Terror som maktmedel

Av , , Bli först att kommentera 3

Snön faller och vi med den. Ännu är det långt till våren. Men när det väl vänder hinner man ändå inte med. Häruppe i norr är det ofta skarpa gränser mellan årstiderna, det är sällan antingen eller. Vinter ena dagen, vår nästa.

terror N

Högerspöket har har slagit till igen – denna gång genom ett vidrigt terrordåd i Nya Zeeland. Ett hundratals personer hade samlats vid moskéerna i Christchurch för fredagsbönen, när en beväpnad man började skjuta omkring sig. 49 dog, däribland många barn och kvinnor. Minns med skräck det som hände i Oslo 2011. Terroristen i Nya Zeeland har precis som Breivik skrivit ett manifest där han försöker rättfärdiga sina handlingar. Nu ska denne högerextremist förvara sig själv i domstolen, förmodligen för att på så sätt kunna sprida sina unkna idéer. Rasismen är levande där man menar att vissa människor ska på grund av sitt ursprung, tro och hudfärg ”utrotas”.

utrota

 

Har nyligen läst Sven Lindqvists lärorika bok ”Utrota varenda jävel” (läs den), där han söker sig bakåt i tiden för att finna rasismens ursprung. Argumenten för att utrota hela folkslag under 1800-talet, är i stort desamma idag. Vissa människor har inte rätt att existera. Ur det perspektivet måste man hålla ett vakande öga på de högerextrema krafterna. Men inte ens det hjälper då terrordåden kan utföras av en enda människa – som skjuter och spränger i tron att bli hyllad som ”rasismens hjälte och soldat”. Å andra sidan krävs dubbelt arbete för säkerhetspolisen vad gäller hotet från extremisterna i IS – vars terror drabbade Stockholm för några år sedan.

Det är en balansgång. Å ena sidan stoppa terrordåd, å andra sidan inte låta vår rädsla tillåta att vi skapar en polisstat, där allt och alla hålls under ständig bevakning. Vi kommer att få kämpa för våra demokratiska rättigheter.

För övrigt kan man undra om inte manligheten är en kollektiv sinnessjukdom.

 

Konspirationer mot Greta

Av , , Bli först att kommentera 5

Ibland känns det som om min sextioåriga kropp håller på att falla i bitar. Inte nog att man utreder min hjärna efter jag fallit några gånger under förra hösten – nu håller min högra axel på att frysa fast så till den milda grad att jag knappt får av och på mig skjortan, tröjan eller ytterrocken. Troligtvis handlar det om en ”musarm” som kan uppstå efter statiskt arbete vid min dator. Har svårt att förlika mig med smärtorna. Sover jag på höger sida så vaknar jag av att det skär och brinner i axeln; sover jag på vänstersida skär det i min höftartros. Så det blir att försöka på rygg, natt efter natt. Suck.

På Facebook skriver folk ”som vet allt” om dagens odrägliga ungdomar – i synnerhet om 16-åriga Greta Thunberg. Tjejen som fått en hel värld av ungdomar att strejka för att sätta blåslampan i baken på makthavarna (och oss vuxna) vad gäller klimatkrisen. Hon har naturligtvis blivit misstänkliggjord; det raljeras över att hennes mamma råkar vara Malena Ernman – som ska ha fått dottern att göra PR för en bok. Ungar ska sitta inne och plugga, knipa käft och lyssna på sin lärare. En av dessa lärare skriver att när ungarna strejkat färdigt, så ska han minsann tvinga dem att hårdplugga naturvetenskap så att de ska lära sig vad klimat egentligen är. Det påstås att Greta fått bidrag från en rad miljöorganisationer, vilket är osant. Lika osant som att hon styrs av sin familj.

colin-gt-5

Greta Thunberg listas av Time Magazine som en av världens mest inflytelserika tonåringar. Hon är nu nominerad till Nobels fredspris. Det gör henne farlig i mångas ögon. Därför sprids det en rad konspirationsteorier. Samtidigt har organisationerna av klimatförnekare fått luft under vingarna efter Trumps uttalande om att ”klimatkrisen är fejk”. Man pekar även ut media för att okritisk belysa strejken och Greta – detta på grund av att flertalet journalister är kommunister eller miljöaktivister. Även om det nu är så att några PR-firmor hjälpt till att lansera Greta Tunborg, så är det lättare att svälja än vad högerspökena står för.

Om nu ungdomarna vill slåss för en i framtiden renare planet, så borde vi gammstötar applådera och stötta dem.

