Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Vår stund på jorden

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar i ottan till en dag som många andra, varken mer eller mindre. Kokar kaffe och sätter mig vid teven för att ta del av nyheterna, men tappar fokus och tänker på annat medan jag glor in i tomheten. Det är rätt så vanligt att jag glider iväg i tankarna och missar det jag ämnar att se och höra. Det är har blivit riktigt hopplöst att se väderleksrapporten. ”… och över till dagens väder …” Sedan flyger jag över husen. Väcks ur mina tankar lagom tills jag hör meteorologen säga: ”… och det var dagens väder.” Sjukt.

Vi behöver en livsåskådning, något att tro på, för att orka kliva upp om morgonen. Om denna livsåskådning bottnar i en tro på en högre makt, naturens inneboende kraft, statsministern eller flygande tefat saknar betydelse. Men det måste vara något som ger oss perspektiv på tillvaron vi lever i – och en kraft att orka leva en dag till. Det är ingen annan än du själv som kan formulera livets mening. Därför måste du ta dig själv på djupaste allvar. Vi får inte flabba och skämta bort våra liv – vår stund på jorden.

maskros

Har på sistone skrivit en hel del om dopaminet i vår hjärna; om hur njutningen är en kemisk resa, som startas av dopaminet, begärets substans. Det är detta som gör dig lugn, nöjd, lustfylld. Lyckans kemi, där dopaminet spelar en stor roll, gör kroppen beredd för att du ska nå dina mål. I grund och botten är detta den drift som får oss att överleva.

brain-3168269_960_720

 

Själv håller jag på att berövas på mitt dopamin, då de nervceller som producerar dopamin håller på att dö. Det blir så när man drabbas av Parkinsons sjukdom. Dessutom – sedan barndomen har min hjärna haft svårt att sätta fart på det dopamin som behövs i hjärnans främre delar; något som sker när man har ADHD. Det är klart att jag är bekymrad över framtiden. Vet ju konsekvenserna av Parkinson; har ju under åren som sjuksköterska sett så många patienter med den sjukdomen. Vill glömma, vill inte veta – men kan inte gira undan för kunskapen. Men det är klart, detta är min stora sorg. Även om jag ännu inte vågar känna den.

För övrigt är det du GÖR, det som leder till den människa du ÄR.

PS! Angående bloggens inledning: Meningen med livet är 42! DS!

c Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Växter ger oss ro

Av , , Bli först att kommentera 4

När jag en gång i livet bodde på Tomtebo, fanns där en liten trädgård i anslutning till vårt radhus. Jag kom att tillbringa en hel del tid i denna trädgård. Mådde bra av att beskära häckar och buskar, av att plantera lökar, gödsla i rabatterna och bevattna gräsmattorna och rabatterna.

tulpaner

Växterna gav mig andrum. De lugnade min oroliga själ och gjorde mig avslappnad. Medan jag grävde i jorden för att plantera perenner, avstannade de snabba tankarna i skallen. Jag blev närvarande och fokuserad. Blev ett med växterna. Det är ju fullständigt omöjligt att stressa en blomma till att slå ut; det är heller inte lönt att bråka med ett träd för dess avsaknad på äpplen. Saknar min lilla trädgård.

Det finns något som kallas för trädgårdsterapi, som ska vara särskilt bra mot utbrändhet. Studier vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visar att trädgårdsterapin är effektiv. Orsakerna till att den terapiformen är så effektiv är att vi stressar av i naturen och i våra trädgårdar, samtidigt som vi får mer solljus och blir fysiskt aktiva vilket leder till att vi sover bättre.

växter

 

Medan vi påtar på trädgården sänks hjärtrytmen och stresshormonerna sjunker. Trädgårdsarbetet är kravlöst och avslappnande; i trädgården får vi öva på att bara vara. Vi glömmer Bror Duktig som får oss att ständigt vara effektiva och dugliga. Nu är väl trädgårdsterapi inget nytt under solen. Under andra världskriget fick engelska soldater arbeta i trädgårdar för att bearbeta sina trauman.

