Nya möten …

Av , , Bli först att kommentera 3

I helgen ska jag få hjälp av L. att skapa struktur i min lägenhet. Eftersom jag varit så flitig att packa så bor jag i en röra av kartonger och soppåsar – en konsekvens av att mitt flyttande hela tiden skjuts upp. Nu ska sjukvården kalla till nåt som heter Sip-möte – ett möte mellan kommunens handläggare och sjukvårdens experter. Nån parkinsonläkare borde väl kunna förklara för byråkraterna på kommunen att det finns stora risker för en parkinsonpatient att bo i en lägenhet med branta trappor. Vi har en viss förmåga att plötsligt ramla.

xTrappa

Allt mer finlir med Ester-texten. Små strykningar, små tillägg. Men plötsligt ryker fyra fem sidor på raken, ett helt kapitel där upprepningarna smugit sig in. Ändå så blir det en tjock bok, trots att 100 hundra sidor rykte de senaste korrekturläsningarna,så är 480 sidor kvar.

Jag är en föreningsmänniska, eller har varit det. I unga år var det politiken, sedan fredsrörelsen i början av 80-talet. Sedan var jag ordförande i en stor bostadsrättsförening, ledamot i HSB Umeå, chefredaktör i bland annat föreningen Vasaplan.

someones hand holding Wooden Law Gavel

I alla dessa föreningar vinnlade vi oss (och jag i synnerhet) att ta emot nya medlemmar på ett trevligt sätt. Om de kände sig välkomnade och sedda, så skulle de kanske stanna och hjälpa till med arbetet. Besökte en för mig ny förening under gårdagen och efter ett tag trodde jag mig vara osynlig. Visserligen var det en man om hälsade på mig, i femton sekunder. Hela gänget satt vid två bord och pratade sins emellan, jag fick sitta ensam vid ett eget bord. Nä, ingen undrade vad jag gjorde där och ingen sa hejdå när jag gick. Ska man överhuvudtaget vara med i en sån förening? Och jag som hade så många frågor.

Snart besök på apoteket och sen gubbficka på Ullas ute på Västerslätt. Som vanligt inleds fikat med en genomgång av var och ens sjukjournal.

För övrig säger jag som gubben hemma i Baklandet: ”Om hä int jer en stövar eller en gråhunn, va äre då för en jävla hund?”

Bli först att kommentera

Drömbygge i sand

Av , , Bli först att kommentera 6

Man ska nog tänka över vad man bygger sina drömmar av. Det är förödande att  använda sig av sand, lite mer långvariga kan de bli om man använder sig av is -  i varje fall till vårfloden kommer. Inte heller papper och tejp är särskilt beständigt. Det ligger inget symboliskt i detta konstaterande. Bara ett antagande att vi bör välja något som beständigt i frågan om våra drömmar.

jump-2731641__340

När det gäller sjukdomar så har vi inga val. Man vaknar ju inte upp en morgon och säger lite hurtfriskt: ”I dag är det sol. Om man skulle ta skaffa sig lite diabetes, eller varför inte en rejäl stroke …” Nej, dessa mystiska åkommor slår till när du minst anar det, ur tomma intet, och knuffar oss en bit utanför själva livet. Vi dör inte, men vi tvingas ödsla en massa tid och energi för att kämpa oss tillbaka. Ibland, skriver ibland, kan de lite mindre sjukdomarna vara en signal om att våra liv är på väg åt fel håll; en rejäl bihåleinflammation slår kanske till för att vi ska tvingas ta en paus och sänka farten.

broken-heart-2965890__340

Sen finns det sjukdomar som sparkar en i arslet så och hårt att man försvinner allt djupare in i glömskans skog. Då finns ingen väg tillbaka. Möjligen att man kan klamra sig fast vid nån gammtorrtall och skjuta upp slutet ett litet tag. Ofta inträffar detta när man uppnått en aktningsvärd ålder och faktiskt samlat ihop lite erfarenhet och visdom, men då hänger inte kroppen med. När man var ung, rask, smidig och uthållig men erfaren som en guldfisk i en vattenskål, då jävlar skulle man ut och erövra världen – utan att ha en aning om hur man skulle bära sig åt. Ofta växte sig världen över huvudet på en.

