Ondskans krig

Av , , Bli först att kommentera 3

Taxi till en av de utsprida ställen där man kan lämna in post, i mitt fall så blev det en 140 kronors tur till Ica Kvantum för att skicka ett paket. Åttio spänn i frimärken + 70 kr till ifall jag ville ha mitt paket rekommenderat, men då började frankeringskostnaden överstiga värdet av innehållet i mitt paket. Hade väl tänkt promenera, men nu jävlas vänsterfoten, som om det inte vore nog med att jag inte kan sova och när jag väl gör det så rids jag av maran. Passade på att handla på Ica, sen köpte jag en stor tub Voltaren gel av starkaste sorten för att smörja min häl. Man skulle kunna tro att det är en hälsporre jag råkat ut för, men den sitter inte så till, lite mer mot hålfoten och på insidan av hälen. Lutar mer åt en bursit (slemsäcksinflammation) eftersom det är så pass svullet. Blir dock en aning orolig då jag är diabetiker och diabetiker och deras fötter är ett kapitel för sig.

fötter

Vi följs åt, jag och min tvillingsjäl Uffe Isenborg som nyss legat inne på sjukhus för ett sår i ena långtång som spridit sig till benstrukturen och måste nu äta antibiotika fram till juni. Och vad händer då mig? Jo, när Uffes fot kärvar så börjar naturligtvis även min fot att krångla. Så har det varit hela livet. Nån av oss drabbas av en åkomma eller olycka, några dar senare drabbas den andre av något liknande. Men vi bär ju på en liknande genbank. Eller handlar det hela om Guds pekande finger?

KrigBarn

Såg igår bitvis av den två timmar långa dokumentären om hur kriget i Syren utvecklat sig från isolerade oroshärdar till ett krig som har vuxit och vuxit. Värst var att se hur barnen drabbades, hur den Syriska statsarmén verkade rikta in sina attacker mot skolor där barn satt och ritade teckningar om fred och frihet. Det blev bara slarvsylta av ungarna efter den flygattacken. Efter att ha sett denna ångestfyllda dokumentär förstår jag nu hur splittrat kriget är och där alla tycks slåss mot varandra, ett allas krig mot alla och där det mesta verkar har spårat ut i rena ondskan. Ondskan kännetecknas ju av grymhet, av grova överdrifter, illvilja och en önskan av att allvarligt skada eller döda andra människor som inte accepterar ”sanningen”. Förmodligen finns det inslag av lust när man får döda sina fiender – vilket torde vara helt sant när IS bränner folk levande, våldtar, plågar, skövlar. Ja, vilket jävla krig.

Hur får vi i denna värld fram en diskussion om att människans värde är absolut?

För övrigt är mina tankar och hela mitt huvud inmurade.

Den livsfarliga sommartiden

Av , , Bli först att kommentera 3

Sommartid. Har vridit fram mina klockor en timme (mitt kinesiska armbandsur och IKEA-klockan i köket), hoppas det blev rätt. Jag har aldrig påverkats negativt eller positivt av vare sig sommar- eller vintertiden, en timme hit eller dit ska väl ändå inte göra någon skillnad. Men studier visar att för deprimerade personer och personer med hjärtfel kan de här övergångarna bli verkligt jobbiga.

solen

Många får oroligare och ytligare sömn efter sommartidsomställningen vilket gör att somliga blir mer labila och svänger oftare mellan olika känslolägen. Andra studier visar att hjärtinfarkterna och att självmorden ökar något efter omställningen. Själv sover jag redan så jävla illa att det varken gör till eller från än hur mycket man vrider på klockornas visare, framåt eller bakåt. I stort gillar jag dock sommartiden bättre. Tror jag. För även om vi blir bestulna på en timme på morgonen, så kan vi njuta av solljuset en timme ”extra” på eftermiddagen.

Tiden är ingenting.

Fanatismen sveper fram över vår värld – och den mycket svårbotad eftersom människor som drabbats av fanatism saknar perspektiv och lider av bristande insikt. Allt är svart eller vitt och de som ifrågasätter detta är en fiende. Det finns ingen vilja till försoning, inga ambitioner att söka lösningar. Kvar finns bara likgiltigheten.

Oj, klockan är redan halv åtta. Dags för morgonkaffet som jag egentligen brukar dricka vid sju. Fast klockan är ju EGENTLIGEN bara halv sju. Eller? Nu blev det jobbigt.