För övrigt sa Voltaire redan i sin upplysningsroman Candide (1759): ”Det är väl talat men låt oss nu odla vår trädgård.”

Bli först att kommentera

Topplista över glädje

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar trött. Klockan är sex och jag börjar jakten på ett recept. Hamnar hos en automatisk telefonsvarare som lovar att jag ska bli uppringd vid ettsnåret. Det går åt en hel del tid och ork för att få tag i de mediciner jag måste ta. När jag väl fått ett recept, är det dags att åka till apoteket och hoppas att de har medicinen i sitt lager.

Idag tänkte jag bjuda på några listor. Satt och skrev på dem under helgen och kunde konstatera att det var lättare sagt än gjort. Nåväl ni får väl läsa vad jag kommit fram till. Kanske kan det inspirera er att göra egna tio-i-topp-listor – eller att sucka uppgivet.

anger-794699_960_720

10 SAKER SOM GÖR MIG IRRITERAD

  1. Pratakusar som bygger sina åsikter och så kallade sanningar på fördomar. (I dessa tider tycks okunskap vara en fjäder i hatten.)
  2. Vardags- och smygrasister som ursäktar sig med: ”Jag är inte rasist, men …”
  3. Klimatförnekare som sprider konspirationsteorier för att undergräva vetenskapen.
  4. Alla dessa skojfriska typer, som försöker vinna billiga poänger genom att skämta nedlåtande om folk som är eljest, annorlunda. (Ett fult sätt att sparka neråt – på de som redan ligger.)
  5. President Trump. Mannen med det överdrivna handslaget, som tycks tro att han är alltings mått.
  6. Lockropen från bakåtsträvare om att det var bättre förr. (Gäller det även jämställdhet och den medicinska kunskapen?)
  7. Fördummande TV-reklam. Alla dessa irriterande avbrott kan driva den bäste till vansinne.
  8. De utlandsbaserade spelbolagen som flyr skatten och som håller på att skapa en armé av spelmissbrukare. (Förbjud dem att annonsera.)
  9. Treackordsmusik. (Att lyssna på blues är lika tråkigt som att ligga på en surmyr och sola.)
  10. Alla dessa diagnoser. Ibland blir jag förbannad över mitt eget öde och de diagnoser jag under åren samlat på mig.

Svårt med lycka
Det är märkligt. När jag ska göra en lista med tio saker som gör mig glad, så kör jag gång på gång fast. Det är nog så att jag hela mitt liv haft svårt att se min egen lycka och att vara tacksam för den. Där finns en känsla av att jag inte gjort mig förtjänt av någon lycka.

Jag har ofta beskådat världen med kritiska ögon, vilket i och för sig var en god egenskap under mina år som journalist. Men i övrigt? Dessutom har jag levt med devisen: Om jag är för glad, om jag njuter för mycket, så sänker jag garden och riskerar en rejäl käftsmäll. Tror att det är mitt bipolära liv som präglat mig att resonera på det sättet. Är man en aning för mycket uppåt (hypoman), så resulterar det i ett fall ner i en mörk, smärtsam och livsfarlig bipolär depression. Så var ju livet fram till dess jag fyllde femtio och till slut fick rätt diagnos och rätt medicinering.

Skit samma. Tar mig samman och skriver en ny lista. Nåt måste väl göra mig glad.

heart-1450300_960_720

10 SAKER SOM GÖR MIG LYCKLIG

  1. När jag får träffa Lena och min dotter Hanna.
  2. När morsan ringer och frågar hur jag mår.
  3. När jag får hålla händerna kring en av mina nya romaner.
  4. När jag träffar polarna. (Antingen i bokcirkeln Bokpratarna eller på tisdagens Gubbfika).
  5. Att lyssna på Genesis. (Den progressiva gruppens sagomusik ger mig lust och stimulerar fantasin).
  6. När jag läser en bra bok. (Torgny Lindgren, Slas, P O Enqvist, Göran Tunström).
  7. När jag ser en bra film – utan reklamavbrott. (Fanny och Alexander, Suger Man, The king’s speech).
  8. Vid ett besök i kulturvärlden. (Konstutställning, teater, opera).
  9. När jag mot alla odds orkat med att motionera. (Minsta lilla promenad är en seger).
  10. När jag får in en extraslant på mitt bankkonto. (Är fattigpensionär.)

