Har man inte gjort det så lever man livsfarligt. Oro signalerar för att något är fel, farligt, att vi ska ge sjutton i att klättra uppför den branta klippan, att vi ska sänka farten på det isiga underlaget eller låta bli att gå in i den mörka återvändsgränden. Ångesten i positiv stress kan även vara en drivkraft i våra liv som hjälper oss att få saker gjorda.

Men så går något snett i den kemiska fabriken som styr våra liv – hjärnan.

despair-513529_960_720

Psykisk ohälsa
Ställ dig på ett torg och titta ut över alla de människor som rör sig i alla riktningar. I dag räknar man med att cirka 40 procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa (25 procent av dem är kvinnor, män 15 %). Se dig omkring igen. Det är ju nästan varannan person som rör sig över torget. Varannan.

WHO har sagt att psykisk ohälsa är den största utmaningen. Försäkringskassan skriver att psykisk ohälsa numera är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Ibland är begreppet psykisk ohälsa ett luddigt begrepp och har också en stor spännvidd. Men låt oss se det som ett samlingsbegrepp för psykiska besvär som sömnproblem, överdriven oro, till att drabbas av ett utmattningssyndrom (gå in i väggen) och att få en psykiatrisk diagnos som exv. bipolär sjukdom. Var man nu än befinner sig i spannet av olika symtom, så behöver man hjälp av läkare, psykolog, KBT-terapeut, kurator, kanske av hela högen. Det mest förödande man kan ge sig in på är självmedicinering; kanske en drink eller par glas vin efter jobbet, som med tiden leder till dubbel dos som till slut skapar än mer ångest och som i slutänden gett dig ytterligare en diagnos: Alkoholism, som ca 13 procent av befolkningen lider av (jämför med de 2-3 % som lider av bipolär sjukdom).

Depression
En av de sjukdomar som ligger i diagnostoppen är depression. Då har ångesten blivit förlamande och mycket smärtsam, vilket gör oss till rädda människor. När ångesten börjar bli ett problem i dagliga livet och begränsa livsutrymmet, så är det troligt att man drabbats av en depression. Man känner sig nedstämd. Det är omöjligt att bli glad. Man gråter och blir lätt förbannad. Sömnen blir sämre då man vaknar ofta på natten och/eller tidigt om morgonen. Man får koncentrationssvårigheter samtidigt som minnet blir sämre. I samband med en depression kan man även få kroppsliga symtom: aptitlöshet, förstoppning och muntorrhet, sexlusten minskar eller försvinner. Värk, sveda och smärtor av olika slag kan också vara tecken på en bakomliggande depression, särskilt hos äldre människor. Över allt detta ligger skammen och skuldkänslorna som tung, våt filt. Passar detta in på dig, då torde det vara läge för ett läkarbesök för att få hjälp att häva depressionen.

En ”vanlig” depression brukar ofta smyga sig på en och kan ibland ta månader på sig att fullt utvecklas. En bipolär depression utvecklas på några dagar, i extrema fall handlar det om timmar. Har man då den typen av bipolär sjukdom då man pendlar snabbt mellan hög sinnesstämning och djupa depressioner, så kan fallet ner i mörkret bli livsfarligt.

rädsla

Ångestsyndrom
Om oron och ångest pågår dygnet runt i minst sex månader, har du förmodligen drabbats av generaliserat ångestsyndrom. Nu har katastroftankarna trängt undan ditt liv och får dig att tro att de mest hemska sakerna kan drabba dig och dina anhöriga. Sjukdomen är dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män och debuterar i allmänhet i vuxen ålder; ett mycket plågsamt tillstånd som begränsar ens värld rejält. Vad göra? Sök läkarvård!

Paniksyndrom
Denna diagnos får man ifall man haft återkommande, plötsliga attacker av panik. Det  rör sig inte om enstaka attacker (som alla kan drabbas av), utan periodvis kan den ena attacken avlösa den andra – och det är hart när omöjligt avgöra vad som utlöste panikattacken. Den behöver inte vara kopplad till någon särskild händelse – plötsligt smäller det till och alla kroppsliga system går på högvarv. Under ett tiotal minuter är man totalt övertygad om att man ska dö – att hjärtat håller på att stanna, att man ska kvävas eller att en kraftig blödning pågår inne i kroppen. Det är alltså en inbillad känsla som upplevs som verklig. Det är inte ovanligt att de som lider av panikattack då och då hamnar på hjärtintensiven för utredning i samband med en attack. Nej, man håller inte på att bli galen. Om din ångest och rädsla för panikattacker styr och begränsar ditt liv, så är det läge att så fort som möjligt begära psykiatrisk hjälp. En kombination av mediciner och KBT-terapi kan vara effektivt.