Med hjälp av goda vänner har jag fått lämna tillbaka den stora otympliga färglaserskrivaren jag impulsköpte och därmed fått 3000 kr tillbaka på kontot. jag fick också hämta ut min mindre och lättare skrivare på ICA Kvantum – den som Post Nord inte ides köra hem till mig igår. En märklig företagskultur. Det verkar vara nån slags lotteriverksamhet som är drivkraften i bolaget. Ibland vinner man ett  paket av brevbäraren. Ibland bär de inte ens ut lövtunna böcker, för att ibland kasta tjocka böcker på golvet i trapphuset.

 

Bli först att kommentera

Romantiserad drog

Av , , Bli först att kommentera 5

En gång i livet drack jag på tok för mycket alkohol och trots att jag visste att det var en tveksam sysselsättning, så kunde jag inte sluta. Det var som om jag led svår brist på alkohol och försökte återställa balansen, vilket gjorde det hela än värre.

headache-1910644_960_720

Utan hjälp, behandling hade jag aldrig klarat det. Stort stöd var också de fem årens AA-möten. Minns en hel från den gruppterapi som jag dagligen gick under ett år. Där fanns missbrukare av all de slag: Alkohol förstås, piller av alla de slag, spel, sex, de som romantiserade ”ofarliga” droger och sedan en och annan totalförnekare.

Snart har det gått 11 år sedan jag missbrukade. Under dessa 11 år har jag druckit ett glas vitt vin och två folköl. Utspridda vid tre tillfällen.

thinkstockphotos-462327753

Totalförnekarna var de som aldrig druckit, men som kom berusade till terapin, som kom med stora bandage kring skallen och som var sena för att de fått sova över på tillnyktringen – men inte för att de druckit, utan för att övervaka bulan i pannan. Det var skrämmande att höra vilken förnekelse folk kan leva i. Men det ligger i sjukdomens natur. För missbruk i alla dess former är en hjärnsjukdom med en tydlig symtombild. Så att säga till en alkis: ”Fan, det är väl bara att skruva igen korken och ställa bort flaskan!” Du skulle aldrig säga nåt så dumt och elakt till en cancersjuk eller en diabetiker, eller?

dyslexia-3014152_960_720

Drogerna förändrar kemin i hjärnan och till slut så ”kapar” drogen dina minnen och hela ditt belöningscentrum. Alla de vanliga belöningarna vi brukar få som en liten kick när vi joggar, lyfter skrot, dricker en kopp kaffe, älskar blir med tiden helt ointressanta för hjärnan. Drogen har tagit över. Det enda som får belöningscentrumet att reagera är när du använder droger. Du har blivit en slav. Med tiden, krävs mer och mer  av drogen, och till slut reagera hjärnan inte ens på drogen. Du kan inte längre njuta.

Cannabisromantikerna
Av de missbrukare jag stötte på under behandlingen så var de mest rabiata och försvarsbenägna de om dagligen sysselsatte sig med att röka cannabis. De var ruskigt pålästa, men mycket var falska nyheter från USA. Men enligt dem var cannabis helt ofarligt, en sällskapsdrog, en bra och ofarlig sömnmedicin som borde släppas fri. Men även deras belöningssystem var kapade.

andligheten2

Psykoser och cancer
De rökte och rökte, tappade vikt, fick bristsjukdomar eftersom de blev slöa, slappa i kroppen, viljelösa och icke ett dugg spirituella och roliga som de trodde sig bli. Det finns sanslöst mycket forskning kring cannabis (om man nu tror på vetenskapsmän …)  Somatisk fördubblas risken för cancer, särskilt i testiklarna. Bronkit, hjärta- och kärlsjukdomar, trafikolyckor. Dubbelt. Sen har vi den mentala och psykiska biten. Visserligen så gäller detta i princip alla droger, men skriver ju detta till förnekarna.