För övrigt så hamnade en av mina romaner, ”Vedtjuven”, som trea på Adlibris tio-i-topp-lista över de böcker som sålt bäst i Västerbotten.

Det rogivande gammfolket

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har alltid haft lätt att umgås med gammfolket. Kanske var det därför som jag tidigt sökte mig till äldrevården och sedan utbildade mig till sjuksköterska. En gammal människa är full med märkliga, spännande historier och jag har alltid älskat att ta del av dem. Det var märkligt att jag som ADHD-unge kunde sitta stilla och timme efter timme lyssna på farmors långa, underliga och emellanåt osammanhängande berättelser.

Gamlingar utgör inget hot. De rör sig sävligt, gör inga plötsliga utfall. Deras knarrande röster verkar rogivande. Precis som den vilsamma skogen kan lugna ner en unge med ADHD, kan även gamlingar göra det. Psykiatrin borde anställa ett gäng gamlingar, som sitter i de ändlösa korridorerna och berättar historier från förr. Det skulle lugna ner många av de oroliga själarna som dagarna i ända vandrar fram och tillbaka.

Dessutom var det på det viset att den generation som ”mina gamlingar” tillhörde, var uppväxta med den muntliga berättartraditionen. De kunde bygga upp en historia med samma dramaturgi som när man skriver noveller och romaner. Berättelser om hur Bertil drabbades av otur när han köpte en skogskoja eller om en vandring till apoteket i Vindeln, blev till rafflande thrillers.

Kent Hund
60-tal. Jag och syrran Agneta leker hund med hunden Doddi.

Jag växte upp i en liten by utanför Lycksele: Bäckmyran. När jag var sju år flyttade alla ungar in till Lycksele, då deras fäder fått jobb i Domänverkets verkstäder. Det blev tomt och stilla i byn. Kvar blev jag, syrran och morsan, och en far som inte gjorde annat än jobbade i skogen eller befann sig på vedbacken. Det blev naturligt att hitta nya ”lekkamrater”. Det blev två gubbar, farbror Filip och hans son Elon. Gubbarna var eljest, men de mest godhjärtade jag någonsin träffat. De hade katter, drygt 60 stycken, som de förlorat kontrollen över. Där fanns alltid godis i överflöd, vilket gjorde att jag och syrran alltid knatade hem, berusade av socker. Farbror Filip hade alltid någon liten anekdot att berätta. En av dem var om hans besök i Flakaliden, den plats där Konungen växte upp – långt senare skulle jag skriva en roman om honom: ”Konungarnas konung från Baklandet.”

Kent hatt
60-tal. Uppklädd med hatt på huvudet. 

En annan person som kom att betyda mycket för mig, var min kortvuxna farmor, Stina Lundholm. Hon berättade och berättade och nästan alltid från barndomen i trakterna kring Vindeln. Ibland var berättelserna oändligt långa, då hon skulle ha med varenda detalj, men jag satt stilla vid köksbordet och lyssnade spänt – medan hon torrkokade kaffepannan och brände bullarna i ugnen.

Under mina år i vården har jag alltid försökt locka fram gamlingarnas historier ur deras minne. Till och med gravt dementa har något att berätta. Så länge vi minns, så finns vi. När jag började inom åldringsvården i slutet av 70-talet stötte jag ihop med Gustav; en nittioårig gubbe med gråvitt hår som mest låg och sov. Jag fick veta att han var ett ”hopplöst fall”, då han knappt visste vad han själv hette. Men jag började sitta hos gubben och tvingade honom att minnas. Efter ett halvår satt han i fåtöljen och sjöng, berättade och citerade långa stycken ur Fänrik Ståls sägner. Med sin knarrande stämma sjöng han: ”Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring likt älskande par …” Och han kunde minnas mitt namn: ”Känt Lundholm, du som har en egen bil, skynda dig hit.”

morning-2243465_960_720

Numera umgås jag inte alls med några gamlingar, vilket jag saknar. Men de jag träffat under livets gång, har varit mig guld värda. De gav mig stoff till flera av mina romaner: romanen om Konungen, All världens lycka, Vedtjuven. Men allra mest gav de mig hopp och ro, de gav mig kärlek och glädje. De delade med sig av sin visdom och sina minnen.