I när jag var 16 år strejkade jag och hela gymnasieskolan i Lycksele mot de i våra ögon orättvisa nationella proven. Det jag då lärde mig av denna veckolånga strejk var vuxenvärldens arroganta fördömande och nedlåtande attityder. Hur det gick med de nationella proven, vete tusan. Sen skolade ju alla elever och lärare (!) när Stenmark skulle åka …

För övrigt är risken med att visa mod att man då tvingas visa sin sårbarhet. Samtidigt är kampen för att vara sann något som det modigaste vi kan göra.

Rätten att slippa panik

Av , , Bli först att kommentera 7

Tänk dig: Du ligger plant på rygg; kropp och huvud är fastspända. Sedan förs du in i ett trångt utrymme med metallstycken ett par centimeter från ansikte och huvud. Låter som en tortyrmetod från trettioåriga kriget?

I går gjorde jag mitt livs första magnetkameraundersökning. En viktig undersökning där man i detalj kan se vad som rör sig hjärnan. I mitt fall för att utröna vad som kan ha orsakat mina fallolyckor förra hösten. En hypotes är att jag drabbats av parkinsons sjukdom. Nåt jag inte själv tror på. Gissar att det har att göra med bristande koncentration på grund av usel sömn och min ADHD.

magnet

I vilket fall som helst så är en magnetkameraundersökning inget för den som har fallenhet för panik. Något som jag verkligen varit utsatt för under hela mitt liv och som tidigt gav mig diagnosen paniksyndrom. Kort handlar det om flertalet återkommande och helt oväntade panikattacker – då man förlorar kontroll och förnuft och tror att man ska dö.

Som tur är har jag både talets gåva och kunskaper om mina sjukdomar (är utbildad sjuksköterska). Om jag inte haft det – då hade jag väl skrikit mig till döds inne ”metalltunnan”. Men det krävs både kraft och ett visst mått av pedagogik för att med den diagnosen gå helskinnad genom vårdapparaten. Med all säkerhet har jag med året blivit sedd som en störande och bråksjuk patient. Men jag ville ju göra undersökningen; ville ju veta vad som felas mig. Så jag började ringa ett par veckor innan undersökningen, talade med folk som lovade att ringa upp men som inte gjorde det. Jag skrev brev via ”Mina vårdkontakter” utan att få svar. Bestämde mig att komma i god tid till undersökningen för att hinna jaga ifatt någon läkare som kunde ordna en premedicinering – med andra ord ge mig nåt lugnande före behandlingen.

hjarnannfokus

Mina argument var: Har en sjukdomsdiagnos (dessutom flera andra) – men har en beprövad medicinering när jag tvingas ner på rygg och känner mig instängd. Den kom min tandläkare på då jag inte fixade att ligga ner i hans stol. Han gav mig en hög dos lugnande (stesolid). Först då kunde han laga mina tänder. Jag föreslog till läkarna att ge mig samma medicin och dos inför undersökningen med magnetkameran. Det tog två timmar av oroligt väntande innan en trevlig och förstående sjuksköterska dök upp. Hon lyssnade och förstod. Jag väntade igen, med en känsla av skam, som om jag vore en pundare på jakt efter en kick. Med andan i halsen återvände jag till undersökningen – nu med några piller i handen. Jag blev snabbt lugnare.

Hur det gick? Trots att jag var rejält dimmig, så var det fruktansvärt jobbigt att ligga fastspänd i 40 minuter. Men det gick. Hade jag inte haft de kunskaper jag har eller viljan att klara av undersökningen, så hade jag nog återvänt hem. Utan undersökning. Under hela mitt liv har jag om och om igen, till leda, fått berätta om min psykiska ohälsa, fått bråka och tjafsa om mina rättigheter, ibland utan att bli tagen på allvar. Nu när jag håller på att bli gammal, så finns inte samma ork att ta strid. Kryper allt oftare undan och kniper käft – likt det sårade djurets strategi. Tyvärr gäller det många som lider av psykisk ohälsa. Man blir allt tystare med åren. De somatiska sjukdomarna får vara, vilket leder till att man inte behandlas på rätt sätt, vilket i sin tur kan leda till en förtidig död.

Suck.

I övrigt så går livet vidare. Med eller utan magnetkameror.

Bli först att kommentera

Plågad av musarm

Av , , Bli först att kommentera 3

Blir alltid lite nervös när blanketterna för inkomstdeklarationen dimper ner – eller ska laddas ner från myndighetssajten Kvira. Trots att jag är en låginkomsttagare. Blir trots det bedövad av skräck. Nåväl, jag har ju Lena som är en fena på detta med att deklarera.

