Soldyrkande krönikör

Av , , Bli först att kommentera 0

En vacker dag. Sol, fågelkvitter. En dag att finnas till, att vara. Mer begär jag inte. I övrigt skriver jag på krönikan till Folkbladet. Något jag gör en gång i månaden och som jag gjort i räcka med år. Minns inte när jag började, men det torde vara efter jag slutat som Folkbladets kulturredaktör 1998-99. Visserligen har det gått i vågor, då jag vissa perioder helt enkelt inte haft tid. Är dock glad över att på detta sätt få göra min stämma hörd.

Kattgubbarna sitter i fönstret och glor. Tror inte att de har vett att längta ut, då de fostrats till innekatter. Fast vem vet? Om jag öppnar balkongdörren hoppar de kanske ut och försvinner. Det är märkligt ur djupt instinkterna sitter hos dessa varelser. Förresten det gäller väl även vi människor. Ja, när det gäller de djupt sittande drifterna.

Om ett par veckor drar min författarturné igång – igen. Då är det Skellefteå, Vilhelmina, Lycksele, Vindeln, Robertsfors, Umeå och Nordmaling som väntar. Det är vansinnigt skönt att ha klarat av boksläppen i Lycksele och Umeå. Det var onekligen pirrigt. Men det gick vägen.

Nu väntar jag på jäntan min. Hämtar henne vid tresnåret. Skönt att få rå om henne under några dagar.

Valborg. Ingen högtid jag sätter så stor vikt vid. Det var kul när man var tolv och förfogade över en bunt med Kinapuff, häxpipor och ettöressmällare. Gud vad jag kunde ladda.

Däremot är 1 maj viktig. Arbetarnas högtidsdag. Då jäklar ska här marscheras.

En dag som alla andra

Av , , Bli först att kommentera 2

Utan att jag märkt det har livet vänt till det bättre. Jo, här gäller det minsann att vara uppmärksam. Meningen med tillvaron handlar i mångt och mycket om att upptäcka de goda, fina stunderna, så att man kan njuta av dem. Fort har de runnit undan och försvunnit. Mötet med mina läsare har gjort att livet lyft och att oron kring ett "misslyckade" spolats bort. Det är ju så när man skrivit en bok, att katastroftankarna dyker upp – särskilt vid tiden av utgivning. Innan jag fick Vedtjuven i min hand, var jag inte ens säker på att trycksvärtan skulle finnas kvar; att jag skulle ha skrivit en bok utan ord. Men när jag väl bläddrat i den, läst högt ur den en stund, insåg jag att jag verkligen lyckats med min bedrift.

Efter att ha varit på väg i ett drygt år, har jag åter stannat upp. Det är då som minnesbilderna rasslar förbi, som pärlorna på ett halsband. Det är väl så som vi människor gör när vi får tid över för reflektioner. Men man får heller inte fixera sig allt för mycket vid detaljerna; de kan skymma sikten för själva livet. Därför gäller det att välja rätt karta. Tror att man ska strunta i kartorna som visar varenda liten bäck och sten och istället välja en som visar en större översikt. Det är helheten som räknas. Den och inget annat.

Grått därute. Grått och oroväckande stilla. Längtar så ofantligt efter våren; efter den tid då värmen infinner sig och när knopparna brister. Det är den tiden på året då jag brukar få en sådan vanvettig lust efter att vandra. Det är långpromenadernas tid. Jag går liksom hela vintern och laddar inför att få komma ut och gå. Att få gå mig stark. Vet inte vad det är med mig, men om vintern  vill  jag mest kura ihop mig mörkret och stugvärmen, och undvika världen. Det är också den tiden på året då jag skriver som mest intensivt. 

Detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

En fin sidovinst

Av , , Bli först att kommentera 0

En mellandag. Försöker bringa ordning i mitt arbetsrum; sortera papper, flytta ting från en plats till en annan, torka rent och dammsuga. Märkligt att kattgubbarna kan tappa så mycket hår just i kontoret. 