För övrigt lär promenader vara bra för minnet.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Konspirationer mot klimathotet

Av , , Bli först att kommentera 1

Var igår helt slut i ryggen. Detta efter ha suttit krökt över korrekturet i två dygn och rättat småfel. Fyra gånger, från pärm till pärm, läste jag det 300 sidor långa manuskriptet. Ögonen blödde. Nu är det klart. Förlaget får rätta de cirka 50 småfelen, sedan kan ”Män som spelar schack” skickas till tryckeriet.

colin-gt-5

Men vad är väl en bok, när världen ser ut som den gör. Jag har aldrig varit någon miljökämpe. Klarar knappt av att miljösortera, än mindre besöka miljöstationerna för att kasta glas och batterier. En riktig slarver. Men mitt miljömedvetande håller på att vakna. Inte minst genom att jag försöker förstå vad som sker med vårt klimat och och hur det påverkar livet på jorden – inte minst för framtida generationer. Jag har även blivit en aning klokare genom att lyssna på en sådan miljökämpe som Greta Thunberg – och bli uppretad av de vanvettiga konspirationsteorier som stollarna på högerkanten försöker klistra på henne. Fast det vet vi ju, att förneka klimathotet handlar i stort om att försöka skydda politiska och ekonomiska intressen.

groda

Så läste jag om den stora utrotningen. Upp mot en miljon arter och växter hotas av utrotning. Det är ju helt sanslöst. Detta går i en rasande takt. Minskningen går mellan 10 och 100 gånger fortare jämfört med 1970. Redan nu ligger 40 procent av grod- och kräldjuren risigt till. Således måste jag dra slutsatsen att detta har att göra med klimatförändringarna, vilka till stor del beror på hur vi människor handskas med resurserna på vår jord.

Något måste ske inom kort, annars står vi inför det som en del forskare varnar för: En sjätte massutrotning, likt den som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Om klimatförändringarna leder till att isarna vid polerna smälter, havsnivåerna ökar, skördarna minskar så att matförsörjningen kollapsar – så står vi inför ett gigantiskt kaos som vi omöjligt kan hantera. Vi kommer att se miljoner efter miljoner av klimatflyktingar mot tryggare områden – sedan  börjar krigen. Det är konsekvenserna av klimatkrisen jag fruktar mest. Kanske står vi rent av inför ett Armageddon.

bilgas

Den största miljöboven är utsläppen av koldioxid; inte minst genom förbränningen av kol och olja – och vårt flitiga bilkörande. I skenet av det har jag svårt att applådera åt bensinupproret – även om jag förstår att bristen på rättvisa får folk i glesbygden att tröttna.

Donald Trump

Donald Trump har satt fart på brasan och är en av de mest tongivande klimatförnekarna. Han skämtar och skrattar åt klimathotet, samtidigt som han på löpande band river upp miljölagarna. Han har kallat klimatförändringarna för en bluff. Allt bottnar i ett förakt mot vetenskapen. Något som märks även här i Sverige. I riksdagen framstår SD som klimatförnekare. Bland annat har de kallat Paris-avtalet för en PR-produkt.

För övrigt står hoppet till godheten och klokskapen.

Jakten på småfel

Av , , Bli först att kommentera 2

Uppe tidigt för att fortsätta läsningen av korrekturet till min kommande roman ”Män som spelar schack”. Nu är det absolut sista genomläsningen innan texten går till tryckeriet och blir till en bok med hårda pärmar. Läser sakta, rad för rad, i jakten på småfel.