Lider mest av sviterna efter alla de timmar jag jobbat med korrekturet. Har suttit snett medan jag rättat stavfel och haft musen en nivå högre än tangentbordet. Lider av musarm som ger en molande värk i axeln och en blixtrande smärta om jag vrider armen för snabbt. Nätterna kan bli långa. Jag har svårt att ligga på min högra musarm och har lika svårt att ligga på höger sida där jag pinas av höftartrosen.

resize

Musarm är ett samlingsnamn för värk och stelhet i arm, nacke, axlar, rygg, handled och fingrar. Besvären beror bland annat på låsta monotona arbetsställningar då musklerna ansträngs ensidigt under en lång period, till exempel vid datoranvändning. 

Bli först att kommentera

Alla dessa lösord

Av , , Bli först att kommentera 3

 Är det bara jag som svär när det gamla lösenordet plötsligt bytts – nu kan det mycket väl förhålla sig så att herr Lundholm slarvat bort lösenordet. Nu har jag som tur är en liten svart bok där jag skriver in alla lösenord. Men inte ens det hjälper Glömmer allt som ofta att radera de felaktiga. I ärlighetens namn måste jag erkänna att i in svarta bok finns lika många felaktiga lösenord som de nya, de aktiva.

Men hur tusan håller man reda på alla lösenord. Om man nu inte råkar vara en savant.

Bli först att kommentera

Vad är glädje

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag och L resonerade nyligen om vad glädje är – och när jag, herre Lundholm, senast varit uppsluppen glad. Det blev till att tänka till. Märkligt, då jag i unga år varit en riktig skrattmaskin. Men det var då det.

”Men du var glad då vi tillbringade de två stipendieveckorna i Henning Mankells gård. I varje fall sa du att du kände dig lycklig.” Lena sökte efter spår i mitt uttryckslösa ansikte.

”Det skulle möjligen ha varit en kvart, tjugo minuter. Den dagen då det slutat regna.”

”Men då du förra hösten firade din 60 årsdag. Då dina vänner kom för att gratulera dig.”

apaskratt

”Har svårt för överraskningar, ja, du vet paket som ska öppnas samtidigt som man ska se överdrivet glad åt. Sedan, när det är mycket folk i rummen, så förlorar jag mig till tystnaden.”

”Förra veckan hörde jag dig skratta åt filmen ´Dum, dummare´.”

”Man behöver för sjutton inte vara glad för att man skrattar till åt en fånig film, eller?”

overcoming-1697546_960_720

Om man som jag tycks leva under ett ständigt stresspåslag tillsammans med några rejäla skopor ångest och panik, så är det inte självklart att när lugnet faller på, att det är glädjen som som tar plats. När oron lägger sig, så byts den ut av ett kort lugn i väntan på nästa nervstorm. Då brukar jag passa på att skriva, läsa och städa. Mycket sällan brukar jag skratta till, än mindre skutta runt i glädje. Sådan blev jag efter att ha levt ett helt liv med psykisk ohälsa.

Lite glad måste jag ha varit under den gångna helgen då jag dammsugit, skurat golven och tvättat tre stora maskiner med smutstvätt. Kanske är det tingen som håller en vid liv; som tvingar en att hålla sig upprätt och inte ge tusan i allt. Rena kläder kommer jag att ha nytta av; liksom skinande golv och diskhon tömd.

Jo, jag ska erkänna. Jag känner jag mig lite glad över att ha skrivit klar min femte roman; ”Män som spelar schack”. Alltid något.

För övrigt ska denna dag åka och köpa ett par semlor till Lillans besök i morgon, Jäklar, här sitter jag och känner mig glad. Rent av.

 

Bli först att kommentera

DM för spiknyktra

Av , , Bli först att kommentera 2

Skidtävlandet har dragit igång. Idag börjar VM. Var gång jag följer någon av dessa längdtävlingarna, tänker jag på de urusla underlag de åkte på förr i tin. I gamla journalfilmer ser man åkarnas förtvivlan över de urusla underlag som den tidens åkare fick längs det nio mil långa Vasaloppet. Djävlar, fem mil kvar till Mora och det sista och enda spåret har nån dåre trampat sönder.