Djävulen som rökte på
Har ni stött på stött på nån som fått en haschpsykos? Det har jag. Jag särskilt beskrivit detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring” då jag var inlåst på psyket i två veckor – och under denna tid var denna man spritt språngande galen och livsfarlig. De korta stunder han var någorlunda klar i knoppen satt han i matsalen och höll hov och sjöng cannabisrökningens lovsång, innan han återigen blev Djävulen och hade spindlar under kläderna. Man kan också råka ut för en kronisk psykos, som övergår i en schizofreni.

sovande groda

 

Överhuvudtaget så är ”hallisar” vanliga bland cannabisrökare, liksom förvirringstillstånd. Man blir också relativt snabbt beroende – och sm vid allt missbruk så förlorar man till slut allt: jobb, familj, sina barn, vänner, villa och bil. Så när jag hör flumskallarna prata om att släppa detta gift fritt eftersom det är ofarligt och ”folket lugnare, mindre stressade ..”, så ruskar jag på huvudet och frustar som en gammal häst.

 

Jag och flyttkartongerna

Av , , 2 kommentarer 7

Går på knäna idag. Det sket sig med lägenhetsbytet. Så nu lever jag här bland mina flyttkartonger och sopsäckar och vet varken ut eller in. Kommunen sa blankt nej till att hjälpa mig visa LSS och Bostaden sa nej till lägenhetsbytet. Trots tre läkarintyg där man ur olika aspekter pekar på riskerna för mig att försöka gå i trapporna.

Det är en märklig känsla, skrämmande, förvånande, när tanken är med en, men kroppen sviker. Jag har alltså ramlat gånger flera på grund av min nyligen upptäckta Parkinson och har fått allt svårare svårt med balansen, särskilt i trappor. Därför måste jag efter 13 år byta lägenhet, till en på bottenplan eller där det finns hiss. Fick ju tag i en med hiss på Himlastigen (symboliskt gatunamn) skulle ha flyttat dit i februari.

mask-1027228_960_720

Sekunderna efter samtalet med Bostaden och deras ombuds luddiga förklaringar, så åkte jag kana ner i Kafka-land. Blev den mest ensamme mannen på jorden. Rasade runt i bitterhet och rädsla. Fick tag i G. som lovade att allt skulle ordna sig. Hoppas han har rätt.

Min mentala spänst har fått gikt. Ballongerna som ska bära min fantasi är tomma på luft och helium. Framtidstron som blivit närsynt slutar vid nästippen. Samtidigt som min obotliga sjukdom slukar tid ur mitt liv. Ska ett halvår (minst) nu gå åt till att bo i denna röra bland flyttkartonger, när jag borde leva livet och njuta.

soul-623424_960_720

Det är en jävla tur att jag bidde författare, så att jag kan borra ner mig i tidigt 1900-tal och vandra barfota längs smala grusvägar, ner mot en å för att bada, bli blöt och sedan torka. Jag har min Ester och jag tramp henne baki häla för att se vart hon ska gå. Hon säger att hon känner sig övergiven och bortglömd. Jag svarar: Jag tror mig ana vad du menar.

God natt!

2 kommentarer

Jag och Mandrake

Av , , Bli först att kommentera 7

Trots att det är ett par månader till flytten, så har jag packat låda efter låda och tömt alla bokhyllor. Jag bor bland flyttkartonger, halvtomma skåp, sopsäckar. I dag: Stora klädtvättardagen. Hoppas hinna 5-6 stora maskiner under dagen och kvällen. Om jag inte råkar ramla i nån av de branta trapporna ner till källaren och bryta armar och ben.

sover

Sovit som en kratta. En känsla av att vara bortglömd och övergiven. Ingen jävel vill ha att göra med kronisk sjuk människa, som dessutom är så trist att han inte ens dricker en lättöl. Kanske påminner jag mina vänner om deras sårbarhet, deras kommande sjukdomar och död. Inatt sov jag då åtminstone 4 timmar. Några nätter innan det sov jag en timme per natt, två på raken. Brus i huvudet.

Läste nyligen i en intressant bok att känslan är själens språk. Med tankar och känslor kan vi effektivt kommunicera med bilder, ett sätt som är effektivare än ord. Ord är den sämste leverantören av sanningen. Men kniper man käft så lär ju ingen veta vad du känner och tänker. Klart är att den största av alla känslor är kärleken.

Möjligen Mandrake. En märklig seriefigur som kunde bekämpa ondskan med hypnos. ”Mandrake gör en hypnotisk gest!” Men tecknaren Lee Falk (som gjort Fantomen) kunde inte hantera denne figur utan sålde honom ett annat bolag.

Mandrake

Jag slutade läsa Mandrake i tolvårs åldern, då jag nattetid kämpat mig igenom ett tjockt julnummer, spännande värre, för att upptäcka att den sista var utriven. Vet än idag inte hur Mandrake fann striden … vill inte veta det heller.

I boken jag som talar om själens språk, så menar författaren den som älskar en annan bara kan ha ett krav (om ens  det) och det är att bli älskad tillbaka. Låter rimligt. Kärlek funkar bäst när man är två. Sedan är en relation inte så mycket prövningar, däremot en del utmaningar. Nog kommer man längre om man undrar vad man kan tillföra ett förhållande, än vad man ska få ut av samma förhållande.

Utan nån annan är man inte mycket, knappt någonting. Därför måste man lita på sin partner när hon säger:Jag älskar dig! Fixar man inte det så är man bara en klingande cymbal som i grund och botten inte tycker särskilt mycket om sig själv. Boken jag plockat citat ur heter ”Samtal med Gud” av N.D Walsch.

Mot tvättstugan – jag och själen.

Bli först att kommentera

Nytt år

Av , , Bli först att kommentera 9

Glömde ju bort att önska EDER ALLA ett Gott Nytt År, när jag i ottan var uppe och skrev om livet som färgblind. Jag hade tänkt avsluta det hela med en nyårshälsning. HÄR KOMMER DEN!!!

nytt år igen
 I stället för bomber och raketer så använder vi på Pig Hill numera ljuständare – vilket kan vara farligt nog.

Firar nyårskvällen med Lena. God mat, must till mig och vin till henne.

Nyår sidbild Pixabay

Bli först att kommentera

Farlig sömnbrist …

Av , , Bli först att kommentera 4

Satt nyss och läste en artikel om riskerna med sömnbrist, då hjärnan inte får vila och ”laga sig själv”, för att inte tala om hur sömnbristen leder till fetma, högt blodtryck, hur hyn och synen blir sämre. Så förbaskat illa och lite jag sovit under hela mitt liv skulle jag enligt artikeln ha tvärdött nån gång i juni 1994, då jag förövrigt var uppe hela natten då Sverige spelade VM-fotboll.

relax-1137240_960_720

Lider du av sömnbrist kan du börja gråta åt en sentimental poplåt …

Det är lätt att bygga självuppfyllande profetior om man ofta läser dylika artiklar i en av kvällstidningarnas hälsobilagor. Det kan till och med vara farligare att läsa dessa hälsobilagor än att sova uselt. Det finns ju exempel på personer som tidigt i livet sagt eller skrivit att ”Jag kommer aldrig att bli äldre än 55 år” – och vad händer? De dör i motionsspåret i en ålder av 55 år. Precis som vi kan påverka hjärnor med positiva aforismer så kan vi driva oss in i döden genom negativa profetior.

KentLBrabildPublik2Mindre
Ett hundratal lyssnare i Lycksele.