Trots att en från förlaget och jag själv lusläste förra versionen, och rättade en rad småfel, så finns det i denna slutversion fortfarande bindeord som fallit bort, konjunktioner som fattas och ord där bokstäverna kastats om. Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Om där fattas ett och eller att, så luras hjärnan och sätter dit ordet – som egentligen inte finns.

logo_ordvisor_original

Det är ett himla jobb med att skriva romaner – och en riktigt usel timpenning. Det är ofattbart så mycket tid som jag och förlaget lägger ner för att det i slutänden ska bli en tryckt roman – utan småfel och grammatiska bakåtvolter.

Nu brukar mina romaner vara befriade från fel – just för att jag och förlaget lägger ner så mycket tid på att granska mina texter. Dels på grund min dyslexi (en lättare form), dels på grund av min usla förmåga att behålla fokus (ADHD). När det gäller det senare, så märks det var 10-20 sida. Då blir språket mindre levande och mer osäkert. Då dyker stavfelen upp; då fattas det ord. När detta sker har jag förmodligen suttit för länge och skrivit utan att ha varit fokuserad.

Omslag

Så den dagen du läser min roman, vet du vilket jobb som lagts ner, för att ge dig en välskriven text. Varje ord har blivit vägt på guldvåg.

För övrigt laddar jag inför kvällens träff med gubbarna i Bokpratarna. Denna gång ska vi samtala om och kring självbiografin ”Bögtjejen” av Aleksa Lundberg; om mannen som bytte kön.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Sekterna och deras ledare

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen lyser från en klar himmel. En dag att vara tacksam för. Någon har sagt att nyckeln till mental lycka är att vara tacksam – över det lilla. Jag är riktigt usel på att varje morgon vakna till liv och börja prisa björkarna som slagit ut under natten, över att jag fortfarande har kvar en halv burk keso, och att fötterna är mindre svullna. Är i grunden en kritiskt granskande människa, på gott och ont naturligtvis. Kanske borde jag lära mig mer om konsten att vara tacksam, som tydligen ska vara bra för min trötta hjärna.

Läser och hör om Knutby. Tre före detta medlemmar i Knutby Filadelfiaförsamling åtalas, bland annat för flera fall av misshandel samt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

kby

Knutbyfallet 2004 väckte stor uppmärksamhet. Morddramat inom Knutbyförsamling fick sin början natten mot den 10 januari när pastorn Helge Fossmos fru sköts ihjäl med flera skott. Kort därefter sköts även en man i närheten av pastorshemmet. Pastorn dömdes till livstidsfängelse. Många trodde väl att detta skulle ha knäckt sekten, men icke. Manipulationen och hjärntvätten av medlemmarna fortsatte – ända fram till 2018 då församlingen lades ner och ett stort antal medlemmar flyttade från byn.

Hösten 1990, då jag ännu pluggade på Strömbäcks journalistlinje, kom en beställning om att vi skulle göra en informationsfilm om religiösa sekter. Det var FRI, Föreningen rädda individen, som kom med beställningen; en förening som arbetar för att hjälpa människor som råkat illa ut i sekter. De lade sig inte i hur filmen gjordes, inte heller vilka sekter vi skulle spegla. En tidig morgon åkte vi söder ut: jag som reporter, Jonas som kameraman och Kristina som skulle sköta ljud och ljus.

En sekt är en rörelse som avskärmar sig mot omvärlden, som med en enväldig ledare kräver ovillkorlig lydnad. En sekt blir farlig när den tar kontrollen över medlemmarnas tankar. En sekt förbjuder kritik; den som säger något ont om sekten är ”utsänd av Satan” och har orena tankar. På så sätt bygger man murar kring sekten. Det centrala är att rörelsen (sekten) är destruktiv genom sin manipulation av medlemmarna – detta får medlemmarna att tro att deras kunskap är den enda rätta, att budskapet det enda sanna. Man gör sig till sanningens måttstock. Ofta menar sekten att den står i direkt kontakt med Gud, eller att medlemmarna rent av själva är ”smågudar”.