Det var under sextiotalet blev Godtemplarlogen Arvåns Framtid utsedd att arrangera DM i längdskidåkning. Tävlingen skulle genomföras i min hemby, Bäckmyran – och själv var jag väl si så där tio-elva år. Redan under sommaren stakade pappa ut banan. Med motorsågen och yxan skapade han öppningar i lövslyet och snitslade banan med röda plastband. Spåret startade vid bygdegården och följde sedan en skogsbilväg ett par kilometer, för att sedan fortsätta uppför ett hygge. Sedan bar det iväg utför längs rågången ner mot Arvsele. Eftersom pappa inte var någon skidåkare, var det Ingvar Holmgren, en skidåkare av yppersta klass, som fick sätta stopp för åkningen nerför branten.

moranisse

I slutet av februari samlades en liten skara män nere på myren och började stampade till spåret, alla med sin breda Tegsnässkidor på fötterna. Två och två stod de med spetsarna mot varandra och stampade på stället, för att sedan flytta sig ett par decimeter i färdriktningen. Det skulle ta en evighet att iordningställa dessa spår. Detta utspelade sig på den tid, då snöskotrarna ännu inte fanns att uppbåda i Bäckmyran med omnejd. Dessutom fick de hjälp av Ragnar i Arvsle som kom knattrande med sin Larven; en slags halvgjord skoter utan medar och där föraren var tvungen att luta sig i olika riktningar och samtidigt hålla skidorna i färdriktningen. Pappa skickade ner Ragnar på myren och bad honom provköra en enkel åtta i snön. Det gick bra i början, halva åttan, sedan löpte Larven amok och Ragnar tappade ena skidan. Det slutade men att både Larven och Ragnar hamnade i diket. Inte liknar det där några skidspår, muttrade pappa. Möjligen skulle spåren gå att använda vid en slalomtävling, sa Ingvar Holmgren.

Nej, det var de breda Tegsnässkidorna som skulle rädda tävlingen. Det var inte bara ett varv som spårläggarna skulle trampa hårt. Jag räknade aldrig, men inför tävlingarna var pappa ute och trampade på egen hand. När han kom i, sent om kvällarna, var han genomvåt, och rev av sig kläderna. Det ångade om hans rödfräknige kropp – som om han kommit ut ur en isvak. En solig lördag i början av mars fylldes byn av skidåkande nykterister. Pappa som varit spårgeneral en hel del beröm. Många menade att de aldrig sett sånt hårt spår. Sportjournalisten som var på plats var övertygad om att de fina, hårda spåren skulle bli mycket utslagsgivande. När Ingvar Holmgren stakade iväg längs spåret, kunde vi alla se att där åkte segraren iväg. Vi hörde det också. Sotsvarta svordomar hördes från den undflyende spiknyktre mästaren. Han åkte som bäst när han var skogstokig. Mamma räddade familjeäran genom att åka till sig en pallplats.

Några liknande tävlingar lär vi aldrig få bevittna. I varje fall då spåren trampats med muskelkraft och breda Tegsnässkidor. För att inte tala om alla de kakor, bullar och mjukakor som med råge mättade åkarna och publiken. Och även den långe, gänglige reportern rån Folkbladet.

Men lek med tanken … Om någon av dagens storfräsare, säg Kläebo fått ställa upp mot Ingvar Holmgren, vad skulle då ha skett? Nog tusan skulle dagens frifräsare gräva nere sig redan vid bygdegården och sen slå sig halvt fördärvad borta i stenskravlet vi branten – för att inte råka illa vid det väldiga hoppet över vägen ner mot Arvsele.

Fast det får vi aldrig veta. Lika bra det.

(Krönikan har tidigare publicerats i Lokaltidningen.)

Murar löser inget

Av , , Bli först att kommentera 3

Den 9 november 1989 började man riva Berinmuren. En mur som skiljt tyskarna åt sedan den 13 augusti 1961. Muren byggdes av det kommunistiska Östtyskland för att stoppa den omfattande flykten av östtyska medborgare till väst via Västberlin. När muren till slut revs 1989, var det många som jublade och som ropade: Aldrig mer någon mur som skiljer folken åt.

Nu ska Trump upprepa misstaget och bygga en ny mur. Det handlar om en sex kilometer mur som ska ersätta ett stängsel mellan El Paso i Texas och Ciudad Juárez i Mexiko. Bygget av den 5,4 meter höga stålbarriären beräknas kosta motsvarande 210 miljoner kronor.