På måndag får jag hämta datorn jag köpte i fredags. Min gamla är på sitt yttersta – den hänger sig i parti och minut, tar en evighet att starta och vägrar lyda vissa kommandon. Den har gjort sitt. Tre romaner har jag skrivit på den. Det är tid att släppa in något nytt.

När jag köpte datorn, så hände något märkligt. Jag fick en cykel med på köpet – en fin femväxlad bike. Perfekt att ge till min dotter, som har en modell äldre. Ett lyckat datorköp gav en fin sidovinst.

Bokningarna fortsätter. Nu vill ABF att jag framträder i Robertsfors, Nordmaling, Vindeln och Umeå. Hitills elva bokningar. Det är fantastiskt roligt att möta sin publik, sina läsare. Det gör mig ödmjuk. 

Dags att åka iväg och handla. Sedan ska jag hämta min dotter. 

En typisk mellandag

Av , , Bli först att kommentera 0

Detta är en typisk mellandag. Inga stora planer, dagen efter ett framträdande, iklädd mysbyxor och intagandet av en sen frukost. Men även sådana dagar har sin charm. Det gäller bara att upptäcka den – att bli medveten om att finna sig i lugnet.

Under gårdagen framträdde jag på Café Pilgatan i Umeå. Ett 40-tal besökare på plats. Det blev en riktigt trevlig stund. Det är en mäktig känsla att möta sina läsare, att höra dem skratta,  se dem nicka instämmande. Jo, detta var ett av de ögonblick som jag längtat till under hela skrivprocessen.

Sol på en klarblå himmel. Plusgrader. Vad månne det bli av denna dag?

Rekord i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är nåt alldeles speciellt att komma till Lycksele. Jag har ju med åren blivit en hemvändare, som återvänder till Lycksele för att antingen hälsa på släkten eller för att uträtta något särskilt ärende. När det gäller det senare har det blivit liktydigt med att träffa mina läsare. Den här gången var det boksläpp av min senaste roman "Vedtjuven". Något som i sig är pirrigt – och än värre blir det att möta läsarna just i Lycksele. Det är ju där som samtliga mina romaner utspelar sig – eller rättare sagt i Baklandet som ligger tre mil in i svartskogen.

Biblioteket hade annonserat rejält, vilket visade sig när portarna öppnade. Totalt strömmade det in 96 personer, vilket är publikrekord. Det blev ett himla fixande för att få fram tillräckligt med stolar. 

Själv stod jag i änden av rummet och fipplade på med mikrofonen och högtalarna. Lika bra det, så att jag inte behövde jaga upp mig. Där fanns många kända ansikten; människor som jag inte sett på år och dar. Där var de som kom fram och skakade hand och sa sig känna mig – men som jag hade svårt att placera dem på minnets karta. 

Väl igång så gick det bra – förutom att högtalarna "kärvade" ibland. Jag berättade om mitt skrivande, om resan fram till publicerad författare. Det var ju när jag kom på att skriva om det jag kände till, som det lossnade för mig. Många var intresserad av att få veta vem vedtjuven är. Det kunde jag berätta – men inte hur vedstölderna utvecklade sig till ett krig mellan gubbarna.

Sålde 50 exemplar av Vedtjuven – vilket är ett rekord för ett enskilt tillfälle.

I morgon väntar Café Pilgatan. Då blir det boksläpp för publiken i Umeå. Det känns som den värsta nervositeten släppt efter framträdandete i Lycksele. Nu ska det gå som en dans. Hoppas jag. 

KENT LUNDHOLM

Att möta sina läsare

Av , , 1 kommentar 2

Allt har sin tid. Skrivandets de senaste året, medan det nu handlar om framträdandets tid. Börjar i morgon i Lycksele (19.00 i biblioteket) och på onsdag är det Ordcaféet på Pilgatan i Umeå som gäller. Det ska erkännas att det känns en aning pirrigt, som om jag står på osäker mark. Intalar mig att jag ska tala om ett ämne som jag borde behärska – den egna romanen Vedtjuven.