ekman

Vi valde att rikta in oss på Livets ord i Uppsala och ett Hare Krishna-kollektiv några mil utanför Södertälje. Det var en märklig och skrämmande upplevelse. Hos Livets ord intervjuade vi några välklädda och ordentligt kammade ungdomar, som berättade om hur de funnit sanningen och som avgudade pastor Ulf Ekman. Ekman sågs vara den i församlingen som stod närmast Gud och som av den anledningen hade rätt att leva ett ekonomiskt rikare och bättre liv. Vi var med på ett möte där framgångsteologin predikades: om du blir sjuk så är det ett tecken på du varit ”svag i tron”. Enda garanten mot livets elände var att hålla sig till ”sanningen”.

hare

Att komma till Hare Krishna var som att kliva in i en film som utspelade sig under sent 1800-tal. Männen i sina orangefärgade dräkter och rakade huvuden, gick barfota bakom trötta oxar och försökte med rangliga träplogar bruka den steniga jorden. Nedanför farstubron vakade ett par kvinnor över de lekande barnen. Familjer och enskilda medlemmar bodde i små, spartanskt inredda rum. I centrum av huset låg bönerummet som låg i en dimma av rökelser. Där mediterade och bad man många gånger per dag, med start i gryningen.

Ett viktigt moment för att tjäna Krishna är att upprepa mantrat: ”Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna, Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.” Detta mantra ska upprepas minst 1728 gånger per dag. Syftet med detta rabblande är att man ska kontrollera sina känslor och tankar. Krishnarörelsen tror på återfödelsen och att själen vandrar till en ny existens när en person dör. Det var den indiske munken Bhaktivedanta Prabhupada som grundade Krishnarörelsen 1966. Han reste därefter till USA för att sprida sitt Krishna-medvetande.

vegmat

Flera av männen klagade över ständig hunger (de åt enbart små portioner av vegetarisk kost). De såg trötta ut, rent av utmattade; arbetsdagen började i gryningen vid 4-5-tiden. Gissar att detta var sektens andemening. Hunger och trötthet gör medlemmarna mer mottagliga av trons sanningar. Ungdomarna vi mötte hos Hare Krishna hade mycket gemensamt med de vi träffade hos Livets ord. De hade hamnat hos rörelsen på grund av vilsenhet och att de inte var tillfredsställda med sina liv. Något fattades. De var på jakt efter en högre mening. Livet i en sekt förenklade livet. Nu fick man ta emot paketerade sanningar där världen var indelad i svart eller vitt. Man fick en tydlig fiende att bekämpa – nämligen alla de som försökte säga emot i sina försök att störta deras tillvaro i sank.

I Stockholm träffade vi ett tjugotal ungdomar som hoppat av olika sekter. Där fanns folk som bl.a varit med i Scientologerna, Jehovas vittnen, Livets ord och Hare Krishna. Hade filmen gjorts idag hade vi förmodligen haft med oss ungdomar från Knutby och några från olika muslimska församlingar. De berättade om hur svårt det varit att göra sig fri från hjärntvätten de varit utsatta för. Flera vittnade i det plågsamma i att församlingen, föräldrar och vänner vänt dem ryggen då de valt att hoppa av sekten. En ung tjej berättade hur hennes mamma vänt bort sitt ansikte och vägrat prata med henne.

Filmen ”Vem kan man lita på” kom att visas på skolor runt om i Sverige och är visst en film som fortfarande har ett liv i undervisningssyfte. Den blev riktigt bra, där vi undvek att ställa ledande frågor utan lät ungdomarna själva beskriva hur livet varit och hur det blivit. Då liksom nu vill jag inte döma någon av de som blivit medlem i en sekt. Problemet ligger hos de auktoritära ledarna som med lögner och förbannad dikt får folk att gå på led, som en skock får. Som i Knutby.

För övrigt är sekter särskilt intresserade av att värva oförstörda ungdomar. Unga människor lider brist på livserfarenhet och är därför lättare att fylla med ”nya sanningar”.