D1013-Mexmur-havet1-700x423

Med muren ska gränsen i söder skyddas från allt fattigt folk som illegalt försöker ta sig in i USA för att ”Live the american dream”. Även i Israel bygger man en mur. Israels barriär på Västbanken är en separationsbarriär. Den planeras bli 720 kilometer lång.

650@80

Murarna byggs på en grund av främlingsfientlighet och tron att problemen går att bygga bort med betong.

1991 befann jag mig i Estland för en filminspelning – samtidigt som Sovjetunionen upplöstes. Överallt i Tallinn hördes mullret och rasslet när ryssarnas tunga fordon lämnade staden för att återvända till sina nya territorier. Jag trodde att folket skulle strömma ut på gatorna för att vinka farväl till sina förtryckare. Men där var tomt och stilla. De hade varit instängda för länge för att våga tro på friheten. Över en natt tog istället mängder av banditligor över stan. När vi sedan filmade bl.a. på ett par ålderdomshem, hade personalen och ligorna tömt åldringarnas hem på allt värdefullt och åkt in till centrum fört att sälja stöldgodset på svarta börsen.

Jo, det finns risker att bygga murar, synliga som osynliga.

Vikten av att läsa

Av , , Bli först att kommentera 1

Sedan tre år tillbaka är vi sex män som var annan månad träffas för att diskutera litteratur. Vi kallar oss för Bokpratarna. Vid varje träff äter vi gott och diskuterar den aktuella boken. Det är fantastiskt kul och mycket lärorikt. Man får en extra dimension av att diskutera den bok vi läst gemensamt.

bok

Denna gång var det romanen på bild som vi alla läst. En svårtillgänglig roman i mina ögon – men efter att ha lyssnat på mina vänners analyser och åsikter, så blev ”Pappaklausulen” något mer begriplig.

Det är roligt, lärorikt att män i min ålder träffas för att diskutera litteratur. Särskilt när det förhåller sig på det viset att män läser allt färre böcker än kvinnor. Förläggarföreningens mediebarometerns resultat visar att betydligt fler kvinnor än män läser ur en bok en genomsnittlig dag. Under 2017 läste 44 procent av kvinnorna ur en bok en genomsnittlig dag medan motsvarande andel för män var 30 procent.

Färre unga vuxna läser böcker idag jämfört med 2008. Mellan 2008 och 2015 minskade bokläsandet bland både män och kvinnor i åldersgruppen 25–34 år.  För män i åldersgruppen 25–34 år minskade däremot andelen från 30 till 23 procent.

Läsning är viktig för att vi ska förstå vår värld och omvärldens. Den lär oss känna empati. Läsningen är en sammansatt färdighet vilken bygger på olika avkodnings- och förståelseprocesser. Avkodning innebär att läsaren känner igen, kan uttala och får tillgång till ordets mening. Denna färdighet byggs upp över tid. Varje gång läsaren möter ett specifikt ord stärks minnesbilden av ordet och småningom kan ordet snabbt och säkert kännas igen.

Därför go vänner: Läs mer!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Schack i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då har jag gjort upp med förlaget (Ord & visor förlag) om att min kommande roman (den femte) ska släppas i augusti. Vi var inne på att släppa den redan i maj, men det är en hel del böcker som ligger i tuben och som ska födas ut under våren.

strategy-1080528_960_720

”Män som spelar schack” heter romanen som än en gång utspelar sig i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Kort om handlingen:

”Rulle Stenlund vill inte dö i en steril sjuksal, med slangar och kablar i varenda kroppsöppning. När han efter många år återvänder till Baklandet har han med sig ett mycket vackert schackspel med brädet gjort av almträ och pjäserna av rosenträ. Han hade även med sig ett par liter flytande morfin, och mängder med smärtstillande piller – och till det skulle läggas en hel del plågsamma minnen av ouppklarade kvinnoaffärer.”

Rulle inser att det är lättare sagt än gjort att dö. För att få tiden att gå så börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett rätt så hopplöst projekt – som även visare sig medföra en hel del risker.

En burlesk historia som vänder upp och ner på begreppen.

chess-2784636_960_720

Jag har hållit på länge med denna roman, som jag ser som den sista delen om Baklandet. Meningen var att romanen skulle ha kommit ut 2016, men då i en kortare form. Men jag stoppade den. Istället ville lägga allt krut på min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Nu är dock ”Män som spelar schack” klar att lämna till tryckeriet.

Tror aldrig jag arbetat så intensivt med en roman. Onekligen skriver jag långsammare – något jag skyller på den stroke jag drabbades av 2015. Är nöjd med romanen. Mycket.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,