Jaha, snart har detta år gått. 2019 var året då jag fick en ny diagnos (Parkinson), då jag publicerade en femte roman om Baklandet: ”Män som spelar schack”. När jag genast började skriva på en ny roman och då jag insåg att jag var tvungen att flytta. Jag kom trots sjukdomen och en djävulsk nackvärk att göra 12 författarframträdanden och kom att möta flera hundra av mina läsare och säkerligen kommande läsare.

Om vi inte hörs! Gott Nytt År!

Bli först att kommentera

Knäpp låneform

Av , , Bli först att kommentera 4

Julen tripp, trappade ut och innan man hunnit gå på toaletten så drar det ihop sig till nyårsafton. Om julen kan sägas: Den var lugn. Ingen tomtejävel som störde. Jag fick det jag önskade: ett stuprör, en skottkärra, två vänsterhandskar (då jag sen tidigare hade två högerhandskar), en Kalle Anka pocket och  en rejäl förkylning.

6100955C

Är inne på femte vändan av Ester-romanen och nu börjar den ta form. Men att den skulle bli så mångsidig – typ 450 sidor. Men skit samma, det kan vara min sista roman. Har läste lite grann: Arne Müllers bok om hur de nya elbilarna sabbar miljön och sedan ”Allt jag fått lära mig” en bestseller som vi i den manliga bokcirkeln läser till nästa träff.

Hittade en ”osynlig” skuld strax före jul. En s.k Kontokredit på 20 000 kr. En skuld som man tydligen kan ha hur länge som helst, som kan falla i glömska eftersom banken inte meddelar den aktuella skulden. Jag fick denna kontokredit 2011. Skulden finns där hela tiden, som en tickande bomb.

Meningen

Skuldhålet …

Man måste betala igen hela skulden på en gång. Att avbetala sig ur skulden leder bara till att den ökar igen. En kontokredit är inget för de som som har taskig impulskontroll eller som har en tendens att emellanåt bli lite ”halvmaniska”. Jag gjorde en avbetalning på skulden; betalade in 9000. Jo, en handläggare bekräftade att jag nu bara var skyldig 11 000. Men mina 9000 satte in på min kontokrediten och plötsligt hade jag 14 000 på mitt konto. Lagom inför julen. Hur lätt hade det inte varit att bli nyrik och sätta sprätt på pengarna. På tre dygn ökade skulden med 1500 kr.

Fyllaår

Skuldfri från kontokredit

Dagen före julafton fick tag på en bankkvinna på Swedbank och beskrev problemet och var villig att på studs att betala igen 20 000 och skrota den idiotiska krediten. Hon drog 20 000 från ett annat konto – vilka hamnade på kontot. Nu får du inte röra kontot förrän vår särskilda avdelningen har tagit bort den. Men det var ju mitt lönekonto!

Nåväl, skriver om en knäpp låneform som kan bli svår att bli av. Tänk om kontoskulden varit på 70 000? Vem får fram 70 000 på ett bräde och väljer att skrota krediten. Då måste man kanske ta ett annat lån för att bli fri.

Bli först att kommentera

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Alltid tillsammans

Av , , Bli först att kommentera 6

Det lackar mot jul. Redan idag ska jag och min dotter Hanna fira lilla Julafton här på Backenvägen. Det blir vår enda chans att träffas under juletid, då hon jobbar och jag befinner mig i Skellefteå. Så redan denna dag skall årets första jultallrik intagas med skinka, gravad lax, aladåb, prinskorv med mera. Sen delar tomten ut julklappar till alla snälla barn.

christmas-card-2945633_1280-1080x675

På söndag blir det lilla Julafton nummer två, som firas i Skellefteå med L:s son och fästmö som är bortresta över storhelgen. Då blir det mer klappar och skoj. Tredje gången gillt blir det på riktiga Julafton. Då är vi tre ärrade kämpar kvar, då vi firar julen på riktigt.

Det verkar vara slut på de stora släktkalasens tidevarv. I min barndom så fylldes stugorna till bristningsgränsen alla tre juldagarna. Alla gjorde så gott de kunde för att äta varandra ur huset. Det var gigantiska julbord som dignade av hemlagad mat, berg av julklappar – och alla var där och några till. Ingen skulle bli sittande ensam. Men i och med att vi numera börjat skilja oss så in i bomben, så splittras släkterna, vänner byter sida och barnen får knata mellan ett par tre julfiranden under en och samma dag. Farsan och morsan på olika adresser, jobbiga plastmammor och plastpappor och gammelmormor som kör sitt alldeles egna kalas. Alla var för sig, aldrig tillsammans.

Bäckmyran 60-talet
Alltid alla tillsammans, sommar som jul. Bäckmyran på 60-talet.

pappas syskon 001
Farbröder, faster, farmor, farsan. Tillsammans. Nu är alla borta.

Kusin Rikard har gett mig en fin gåva. Han har  låtit digitalisera farbror Gunhards gamla smalfilmer. I timmar kan man sitta och se hur släkten träffas vid olika tillfällen, sommar som jul, alltid tillsammans. Man skulle kunna tro att 60-talet hade kvar ena benet i storfamiljens tidevarv. Det var självklart att släkta skull träffes å umgås. Vare sig man ville eller inte. Men nog var det mycket tack vare kvinnornas insatser som dessa kalas blev av. I veckor kunde morsan förbereda julbordet, sedan såg hon till att alla åt sig proppmätta – och medan männen vilade efter måltiden ställde sig kvinnfolket vid diskbänken.

Julbord2

Minns att jag skämdes ibland. Medan morsan, mostrar, fastrar, farmor, systrar, kusiner röjde, diskade, fixade efterrätten, så satte vi oss män, farsan och farbröderna och spelade poker. Mitt i en rafflande upplösning mellan farbror Östen och farsan, så kunde nån av gubbarna ropa: Blir inget fika? Jag är kaffesugen!  Hur det gick i pokern? Jo, farbror Östen tog hem potten på två kronor trettio öre med en triss i damer.

Jag har alltid haft dubbla känslor inför julfirandet. Visst var det roligt att vi alla var tillsammans, men som ADHD-unge som inte kunde sitta stilla, som stördes i sin koncentration av minsta lilla ljud eller rörelse blev jag utmattad av skriken och allt slammer – och det var inte alltid som mina impulsiva skämt uppskattades, vilket gjorde mig förbannad och fick mig att känna mig misslyckad.

begrepp-vektor-adhd-vektor-clip-art_csp40484910

 

Just min impulsivitet med reaktioner som kom före känslor och förstånd, så hade jag som barn mycket, mycket svårt att dölja vad jag egentligen kände. Fick jag ett par fina handstickade tumvantar så förvreds mitt ansikte i besvikelse. Jag hann aldrig förställa mig och ljuga: ”Men vilka fina vantar, tackar!” Mitt ansikte skrek istället: ”Men va fan, ett par fula vantar!” Det var fruktansvärt jobbigt. Till slut började jag gruva mig för julklappsutdelningen.

Genom hela livet har jag haft svårt för att ljuga och förställa mig. Folk har ofta kunnat se i mitt ansikte, i mina ögon, vad jag egentligen tycker och känner. När jag inte gillar en åsikt, en present, ett uselt skämt eller ett dumdrygt skrytande brukar min skalle sakta falla framåt. Märkligt. Numera struntar jag i det. Dock har impulsiviteten minskat med åren och särskilt sedan jag fått medicin som stimulerar dopaminproduktionen och därmed minskar en del av mina ADHD-symtom.

För övrigt är väl julen godhetens högtid. Vi ger varandra klappar och bjuder på god mat. Nu ska vi komma ihåg att godhet inte är nåt inre personlighetsdrag eller nån märklig känsla av lyckorus. Äkta godhet är kopplad till handling. Människokärlek och empati är nåt vi ständigt måste träna på.

 

Bli först att kommentera