Vilse i EU-korridorerna

Av , , Bli först att kommentera 2

Den 26 maj är det dags att bege sig till vallokalen. Eller hur? För egen del handlar det om en promenad på ett par kilometer till Grubbeskolan. Eftersom jag gillar den högtidliga stämningen som råder på en valdag, så brukar jag aldrig förtidsrösta. Nej, på valdagen ska man ta på sig finskjortan, putsa skorna, sätta hatten på huvudet och med röstkortet i innerfickan, vackert gå till sin vallokal. Det är på så sätt som vi håller liv i våra demokratiska rättigheter. Om du struntar i att rösta – kom då inte i efterhand och klaga över att resultatet inte blev som du tänkt dig.

När Sverige 1994 folkomröstade om ett medlemskap i EU, jobbade jag som kommunreporter på Folkbladet. Det föll sig så att jag skulle stå för bevakningen av omröstningen och det som sedan skedde i Bryssel. Ett tungt uppdrag för en enskild reporter. Jag borrade mig ner i ämnet och blev med tiden en expert i ämnet. Jag var ju sådan på den tiden; allt eller inget. I valet vann Ja-sidan med 52,3 procent. Sverige var medlem i EU.

2268wibe
Jonas Sjöstedt och Sören Wibe.

Valet 1994 innebar att en hel drös med västerbottningar kom att husera i EU:s byggnader. På plats hade vi EU-kritikerna Jonas Sjöstedt, Umeå, sossarnas Sören Wibe, Umeå, kommissionären Anita Gradin, Hörnefors, och vänsterns partifunktionär Stellan Hermansson, Vilhelmina. I november 1995 reste jag söderut för att ta reda vad de egentligen gjorde i maktens boningar. Jag var både nervös och nyfiken. Var inte särskilt förberedd, utan åkte med öppna ögon och med förhoppningar att lösa uppdragen på plats.

Problemet, då som nu, var att parlamentet låg utspritt i geografin.  Det officiella sätet och platsen för de flesta sammanträdena var i franska Strasbourg, medan parlamentsutskotten hade sina sammanträden i Bryssel, och parlamentets sekretariat (dess anställda) var baserade i Luxemburg. Det gick inte flyga direkt till Strasbourg, utan jag fick först flyga till Zürich, sedan till Frankfurt. Därifrån stod alternativen mellan hyrbil, buss eller att sätta sig i ett litet propellerplan. Trots åskovädret tog jag flyget.

??????????????
EU-parlamentet i Bryssel.

EU-kritikerna och Nej-sägarna Jonas Sjöstedt och Sören Wibe satt i samma korridor, bara med några dörrar mellan deras respektive kontor. De gick ofta mellan varandra och diskutera olika frågeställningar inför de omröstningar som väntade. De plöjde enorma högar med handlingar som gällde allt från lagförslag till budgetfrågor. Inget lämnades åt slumpen. Men så fick de också jobba 12-13 timmar per dag. De gjorde verkligen skäl för lönen – en lön som de delade med sina partier och olika ideella organisationer. Imponerades av deras patos, noggrannhet och att på så kort tid sätta sig in i svåra frågor.

När det var som mest intensivt skulle ledamöternas kontor packas ner och sedan flygas till Bryssel där förhandlingarna och omröstningarna fortsatte. Detta med omröstningarna var förbryllande. Vid ett av de parlamentsomröstningarna jag deltog i, klubbades ett hundratal frågor igenom på en dryg timme. Det var lätt att trycka på fel knapp. Våra västerbottniska parlamentariker var några av de få som deltog i fredagarnas omröstningar – resten hade ”skolkat” och åkt hem. Jag kan påstå att de skolkat eftersom de skrivit in sig i närvaroliggaren utanför omröstningssalen. Utan att vara där. I liggaren skrev man sitt namn för att få dagtraktamentet. Liggaren var fulltecknad, men salen gapade mer än halvtom.

Det jag minns mest från parlamentsbyggnaden i Bryssel, var de långa korridorerna och de inte var raka, utan gick i bågar. Gick vilse ett flertal gånger. Det var lite av en kafkastämning i den gigantiska byggnaden. Däremot stötte jag aldrig ihop med Herr K.

anitag
Anita Gradin.