I mitt arbetsrum står fyra kartonger med med böcker. Då och då går jag fram till dem och plockar upp ett exemplar av Vedtjuven, vrider och vänder på den, bläddrar förstrött och slår upp en sida på måfå. Jo, det är verkligen jag som skrivit i denna text. 

På mina framträdanden kommer jag att börja tala om meningen med att skriva, om hur det krävs ett viss mått av mod för att överhuvudtaget börja skriva böcker. Förmodligen måste man även vara dumdristig. Till detta ska läggas den belöning man får av att möta sina läsare – och att i slutänden få hålla i ett tryckt exemplar. 

Jag kommer kort att berätta om resan i mitt skrivande, hur jag i början fick för mig att skriva storslagna, filosofiska romaner. Något som enbart ledde till refuseringar och skrivkramp. Det var först när jag började berätta om det jag kände till, om människorna i Baklandet, som förlösningen inträffade. I dag känner jag inte till något annat än Baklandet. Nu har det blivit fyra romaner om denna märkliga trakt, som finns någonstans i skogs- och myrlandet utanför Lycksele.

Slutligen blir det – naturligtvis – en hel del prat om Vedtjuven; romanen som blev till efter en hörsägen uppe i Arvidsjaur i slutet av 1980-talet, och sedan en novell i början av 90-talet och sedan ett filmmanus 2004. Hösten 2010 återfann jag detta filmmanus och beslöt mig för skriva en roman. På den vägen är det.

Nu ska jag alltså ut i vida världen och berätta om den romanen. Det är det som jag sitter här och gruvar mig för. Men det ska nog gå bra.  

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

 

Bli stark av att ge

Av , , 1 kommentar 2

Visst är det roligt att få saker, varför inte få en vinst på lotteriet. Men detta med att ständigt ta emot saker, kan lätt göra att man snart blir jagcentrerad; att allt börjar röra sig kring sin egen axel. Det kan uppstå en känsla av man tror sig vara jordens medelpunkt.

Därför är det en befrielse att istället få ge; att få överlämna en gåva, utan att man begär något i gengälld. När man blir en gåvogivare, så flyttas fokus från Jaget över till en medmänniska.

I går tog jag en sväng och besökte några vänner, för att överlämna en enkel gåva. Det var stort att få se deras spontana glädje – något som stärkte mitt egenvärde och som gav ro i själen. Jag blir alltså mer stärkt av att ge än att ta emot. Men det tog ett helt liv innan jag insåg detta. Men bättre sent än aldrig.

I dag ska jag posta ytterligare några gåvor. 

Jo, det är sant

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är ungefär som  när man väntar på ett barn som ska födas. Man tror inte det är sant förrän man får lägga sina händer på det. Åkte tidigt i morse mot Skellefteå och förlaget, för att hämta mina "författarexemplar". Innanför dörren på förlaget, stod några lådor innehållande min roman "Vedtjuven". Med darrande händer bläddrade jag i ett exemplar, i första hand för kontrollera att texten fanns kvar. Jo, där fanns text i vart och ett av de hundra exemplaren jag skulle hämta.

Det är något stort i att se sina egna ord, tryckta och inramade av ett vackert omslag. Jo, det är sannerligen som att vara med när ett barn föds. I stort sett varje dag sedan hösten 2010 har jag umgåtts med orden som till slut fastnade i boken. Det fungerade den här gången också.

Nu är jag redo att möta läsarna och publiken under den turné jag ämnar göra den kommande månaden. Skrivandet går in i en ny fas. 

Djuren jag älskade

Av , , Bli först att kommentera 1

Gris till slakt?

I min barndom var mitt förhållande till djur en aning besvärande. Alla djur som jag lärde mig att älska, blev nämligen slaktade. Men så växte jag också upp på en bondgård, där detta med slakt var lika naturligt som när vår skiftar till sommar. Men detta förstod jag inte alltid. Ena stunden lekte jag med någon av grisarna, nästa stund skulle den dräpas.