För övrigt är vi alla författare till våra egna livsberättelser. Det krävs mod för att skriva slutet.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Till minne av Stefan Back

Av , , 2 kommentarer 5

Denna vackra, soliga morgon så har mina skor varit ute och gått en sväng med mig. Hyggligt att ta med lilla mig, eller hur. Men så är det oxå ett par riktigt dyra skor, så det är nog inte mer än rätt att jag får haka på då och då. Lite svårpromenerat, då det ständigt växlade mellan is, snösörja, vattenpölar och barmark. Det går inte ligga på maxfart hela tiden, utan det kräver att man ofta växlar ner.

löpare

 

Men att det drar åt vår är helt klart. Blev omsprungen av fem-sex löpare i tajta overaller och specialtillverkade löparskor – och jäklar vad de försvann snabbt i fjärran. För en si så där 40 kilo sedan så var även jag en hygglig löpare. DM 2:a i 4000 terränglöpning, banrekord på I 20:s tre kilometersbanan. Milen sprang i terräng på 36.50 och landsväg på 35 minuter. Sprang sällan banlöpning eftersom jag blev så uttråkad, men de gånger jag gjorde det var det på hyggliga tider. Jag började springa på tid och med ett mål i sikte i 15 års åldern och märkte snabbt att jag blev lugnare, kunde fokusera bättre, fick bättre motorik, blev mindre aggressiv och rädd – ja, jag funkade helt bättre. ADHD-barn jag var (men utan att veta om detta. (Diagnosen fick först när jag fyllt 53 år …) Studier visar att barn med ADHD mår bra av att träna hårt. Studier visar hård träning stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos oss med ADHD. Man har kunnat se att fysisk aktivitet, likt som medicinerna, ökar dopamin och noradrenalin i hjärnan, vilket gör det lättare för barnet att koncentrerar sig.

Jag har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Förlaget säljer nu den kritikerrosade boken till reapris, 145 kr: >>> BESTÄLL

* * * * * * * * * * * *** * ** ** * * * ** * * * * ** * * ** **

stefan

 

Nolita och Stefan Back sommaren 2016. NK i Umeå.

Igår den 24 mars begravdes min käre, gode vän Stefan Back i Norberg där han var född och uppvuxen. Under 90-talet bodde han i Umeå och var kommunreporter hos VK, senare blev han informationschef vid Umeå kommun.Jag hade inte ork att åka ner till begravningen, vilket fyllde mig med skuld. Men jag orkade helt enkelt inte, då jag hade mina egna demoner att kämpa mot. Trösten är att det blir en minnesstund även i Umeå, någon gång när tjälen gått ur marken. Då ska jag ta farväl på riktigt. Det som gör mig ont är vetskapen av hur illa behandlad Stefan blev av sjukvården, hur läkare efter läkare misstrodde hans fruktansvärda smärtor. En gång var jag och Stefan i färd med att skriva en debattbok om hans liv, men ingen av oss hade ork att fullfölja det projektet.

Till minnet av Stefan Back

Minnestext:
”Stefan, vi fann varandra direkt. Vi bytte blickar och log samtidigt när vi möttes första gången på Umeå kommunfullmäktige. Du som utsänd från VK och jag från Folkbladet. Men vi såg aldrig varandra som konkurrenter. Ofta pratade vi om allt annat än politik; om livet, kärleken, barn, resor. Vi glömde helt sonika bort att lyssna på politikerna i talarstolen – men i det fallet missade vi inte så mycket.

Några år senare, i början av 90-talet, blev vi och våra familjer grannar på Tomtebo, vår plats på jorden i varsitt radhus. Om sommarkvällarna satt vi ofta på baksidan av våra hus, drack kall öl och diskuterade filosofi, litteratur, religion och våra drömmar om att en gång skriva en bok. Ser dig sitta där tillbakalutad och kisa genom pipröken med din stora cowboyhatt uppskjuten i pannan. Däremot kom vi aldrig någonsin överens om vilken musik som var bäst – du med din reggaemusik och jag med mina symfoniska Genesis-plattor.

Så drabbades du allt mer av sjukdomen, av denna märkliga EDS, som allt mer fyllde dina dagar och nätter med ständig smärta och som med åren bröt ner din kropp. Du ringde ofta till mig för att berätta om din sjukdom, men i själva verket ville du ha tröst och ett och annat gott råd. Ofta kände jag mig villrådig efter de samtalen och det hände ofta att jag drabbades av dåligt samvete för att jag inte orkade göra mer för att hjälpa dig. Men jag hade ju mina egna demoner att kämpa emot.