Det finns en samsjuklighet mellan paniksyndrom, ADHD, bipolär sjukdom och missbruk. Det kan leda till ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos, vilket är en person med en kronisk psykiatrisk diagnos (bipolär) och ett missbruk. En mycket svårbehandlad diagnos.

Nog om detta. Nu har jag fått ont i huvudet.

För övrigt får man vara tacksam för att man inte levde på 1930-talet med någon av  av dessa diagnoser, då hade man med stor sannolikhet först blivit utsatt för iskalla bad, insulinchocker och slutligen blivit lobotomerad.

© Kent Lundholm

 

Inte bättre förr

Av , , Bli först att kommentera 5

Uppe i ottan. Åter en natt med oro och lite sömn. Lika bra att kliva upp och göra nån nytta av den extratid som uppstått. På måndag är det dags för min långa föreläsning i Lycksele. Först 45 minuter om psykisk ohälsa, sen kaffe och småprat, innan del två påbörjas: Den om inlandsmännens obotliga vänskap.

anger-794699_960_720

Det var bättre förr i tin, kan man höra folk säga lite då och då. Tror dock att de tillhör ett utdöende släkte. Ta den forna tidens mentalvård som exempel, som ibland påminde om medeltidens tortyr och förvaringen av kräka däri lagårn. Långt in på 1900-talet famlade psykiatrin i mörkret och gissade sig fram till vilken behandlingsform som skulle användas – och något samtycke från patienterna var det absolut inte fråga om. För tusan, patienterna var ju galna – dygnet runt, precis hela tiden. Idag vet vi ju att många psykiska sjukdomar går i skov och däremellan kan patienterna leva relativt normala liv. Men förr i tin … Råkade du nysa så hamnade du kanske i ett badkar med iskallt vatten eller spändes fast vid en brists.

På 30-talet introducerades elbehandlingar (används än idag vid svåra depressioner), insulinchocker (man försatte patienterna i livsfarligt insulinkoma.) För att inte tala om lobotomierna. Jobbade som undersköterska på Hällnäs sjukhus i slutet av 70-talet. Världens lugnaste avdelning. Enbart kvinnor som på utslitna sockor hasade korridorerna fram och tillbaka eller låg stilla i sina sängar och stirrade rakt upp i taket. De hade alla ett kryss ovanför ena ögonbrynet, som visade det ställe där man gått in med kniven och skurit av nervbanorna från pannloben och djupare in till hjärnans känslo- och lustcentrum. Läkaren som uppfann metoden fick 1949 nobelpriset för att han kommit på hur man förvandlade människor till stenstoder. Många dog under ingreppen. Under 40- och 50-talen lobotomerades 4500 svenskar – några av dessa kvinnor fanns i slutet på 70-talet på en avdelning i Hällnäs. Verkligen lugna och fina patienter.

skam

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Det var en effektiv metod för att få utåtagerande patienter att bli lugna. Man blir det av ett insulinkoma. Men det visade sig rätt snabbt att patienterna råkade ut för en cirkulationskollaps och fick allvarliga hjärnskador.

I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Under perioden 1930 till 1970 ökade antalet intagna från 16000 till nästan 40 000. Men i stort sett famlade psykiatrin i mörkret när det gällde behandlingsformerna. Under femtiotalet kom medicinerna. Den moderna psykofarmakan började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

En bra bit in på 1900-talet fick psykiskt sjuka och de som var nalta eljest dras med öknamn. Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker. Orden signalerade att problemen låg hos individen själv. Numera talar vi om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga. Det kunde även vara så att vara en idiot var ett tecken på Guds straff. Många av dem omyndighetsförklarades och i skuggan av Hitlers idéer, så tvångssteriliserades 63 000 i rashygienens namn. Nä, det var inte bättre förr i tin.

Ända in i slutet på 1800-talet så var självspillan, att dö för egen hand eller självmord som vi säger idag, en synd mot Gud. Dels för att det stred mot 5:e budet Du skall icke dräpa, dels för att det var en skymf mot Gud som skapat oss till sin avbild. Detta löste kyrkan med att gräva ner självmördaren i grop utanför den ordinarie begravningsplatsen. Man genomförde även en ”begravning i stillhet”, det vill säga avsides på kyrkogården och utan klockringning och ceremonier.

9i0tWREdQWnD_VuUflVfWSl2fno

1945 beslutades att alla som var omhändertagna av fattigvården skulle få rösträtt. Fram till 1948-års riksdagsval fick man alltså inte rösta på grund av fattigdom. Bevare oss för att dylika tankar ska få fäste igen.

Nä, det var inte bättre förr i tin.

För övrigt ansåg vi i Sverige att ända fram till 1979 att homosexualitet var en sjukdom.

© Kent Lundholm

Livsfarlig sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 4

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

soul-623424_960_720

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

bullying-2778163_960_720

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det  gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

tree-530324_960_720

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor. 

hand-1925875_960_720

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit  bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

© Kent Lundholm

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken