Kent Lundholm

Vi ska akta oss för att göra människor till något mer än vad de egentligen är. Det är ytterst sällan vi klarar av att leva upp till sådana krav. Dessutom är det vanligt de ”utvalda” missbrukar dessa gåvor. Det stiger dem åt huvudet. Nej, det räcker gott att vara en vanlig människa som går omkring här på jorden och är som folk mest är.

Såg detta missbruk på nära håll när jag som journalist, försökte mig på att förstå hur de religiösa sekterna fungerade. Med sekter menar jag bland annat deras förenklade världsbild som anpassats till deras sätt att tänka och fungera; deras sätt att måla världen i vitt och svart och deras vägran att lyssna på argument som kommer utifrån. Det är stört omöjligt att upplysa dem om att det faktiskt går att måla i rött, blått, ja rent av i gult. Samfundet skapar sig ett behov av en stark ledare – en halvgud.

Vi spelade in en dokumentärfilm i mitten av 90-talet. Blickfånget inställt på sekterismen inom framgångsteologin. För att bli framgångsrik i de samfunden måste man vara stark i tron, överdrivet bibeltrogen, vara i ständig kontakt med den heliga anden och utveckla ett raffinerat tungomålstalande. Då blir man rikligt belönad av Gud – vilket i det fallet är församlingen. Är man ”framgångsrik” i tron, är det helt i sin ordning att livet skänker en fina, dyra bilar, hög lön, en tvåplansvilla och en god hälsa. En märklig bibeltolkning om man läser om mannen som red in i Jerusalem – på en åsna.

Högst i kurs står predikanterna – men så är de också halvgudar. Männen är förmer än en vanlig människa. För det är ju uteslutande män som blir halvgudar. De står närmast Gud och har därför rätten att hela sjuka, få lama att resa sig och lova jobb till arbetslösa. Det är också samma halvgudar som kan döma sjuka, arbetslösa till förtappelse för att de inte varit tillräckligt starka i tron.

Nej, vi kan inte bli något annat än människor. Låt oss sköta det vi ska, vare sig det är inom kyrkan eller politiken. Vår historiska erfarenhet av att dyrka människor har i slutänden inte gett några lyckade resultat. Det var inte så länge som vi dyrkade halvgudar som Mussolini och Hitler; två galningar som lade Europa i ruiner. När man tar del av dagens rasistiska och homofoba debatt, så tycker jag ibland mig höra de bekanta vingslagen från trettiotalet. Vi måste vara vaksamma, så att det inte i lönndom skapas halvgudar som försöker föra oss in i ett nytt skräckvälde. Glöm aldrig att fanatismen går armkrok med dumheten.

1986 var ett riktigt skitår. 28 januari exploderade rymdfärjan Challenger. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare sköts Olof Palme på öppen gata; ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Men detta var inte allt.

26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl. Sedan detta: 16 juli dog min farmor, Stina Lundholm. Utmattad och sorgsen gick jag i landsflykt och tillbringade en längre tid i Kinas avkrokar.

Kent Lundholm

Det påstås att ett en författare har fria händer när han skriver en roman. Om det skulle hetta till i storyn, kan han alltid plocka fram fantasin och pensla med vilka färger han behagar, och räcker inte det kan han ju alltid drämma till med sin konstnärliga frihet. Däremot undkommer författaren inte sitt ansvar gentemot sina medmänniskor. Bara för att han råkar kunna skriva någorlunda väl, betyder det inte att författaren kan sätta vad som helst på pränt.

Men om samma skribent skulle få för sig att skriva om sig själv och därmed tvingas använda sig själv som källmaterial, så bör han väl rimligtvis hålla sig till sanningen. I varje fall så långt det går. Eller blir det för plågsamt?

Någon har skrivit att i ett totalt upplyst rum kan ingen människa leva. Det krävs alltid ett litet mörkt hörn att krypa undan i. Men om författaren nu skulle få för sig att skriva en självbiografi, får han väl rimligtvis stå sitt kast. Fast – skulle det bli allt för pinsamt, kan han ju alltid skylla på sitt usla minne.

Det finns en trend att många självbiografier mer handlar om andra än om en själv, om ens elaka morsa eller sin försupna farsgubbe. Sedan har vi alla dessa snustorra memoarer med sina långa uppräkningar av årtal och hundratals, knappt uttalbara namn. Värst är när författaren ”glömt” att reflektera kring sin egen del i det som hänt.

Men som tur är, det finns gott om läsvärda och intressanta självbiografier. De bästa har skrivits med litterära ambitioner – men som ändå förhåller sig så nära sanningen det går.

Ett bra exempel på detta är P O Enquists ”Ett annat liv”. Visst, det är en berättelse med vissa luckor, men med en kittlande och glödande undertext som får en att ana sanningen. Andra självbiografier som jag gillar är C.G. Jungs ”Mitt liv” och Charles Chaplins ”Min självbiografi” – två starka personligheter som man helt enkelt vill veta mer om. Men är de sanna?

Tyder det på hybris ifall jag i min ”unga” ålder av 54 år, skulle få för mig att skriva min självbiografi? Hybris eller inte, jag vet med mig att jag har något av vikt att berätta? Men den viktigaste frågan är: Vågar jag klä av mig naken och pulsa fram i djupsnön, medan folk står vid sidan och pekar finger. Och hur nära sanningen vågar jag gå?

Nä, det får nog bli en politisk pamflett istället.

”Searching for Sugarman” vann en Oscar. Mycket välförtjänt. En av de absolut bästa svenska filmerna jag sett på mycket länge. Men blev den utsedd till årets svenska film på Guldbaggegalan? Nej. Men den fick ju en guldbagge för årets bästa dokumentärfilm, säger vän av ordning. Jo, men den tävlade även i kategorin bästa svenska film. Och den klassen vanns av en annan film. Den filmen måste vara otroligt bra.

För övrigt håller jag med polarn Kenneth om att det verkligen finns fattiga barn i Sverige. Det spelar ingen roll vilken semantisk ordlek folk håller på med; fattiga barn är ett faktum.

Kent Lundholm

Ensammen är ett vackert ord, men dess innbörd är fult som natten. Det är ungefär som med ordet dagsmeja. Ett ord man kan smaka på som en fingertopp doppad i honung. Men är inte ordet även förknippad med vårförfall, tjälskott, slask, leriga vägar.

Myntet har alltid två sidor.

Konstären har ibland nära till sina objekt. Han kan knacka en vacker kvinna på axeln och be att få skissa av henne. Sagt och gjort. Men hur gör författaren? Möjligen får han söka upp en person som stått som förebild till en karaktär och säga: "Jo, för fyra år sedan, när jag började skriva så kom jag att använda mig av er haka, ert sätt att gå på och er bullersamma röst till en kraraktär i min senaste roman. Ja, han som var yxmördare."

Har suttit och slöat framför teven. På spåret. Trevligt program, men det var även På håret, radioprogrammet som var populärt på 80-talet.

Kent Lundholm

Det finns tillfällen då man känner sig urgammal – som ett kvarglömt fossil från kritatiden. Ibland verkar det som om jag glömt att det pågår en utveckling. När jag får för mig att diskutera litteratur så vurmar jag för de gamla drakarna, som Strindberg, Herman Hesse och Kafka, och glider samtalet in på musik så kvittrar jag om den bortglömda symfonirocken typ Genesis, Gentle Giant och Camel. Apropå min musiksmak var det en ung grabb som kommenterade den på följande sätt: ”Genesis, det är ju Första Moseboken.” Detta vittnade om en viss bildning.

Nej, tiden har rusat ifrån mig. Här står jag med en uråldrig musiksmak och vurmar för böcker som ingen läser längre.

Riktigt avslöjad blev jag i helgen, då jag under en taxiresa skulle visa framfötterna. Flera taxibolag gör reklam för en app som ska användas vid beställning av resor. Löjligt, sa jag till den unga taxichauffören, Frida hette hon visst, och höll ett brandtal över hur fånigt det är med appar, när man lika enkelt kan knappa in numret på sin telefon. ”Men appen sköter ju hela bokningen”, förklarade den unga kvinnan. Jag nickade med ett fånigt leende på läpparna. Det borde jag ju ha förstått; det handlar med andra ord om nödvändig rationalisering.

För att rädda situationen började jag peka med hela handen och förklara vägen, ja så att det skulle gå rätt till. Då lutade hon sig lite demonstrativt över sin GPS som mycket tydligt visade färdvägen. Äsch, tänkte jag. Snart är det väl en app som kör taxin – men ett fossil från kritatiden består i miljoner år till.

SVT:s nya satsning har fått den föga uppmuntrande titeln ”Fråga kultureliten”, som bara i sig torde skrämma bort en hel drös av kulturintresserade. Det är sannerligen ett mossigt upplägg där några trötta tyckare, sittande på höga stolar, försöker fånga chansen att besvara tittarnas frågor. Jag vill mena att det är väldigt få svar som ges. Det beror möjligen på att konst och litteratur inte är några exakta vetenskaper, utan just handlar om tyckande i största allmänhet. I mina ögon är det inte en särskilt spännande panel som sitter på podiet. Kunde de inte ha kastat in några bråkstakar, typ Stig Larsson och Bengt Ohlsson. Sedan är ”Fråga kultureliten” en form som liknar radioteve, något som var populärt på sextiotalet.

Nej, då finns det andra eliter som är betydligt mer intressanta. De kommande veckorna är det skideliten som bjuder på spänning. Särskilt roligt är längdskidåkningen. Vet inte vad som fått mig att tycka om den typen av idrott, för själv har jag alltid varit en riktigt usel skidåkare som mest stod och slirade i uppförsbackarna. Fick inte heller till motoriken mellan armar och ben; det påminde mest om kamelens passgång. Mitt djupa intresse för skidåkning bottnar nog i kampen man mot man, kvinna mot kvinna. Även om somliga skyller på dåligt vallade skidor, så är det alltid den bäste som vinner.

Hellner och Kalla, snyt er å ut i spåret.

Kent Lundholm

Är det så här vi drömde att vårt folkhem en dag skulle bli. Knappast nu sedan M och Sd stulit konceptet från S. Med stöldgodset under armen, ropas det på gator och torg: "Är ni med oss eller är ni emot oss". Retoriken ekar. Allt medan riket faller sönder och samman. S och M ligger och hukar, rädda att förlora röster. Kanske måste vi förlita oss till fackföreningsrörelsen, så att de ger sig ut på barrikaderna, fullpumpade med goda argument.Optimalt vore om de fick med sig näringslivet på detta upprop mot dårskapen.

Mörkrets herrar äter sig mätta och tuggar i sig, enbart, blodbröd och vitsås, eftersom denna måltid är ursvensk. Dagens till ära ska jag äta en god kebab. 

Författaren Katarina Mazettis krönika i Icakuriren rönte stort intresse hos landets bakåtsträvare. Hon beskrev en diskussion under Folkmusikfestivalen, då några Sverigedemokrater på fullt allvar menade att den svenska folkmusiken måste hållas ren. Mazetti skrev att den enda rena svenska folkmusiken torde vara den som spelas på näverlur. Fyndigt skrivet tycker jag. Efter publiceringen av krönikan utsattes hon för telefonterror och nattliga besök från mörkerfolket som gick runt och bankade på fönster och dörrar.

Suck. Nu har alltså stollarna börjat klafsa runt i skydd av natten, i sina försök skrämma livet ur de författare och journalister som använder sina medborgerliga, demokratiska rättigheter, det fria ordet. Om vi inte har fria medier, var ska vi då diskutera vad som är ren folkmusik eller inte? Var ska vi då debattera vem av oss som är riktig svensk eller inte? Är det meningen att vi ska dryfta detta ute på gatorna – med varsitt järnrör?

Det som nu sker i vårt land, påminner om de raslagar som Adolf Hitler lät genomdriva i 30-talets nazityskland. Är det verkligen så vi vill ha det? Igen. Förra gången rasismen, nazismen och fascismen fick fotfäste i Europa, så utmynnade det i världshistoriens värsta massmord. Den gången handlade det om vem som riktig arier eller inte. Efter kriget ropade alla unisont: Aldrig mer! Men minnet tycks vara kort, vilket skrämmer mig. Det är en tid då vi mer än någonsin borde ställa oss frågan: Känner du din broder och syster?