Varje gång slaktaren kom i sin ljusblåa bil sprang jag och gömde mig. Ville inte vara med medan pappa och slaktaren reste ställningen på baksidan av ladugården, samtidigt som stora karet fylldes med kokande vatten. Slaktaren lade fram slaktmasken, knivarna och yxan. Allt var klart.

Det var då som pappa ropade mitt namn. Någon var tvungen att vispa blodet. Hur jag än ville kom jag aldrig undan. Jag var förste vispare av det varma blodet. Blodet skulle sedan bäras in till mamma, som stod redo att ta hand om detta röda guld, för att kunna göra blodkorven och blodpalten. Så såg det ut i början av sextiotalet i Västerbottens inland – och så ser det ut än i dag runt om på bondgårdarna. Djur slaktas dagligen. Men jag vet inte om de låter nioåriga lintottar vispa blodet?

Vet inte om jag tog någon direkt skada av detta – ja, förutom att jag numera inte äter någon form av blodmat. Däremot äter jag kött och fläsk – och har ett bra förhållningssätt gentemot djur. För närvarande är jag ägare av två katter. Däremot vet jag inte om jag längre vill bli kompis med någon gris eller tjurkalv? En dag kommer det alltid någon med en slaktmask på besök. 

Hur än det nu var, så har dessa upplevelser gett mig en förståelse för köttets väg, från ladugård till att det som slutligen ligger på tallriken. Det gäller att ha respekt för djuren – för på något sätt har de kommit till sin plats i köttdisken.  

Det börjar dra ihop sig

Av , , 2 kommentarer 0

Det börjar dra ihop sig. Det är av den anledningen jag har fjärilar i magen, som gör det svårt att fokusera och som får mig att drömma hårt och intensivt. Efter ett års intensivt arbete, så ska detta mynna ut i en tryckt bok och en del möten med mina läsare. Varje gång det skett i mitt liv, så har nervositen och oron kommit som ett brev på posten. Jo, det krävs sannerligen ett visst mått av mod för att skriva böcker. Eller så har man sig själv att skylla.

Rent geografiskt befinner sig "Vedtjuven" i en långtradare, någonstans mellan tryckeriet i Riga och förlaget som huserar i Skellefteå. Sedan ska ett okänt antal exemplar ner till mig i Umeå; böcker som ska tas med på min turné i Västerbotten. Utan dem skulle mina framträdanden te sig fattiga och innehållslösa.

Först ut är biblioteket i Lycksele (16/4), följt av Umeå (18/4) och Skellefteå veckan därpå. Det är även klart med Vilhelmina, Nordmaling och Vindeln.

Att möta mina läsare är stort – och pirrigt. Stort för att det kommer människor för att ta del av det jag skrivit, för att lyssna på det jag har att säga. Ibland infinner sig en känsla av overklighet, när somliga visar sig kunna romanerna bättre än jag gör. De har läst samma bok gång på gång och funnit tolkningar som jag själv inte reflekterat över.

Som sagt: det börjar dra ihop sig. Nu kan jag omöjligt backa bandet, nu kan jag omöjligt lyfta armarna och ge upp. Jag har själv satt stenen i rullning och får därför stå mitt kast. Allt jag kan göra nu är att ta det lugnt och invänta samtalet från min förläggare. När jag väl fått det, så är det bara att starta bilen och ge järnet. 

Presentation

 

Kent Lundholm, Umeå

Bosatt i Umeå men född 1958 i Lycksele (i byn Bäckmyran)

Författare, föreläsare, journalist. Har skrivit sju romaner. Den 1 juni 2021 släpptes "Älskade Ester". En roman om Ester Duva Nilsson.

Har en dotter på 22 år. Är särbo med Lena i Skellefteå.

KONTAKT:
070-299 36 80

[email protected]

Kolla in min webb: www.kentlundholm.com

ordvisor.se (Mitt förlag)

Under Kategorier/teman har jag börjat lägga texter om Parkinson, diabetes, litteratur m.m. 

Samlade teman
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Arkiv