Det var en av dina sista dagar i livet som du ringde mig. Den gången var det nära till gråten för oss båda. Du hade fått beskedet att hoppet var ute, att cancern hade vunnit. Båda två saknade den gången ord. Efter det samtalet skulle vi aldrig mer talas vid. Ju fler dagar som går desto mer saknar jag dig Stefan; vännen jag kunde tala om allt med och du i sin tur som berättade det mesta för mig. Geografin kom till slut emellan oss, först Bali, sedan Norberg – men vår vänskap var alltid nära, tätt intill, nu, då och för evigt i mitt hjärta.

Vila i frid Stefan, min gamle vän!”

För övrigt inser jag alltmer att livet verkligen är tidsbegränsat.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Mitt i målet

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit riktigt uselt i natt. Har vaknat otaliga gånger, somnat om någon kvart, för att vakna igen. Har sådana nätter ibland. Kanske sov jag dåligt i natt eftersom jag slumrade två timmar i går eftermiddag, något som jag mycket sällan brukar göra. Anar en oro, ett hot men kan inte sätta ord på det.

Har korta stunder slötittat på de fotbollsmatcher som spelats runt om i Europa. Förbryllas ofta över hur många av dessa storspelare lägger straffarna. Har de inte läst statistiken? Enligt den är det störst chans att göra mål genom att skjuta mitt i målet, ändå är det bara 17 procent av straffarna som skjuts rakt fram. Detta trots det faktum att 57 procent av målvakterna kastar sig  åt vänster och 41 procent höger. Bara 2 procent står kvar i mitten. Ja, detta var lite onödigt vetande, men det bjuder jag på.

knytnäve

Ja, nu är de i farten igen, dessa fega uslingar som ger sig på oskyldiga med knivar, pistoler, granater och bomber. När religionen (alla slags religioner) övergår i sekterism så övertygar/hjärntvättar man medlemmarna till att förminska livet till något som antingen är vitt eller svart, utan nyanser, utan färger, och man påstår sig veta vad som är rätt och fel in i minsta detalj. Man skapar rädda människor, för de är lättare att kontrollera – och genom rädslan är det lättare att hata sin fiende, att döda den, för fienden har ju alltid fel och därmed ond. Dessutom – många dör hellre än att möta sina rädslor.

För övrigt tänker jag från och med idag skärpa mig. Hoppas jag.

Bli först att kommentera

Falsk trygghet

Av , , Bli först att kommentera 2

Klockan är sex, pip, och jag har hunnit skriva en dryg timme. Jag har fått mitt starka kaffe och mumsat i mig två rostade frallor med smör och marmelad. Jag vill hävda att frukosten plockar fram vanedjuret inom oss; när det gäller frukosten är vi ordentligt värdekonservativa. I 30 års tid, kanske längre, så ”måste” jag äta två rostade frallor med smör och marmelad och till det en-två koppar starkt kaffe. Annars är dagen förstörd, inbillar jag mig. Min flickvän Lena hon måste äta yoghurt och en speciell typ av flingor, för att sedan i sängläge dricka en stor kopp kaffe. Vi är så gamla och rutinerade att vi inte ens försöker diskutera vilken av våra frukostar som är bäst, godast, mest näringsriktig. I det senare fallet tror jag att min är mest onyttig, men det må så vara. Vi styrs mer än vi tror av vanor, av inlärda beteenden. Det är svårt att kliva ur dem, men nödvändigt om vi inte ska bli trångsynta då vi av ren bekvämlighet slutar att lära oss något nytt.

bubbla

Trygghet kan vara förförande och vagga in oss i ett sovande tillstånd; en bubbla där vi kan tillbringa alla vaken och sovande tid. Hur ska vi då kunna se vad som sker utanför vår trygghetszon, hur ska då kunna sätta oss in hur andra människor har det? Det är väl då vi ska plocka fram modet, vilket är nödvändigt för att komma i kontakt med vår medkänsla för andra. Det krävs en hel del mod och kamp för att vi ska kunna bli sanna – och lämna bubblan vi lever i. När man byter ut falsk trygghet mot världen utanför, blir man lätt sårbar och får vara beredd på att det kommer att göra ont. Människan är meningssökande till sin natur och vi har överlevt tack vare vår förmåga att bilda sociala nätverk – inte på grund av att vi flytt in i falsk trygghet och gömt oss i bubblor.