Återigen försöker mörkrets krafter att värdesätta människor utifrån en fyrkantigt, hopsnickrad mall. Det frågas om vilken hudfärg du har, vilken gud du tillber, vilka kläder du bär, vilken mat som äts vid matbordet och vilket modersmål du talar. Som om det vore det viktigaste här i världen. Jo, säger de som sitter med facit i hand; de som påstår sig veta vilka av oss som är riktiga svenskar eller inte.

Det är 2013. Det är dags att utropa de kloka argumentens tid.

Kent Lundholm

 Det var ett intressant och smått rörande reportage om Eilert Laestadius i Folkbladet 27 november. En läsning om en mans resa från livets botten till en formidabel revansch; från alkoholismens bakgård till upprättelsen som föreståndare vid missbrukshemmet Blåsippan i Umeå.

När storyn om Eilert var glödhet i mitten av 1990-talet, var jag en av Folkbladets journalister som kom att följa dramat. Det var ett av de uppdrag som jag minns allra bäst och som upprörde mig mest. Eilert var ensam mot kommunens höga tjänste- män och den tidens framstående politiker. Det är troligt att han även dömdes i allmänhetens ögon – varje fall i början. Förmodligen vände det när historien rullades upp och sanningen berättades. Folk gillar en människa som kämpar.

Eilert slogs mot den obotliga sjukdomen alkoholism. Men okunskapen kallade detta för ”en människa med taskiga karaktärsdrag”. För Eilerts handlade det om liv och död. Det var därför som han sökte vård – han ville leva. Jag fick intrycket att många av tjänstemännen och politikerna var livrädda för Eilert; dels för att han var en stark man, dels för att de insåg att de själva handlat fel.

Skandalen var att han trots genomgången rehabilitering fick sparken. En dyrköpt och dum åtgärd för de ansvarig i Umeå kommun. Den fatala missbedömningen gav Eilert en miljon kronor i skadestånd. En summa som han var värd, vartenda öre. Kommunen hade inte bara brutit mot arbetsmarknadens regelverk, man hade även agerat uselt mot en människa i nöd. Det var en skandal.

Jag brukar då och då stöta på Eilert. Han är en man som nu funnit lugnet och han är inte heller bitter – något som märks i hans ögon och hörs på hans hjärtliga skratt. Han har för länge sedan kommit till AA:s tolfte steg som i korthet går ut på att hjälpa andra alkoholister att bli friska och leva ett sunt liv. Genom att göra det så håller han sig själv nykter.

Visst är det fantastiskt när det går bra för oss människor. Säger bara: Karma!

God Jul!

Kent Lundholm

Det handlar om ett slags Moment 22 i den oförsonliga arbetslinjen som håller på att dräpa vanligt, hederligt folk. Jag skrev nog i rena ilskan, vilket torde vara en sund reaktion på grund av ämnesvalet. I vilket fall som helst ledde det till att många hörde av sig, inte minst de som saknar röst och som blivit dubbelt straffade för att de är sjuka. En människa som blivit vingklippt saknar ork att slåss mot det väloljade maskineriet. Det är lätt att krypa ihop och bli rädd, när man ser hur cancersjuka anses vara arbetsföra – bara för att det står så i någon idiotisk paragraf.

Härförleden var jag på fest med medelklassen.

Om och om igen fick jag höra: Det ska löna sig att arbeta. Jo, det låter väl rimligt, men det är också en förtäckt form för att säga att de sjuka och arbetslösa är latoxar. Han som gapade mest på festen var något korpulent, rödbrusig i ansiktet och flåsade av upphetsning. Detta tydde på högt blodtryck och en begynnande diabetes. Inom kort kommer denne medelklassens agitator få veta hur det är att etablera en kontakt med Försäkringskassan, leva på korpsmulor och tvingas se på när banken tar tillbaka det den äger. Ett enda felsteg och fallet blir högt. Räkna inte med några sociala skyddsnät, för dem har några idioter monterat ner.

Men för helvete, vakna upp!

Återigen har vi fått läsa om hur politiker sett till att skaffa sig förmånliga pensioner. Dessa pensionsutbetalningar kommer att kosta kommunerna miljontals kronor. Vilka grupper i samhället har möjligheten att själva besluta pensionens utformning, längd och summa? Ett klubblag och så är det klart. Dock inte glömt!

Tänk på vilka krav som politikerna i dessa tider ställer på medborgarna. Det är många som går på knäna i sina försök att överleva. Nä, dom ska skämmes å lugges! Kanske ska vi låta de politiska pensionärerna byta med sjuklingarna som blivit utförsäkrade? En ny realitysåpa! Några av stadens skämtare kan leda tävlingarna: Köpa billigaste möjliga barnblöjor, sälja älsklingscykeln till underpris, rea ut skivsamlingen och som avslutning äta så mycket havregrynsgröt som möjligt. Under tiden får de sjuka ta plats i kommunfullmäktige och fatta beslut. Men då kommer väl Försäkringskassan och hävdar att de sjuka simulerat och ska bli av med all ersättning. Hur kan de annars sitta där och fatta beslut? En sjukling ska ligga på rygg och stirra i taket!

Det har blivit populärt att sända oändligt långa tv-serier i ämnet ockulta fenomen. Folk viger sina liv åt att jaga Träskapan och Bigfoot. Andra påstår sig kunna tala med andevärlden. De står där och himlar med ögonen och säger sig kunna känna märkliga energier. Allt för att skrämma skiten ur någon gammal tant som hört knackande ljud från vattenledningen.

Det måste finnas ett stort tomrum hos dem som jagar skuggor – och vad är det för fel på dem vill se på eländet?

För övrigt håller polarn Kenneth med mig.

Kent Lundholm

Samhället har fått slagsida och blivit djupt orättvist. Jag frågar mig: hur tusan kunde det gå på det här sättet? Tyvärr verkar det som att inte alla har lagt märke till det. Som dom på Lyckliga gatan. Där har man fullt upp med bestyren att vaxa sin nyköpta bil och hålla ordning på den nymålade villan. Ojojoj så jobbigt. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara empatisk när båda jobbar heltid och ungarna ska skjutsas kors och tvärs mellan olika träningar. För att inte tala om stressen och oron för lånen. Det är kanske därför som herrn och frun blir förbannad över olika störningsmoment. Nä, allt som är och ser annorlunda ut borde skickas ut ur landet – annars ställer de bara till med nåt helvete. Men det finns ju glädjepunkter.  Halleluja och Gud ske pris för jobbskatteavdragen och den sänkta krogmomsen.

             Inte långt från Lyckliga gatan bor dom sjukskrivna och arbetslösa. Där finns en hel hop vars sjukdomar gjort livet till ett helvete och som har ohyggligt svårt att sköta ett jobb. Många har sedan länge blivit av med ersättningen från Försäkringskassan och tvingas leva på socialbidrag. Ett straff på ett annat.

             Det har blivit så att människorna på Lyckliga gatan och dom sjuka numera lever i skilda världar. Dom talar aldrig med varandra, inte heller hejar dom när dom möts. På något underligt sätt har vi blivit rädda för varandra. Så illa är det. I min hemby i Västerbottens inland var det många som var sjuka och nalta eljest och som hade det knapert.  Detta utspelade sig på 70-talet. Dörrarna var öppna och alla bjöds in. Det var inget speciellt, på bordet stod kanske stekt korv och pärmos. Trots det enkla skulle inte gubben behöva gå hem och vara hungrig. Trots att han var smutsig och det droppade från näsan, så fick han sitta vid bordet med oss andra. Jo, jag vill hävda att på den tiden fanns det både kärlek och korv så att det räckte till.  Det finns dom som kallar detta för barnslig nostalgi.

             Jag menar att många av dagens orättvisor bottnar i att det blivit vattentäta skott mellan dom som har fått det bra och dom som simmar i den bortglömdas sjö. Det värsta är den missnöjeskultur som uppstått bland dom besuttna, där man på fullt allvar påstår att sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. För nåt fel måste det väl vara på dom? Dessutom har det blivit lätt att säga: "Jag har nog med mitt, så dom får väl sköta sitt." Denna form av passivitet utgör ett dolt våld, samtidigt som det finns en oförmåga att förstå sina medmänniskors lidande. Detta är det samhälle vi fått. Jag avskyr denna tillbakalutade likgiltighet där vi glömt hur det är att sträcka ut handen.

             Jag är övertygad om att ekonomisk ojämlikhet leder till ökad ohälsa. Nyfattigdomen kostar mer än den smakar. Vår oförmåga att ta hand om sin nästa, kommer en dag att stå oss dyrt. Skrämmande är att bakom allt detta finns en politisk idé. Fy tusan.

             Nej mina vänner, det fattas kärlek.

 Har under hösten snurrat runt i länet och mött mina läsare. I kväll var jag i Umeå och mötte landstingets kulturförening - nästan hundra personer. Hamnade uppe på ett podium och avståndet blev väl långt, men med en "mygga" vid munnen så hördes jag tydligt.

Sedan i april har jag varit på ett trettiotal platser och antalet åhörare har skiftat. Efter att ha kört i tre timmar till Vilhelmina dök det upp två personer. Men det blev en mycket trevlig träff, där det varken behövdes podium eller myggor. En sådan gång blir det mer ett resonerande, ett samtal med åhörarna. Annat var det i Lycksele där det kom över hundra personer och där mikrofonen gick sönder. Men även det blev ett roligt möte.

Som författare är man nyfiken vad de tycker om boken, i det här fallet Vedtjuven som kom ut i april. Nu är det ju inte alla som hunnit läsa den, men det finns en del proffskritiker som gärna vill ge ett utlåtande efter mitt framträdande. Ett personligt omdöme. Dessa människor betyder mycket. Dessa läsare har läst allt jag skrivit och kan jämföra romanerna. Ett sådant omdöme fick jag för två veckor på stadsbiblioteket i Umeå. Jag hade under föreläsningen sagt att jag börjat bli en aning trött på Baklandet och nästa roman förmodligen skulle bli den sista. Den äldre mannen tog mig armen och drog mig avsides. "Du ska aldrig sluta att skriva om Baklandet. Det är din livuppgift. Hör du det?" Jag blev paff, svarslös. "Förresten, Vedtjuven är det bästa du skrivit", svslutade gubben.När jag kom hem, så förstod jag innebörden av det han sagt. Läsarna kräver att jag ska skriva om Baklandet - ända in i min bleka död.

På torsdag är det Bjurholm som gäller, i kyrkstugan. En ny uppmaning. I november väntar Vindeln och Sävar. Däremellan ett föredrag hos Dysleksiföreningen i Umeå. Det senare blir en riktig utmaning.

Sedan tar jag jullov.

Mina två svarta katter kryper omkring på fönsterbrädorna och gör sig osynliga bakom gardinerna. De gör så för att få vara ifred. Det finns en hel del att spana på ut mot Backenvägen. Just nu pressar man ner stora stenar med jättelika bultar. Hela sommaren har man grävt sönder vår gata, med syfte att laga alla trasiga vattenledningar och kopplat om de digitala rör som förser oss med Internet. Hade mycket gärna varit utan detta vägarbete som påbörjades i maj och verkar bli liggande till nästa vår. Dock verkar katterna njuta av aktiviteten nere på gatan.

Nu är hösten här. Ovillkorligen. Fram med tjockjackan för att stå ut med de långa promenaderna. Har ju fått recept på motion. Kan man även få recept på sex och kärlek? Borde det inte finnas ett piller för sånt? Men lugn, nog ska jag ta mina långa promenader. Nog förstår jag att det är för min goda hälsa.

Jag gillar hösten när den kommer i sin linda, då löven skiftar färg, när luften är lätt att andas, när himlen är hög och klar. Mest av allt gillar jag hösten på grund av alla krav som lastat av ens axlar - inga dumma idéer om att packa väskan och bege sig till någon sandstrand eller paddla kanot längs någon igenvuxen å.

Men nu är det en annan höst; den som infinner sig tiden innan vintern.

Det är under de mörka, regniga och blåsiga höstdagarna som man kan kasta ur sig: "Himlen är större än graven". I nästa andetag kan man deklarera: "Man måste acceptera döden innan man kan leva." För att i nästa ögonblick kura ihop sig i sängen och med förtjusning läsa en Kalle Anka pocket.