Intervjun med Anita Gradin kom att präglas av hennes längtan till de västerbottniska hjortonmyrarna. Vi kom att tala mer om bärskogarna, än om hennes jobb som kommissionär. En sympatisk kvinna med glimten i ögat. Sympatiska var även Jonas och Sören; två nej-sägare som jobbade dubbelt så mycket som de på Ja-sidan. Jag anade redan då att Jonas Sjöstedt inte skulle nöja sig med att kuska mellan Strasbourg och Bryssel. I den frågan hade jag helt rätt.

SörenAnita

Resan resulterade väl i 4-5 mittuppslag i Folkbladet. Jag var helt slut efter EU-resan, men någon ledighet var det inte frågan om, utan nu väntade de politiska frågorna i Umeå. Det var dags att skriva om käbblet mellan Margot Wikström, Nils Häggström, Lennart Holmlund, Lennart Degerliden, om ett eventuellt byggande av Entré Norr – ett nytt köpcentrum.

För övrigt finns det en hel del positiva egenskaper som följer med ADHD. Det glöms lätt bort när vi ska förklara vad ADHD är något. Det positiva egenskaperna kan förklara det driv jag hade som journalist. Vi med ADHD har mycket energi, är kreativa och kan tänka utanför boxen. Vi är orädda och vågar försöka oss på nya saker. Blir vi väl intresserade av något, så får vi ett hyperfokus och blir snabbt ”specialister”. Vi har ett jävla driv och får saker gjorda.

Däremot kan det brista vad gäller tålamodet. Många gånger i livet har jag blivit ”tvärless”, vilket resulterade i att jag sa upp mig för att söka lyckan någon annanstans. Något nytt ställe där det inte var långtråkigt. Detta skedde även med jobbet på Folkbladet. En dag stod jag plötsligt inte ut med att skriva om det politiska skeendet i Umeå och Bryssel. Utan att tänka på konsekvenserna sa jag upp mig. Byggde en boulebana. Började skriva. Ett år senare publicerade jag min första roman och blev anställd som landshövdingens pressansvarige.

Blodrött omslag

Av , , Bli först att kommentera 2

Arbetet med min kommande roman fortskrider och är nu inne i slutfasen. Det krävs en hel del jobb från författaren och förlaget innan boken når läsarna. Innan manuset nådde förlaget (Ord&visor förlag), hade jag under två års tid skrivit på romanen ”Män som spelar schack”. Före det ”skrev jag inne huvudet” nåt drygt år och gjorde dessutom en hel del efterforskningar. Som ni förstår så är timpenningen inte särskilt hög.

författare

 

Under hösten och vintern ändrade jag i mitt manus 6-7 gånger – och då rör det sig om drygt 300 sidor i bokform. I februari lusläste jag korrekturet tre gånger i jakten på stavfel och grammatiska bakåtvolter. Nu är det en av lektörerna på förlaget som läser och när han är klar, kommer korrekturet till mig för en sista genomläsning.

Men nu börjar vi närma oss slutet. Utgivningen är spikad till i augusti och den 5 september är det boksläpp på bokkaféet Pilgatan här i Umeå. Härom dagen kom omslaget från förlaget. Jag är riktigt nöjd med den blodröda signalfärgen och den hotfulle kungen.

Omslag

Trots allt slit, all förtvivlan under resan, kommer glädjen smygande när vi närmar oss utgivning. Samtidigt finns där en sorg. Det är som om man ska lämna ifrån sig sitt barn. Efter år av hårt arbete är de karaktärer jag skapat inte mina längre. Rulle, Axel, Jonas och bröderna Olsson tillhör läsarna och det är helt och hållet upp till dem ifall karaktärerna ska bli älskade eller inte. Fast den sorgen kompenseras av mötet med mina läsare. Det är i det närmaste ofattbart att det finns människor, därute någonstans, som läser mina romaner och gillar dem.

För övrigt kan ni se och höra mig i Lycksele den 12/9 och i Väven, Umeå den 8/10. Fler bokningar är på gång.

 

 

Bli först att kommentera