För övrigt reagerar jag på nyanser med stor känslighet.

Bli först att kommentera

Tänder ett klassmärke

Av , , 1 kommentar 2

Jo, jag blev skrämd för tandläkare i unga åt. Sikström och Tomasson hette tandläkarna i Lycksele som grundlade skräcken för att låta någon borra i ens tänder. Vad jag minns hade de samma teknik och det var att knipa fast huvudet och sedan skrika i ens öra att man skulle gapa. Minns inte vem av dem, men den ena av dem hade en remdriven borr som man trampade upp farten genom att föra ena foten upp och ner. Stundom bedövade de ens käft. De stack in sprutan antingen upp mot ögat eller rotade runt med den i gommen. Men än hur de än stack och bedövade, så lyckades de bedöva precis varenda tand UTOM den tand de sedan skulle borra i. Det påminde ibland som ett besök hos doktor Mengel.

20170321_105713

I morse mötte jag min empatiske tandläkare Jörgen som är lätt på handen, som ständigt frågar om det går bra, om jag står ut. Jag hade lyckats bita bort en hel tand som han var tvungen att borra bort och sedan förbereda mig om att det var en rotfyllning som väntade om ett par veckor. Gruvar – men samlar mod. Tänk så mycket värre det kunnat vara …

Skriver i en rasande fart på min kommande roman som jag tror kommer att bli bra.

För övrigt är tänder eller utan tänder ett klassmärke.

1 kommentar

Bokrea

Av , , Bli först att kommentera 1

Rea-pris på min bok.

”Sprint Kent, spring!” PRIS 145 kr

Omslag_Spring mindre

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”  Helhetsbetyg: 5 av 5.
Katharina Jacobsson BTJ

”Spring Kent, spring! är en välskriven och oavbrutet spännande självbiografisk roman om ett liv som hade kunnat bli annorlunda om någon hade sett och förstått att psykisk sjukdom och missbruk ofta hänger ihop.”
Maria Zaitzewsky Rundgren, Accent

”Spring Kent, spring! är Kent Lundholms femte bok. Den klibbar sig fast, tränger in under huden och drabbar med full kraft.”
Yvonne Rittvall, Folkbladet

Beställ boken >>> 145 kr

 

Bli först att kommentera

Mått på lycka

Av , , Bli först att kommentera 1

Morgon i AIK-land. Åker mot Umeå mitt på dagen, två timmar på en av länstrafikens bussar. Men det ska väl gå det oxå.

Läste nyss att danskarna inte längre är världens lyckligaste folk. Nu övertar norrmännen detta epitet (de är ju etta på snart alla områden, inte minst i skidspåren). De är alltså lyckligast i världen trots sjunkande oljepriser. Sverige parkerar på tionde plats vilket gör att vi är olyckligast i Norden, då även finnarna och islänningarna är före oss. Men hur mäter man lycka, går den att mäta? En studie gjord av forskare från Boston Collage och Stanford University visar till exempel att lyckliga människor presterar sämre i konkurrenssammanhang än till exempel arga människor. En annan studie – som handlar om framgångar vid förhandlingsbordet – visar samma sak: arga människor är mer framgångsrika än glada.

För övrigt vann AIK i går.

Bli först att kommentera

Farlig trångsynthet

Av , , Bli först att kommentera 3

Solen lyser över AIK-land. Kikar med ena ögat på Antikrundan och förundras över de höga priserna som experterna sätter på lerkrus, speglar, legobitar. Tror inte att jag äger något föremål som är antikt och som skulle vara värt mer än några tusenlappar. Ja, det skulle vara krukan som tillverkats av Rörstrand, men den säljer jag inte då dess affektiva värde är skyhögt då jag ärvt den efter Filip och Elon Brändström. Sedan har jag en jättelik målning av konstnären Anselmo Tell (Anselm Tällberg). Men dess motiv torde skrämma bort alla eventuella köpare. När jag tänker efter har jag kvar två fina leksaker (som jag som barn inte i ADHD-ilska slog sönder) – en krigsjeep och ett lok som blåser ut rök. Se där – nästa år ser ni mig kanske på Antikrundan …

handcuffed

Trångsynthet tycks allt mer prägla vår värld och som gör mänskligheten allt mer fördomsfull och intolerant. Snart går väl varenda jäkel omkring och tror sig sitta inne med sanningen och gör sig därför till ”alltings mått”. De som inte håller med är underlägsna varelser som är mindre värda. Vi blir till odjur som äter upp varandra. Utmärkande är den religiösa fanatismen där den egna tron är den enda absolut rätta. I det fallet är det inte ens lönt att föra en diskussion. Punkt slut. ”Vi talar inte med oupplysta idioter. Vi vet bäst!”

Jag ryser var gång jag hör folk måla upp en bild av världen som antingen är vit eller svart, utan några som helst nyanser. ”Vi vet bäst och alla andra är emot oss!” Denna form av fantasilöshet gränsar ibland till ren dumhet. I grunden finns en rädsla för det annorlunda; en rädsla för förändringar eftersom det ställer krav på att man tvingas skaffa sig nya kunskaper och erfarenheter. Kanske finns även en rädsla för att tänka självständigt och bli en aning mindre främlingsfientlig.

För övrigt så vill jag fortsätta att vara nyfiken och ständigt lära mig mer.

Med Torgny i min skrotbil

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår dog en av våra allra största författare,Torgny Lindgren. Hans röst har tystnat, men hans ord lever kvar. Störstorden. Jag har sedan tidigt åttiotal varit en stor Torgny-fan och läst precis allt som han skrivit och tidigt kom jag i kontakt med novellsamlingen ”Merabs  skönhet” och den blev en given favorit. Ur den brukade jag läsa någon novell då och då för mina polare under våra skidresor till Tärnaby. I början hördes tunga suckar, men snart hade storhopen av dem köpt ett eget exemplar och dagarna i ända hördes det lindgrenska språket: gammdögubben, vanskaptskidorna, en ooohyggligt stor backe, han är en apparat. Sen gick det en ohyggligt massa är innan jag 1994 skickades ner till Bokmässan som reporter för Folkbladet – och jag fick träffa Torgny live och och göra en kortare intervju. Jag var nervös, men det var en trevlig, snäll man jag mötte och han märkte nog av min nervositet.

Torgny

1998 (eller 1999) var nästa tillfälle då jag fick träffa Torgny Lindgren – det var när Folkbladet samarbetade med landshövdingeparet Georg och Hjördis Andersson som öppnade residenset för ”vanligt folk” och bjöd in Västerbottens alla litterära bjässar som Sara Lidman, PO Enquist och så Torgny Lindgren förstås. Jag har mer ingående beskrivit detta möte med Torgny i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”. Nåväl, jag skulle hämta Torgny på järnvägsstationen vid 07.00-tiden och skjutsa honom till residenset. Jag var lika nervös då som vid första mötet på bokmässan. Mest orolig var jag över om den långe författaren skulle få plats i min lilla, rostiga Volvo 363. Lyckligtvis lyckades han krångla in sina långa ben och huka sig en aning framåt för inte hatten skulle åka av. ”Men ska jag få åka i en sådan här fin bil till landshövdingen”, sa han utan att med en min visa vad han menade. Men jag förstod piken. Torgny är och förblir ironins mästare.

Före hans framträdande fick jag chansen att göra en längre intervju och jag hade ett helt batteri med frågor, om sånt jag undrat med han egentligen menat. Så jag öppnade stenhårt med en dubbelfråga: ”Varför är det så farligt att slå en bakåtpassning och varför ska man undvika stubbrytare?” Han blossade intensivt på sin pipa och röken han blåste ut skymde för en stund blicken. ”Jo, det finns något farligt, destruktivt i att blicka bakåt. Och vad gäller stubbrytaren så är kraften i dess vev ohyggligt kraftig.” Det blev ett helt uppslag i Folkbladet. Det är de intervju som jag rangordnar som nummer 1 i mitt journalistiska värv. Jag har dessutom recenserat ett tiotal av hans romaner. Favoriter: Norrlands akvavit, Pölsan, Ormens väg på hälleberget – och så Merabs skönhet.

För övrigt är de borta nu, hela högen, mina litterära  hjältar: Torgny Lindgren, Stig Slas Claesson, Peter Nilson, Göran Tunström, Lars Ahlin, Sture Dahlström. De fem senare finns inte längre i bokhandlarnas hyllor. Torgny gör det ännu – men hur länge då?

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: