Bär sina ärr som medaljer

Av Kent Lundholm, 31 maj 2012 kl 16:25, Bli först att kommentera

"Jag bär mina ärr som medaljer", sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan "Den vassa eggen". Och det är väl det förhållningssättet en sårad människa ska ha. Istället för att sitta i jordkulan och kura, ska man spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Ja, det är inget tvång – men nog är det lättare att ta del av världen, trots att det gör ont.

På samma platta sjunger han: "Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster." Ja, vad vet man? Världen är inte större än att den ibland kan rymmas i handflatan. Jag har flera gånger rest runt världen och när det varit som mest förtvivlat, som när jag befann mig ett smutsigt Xian i Kina, så stötte jag ihop med grannen från ett tvåvåningshus i Umeå. Vad, vem hade sänt honom till just den biljettluckan på tågstationen, vid just det tillfället. Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som man skulle kunna tro att de var utsända änglar.

Apropå änglar så hade min lilla farmor en klar bild av vilka som var änglar. Hon menade att alla som var nalta eljset, dem som folk föraktade och skrattade åt, var änglar som Gud sänt ner till jorden. Just för att testa vilka som var elaka och vilka som behandlade dem med vänlighet och respekt. Då var det många i Baklandet som hamnade i Pyttes, när Konungarnas Konung klev in i köken för att tigga till sig en kopp kaffe.

Och ute är det grått och blåser snålkallt. Sommarn som kikade in, försvann lika fort. Men hav mod go vänner. Dagar skola komma då vi ska flämta i sommarhettan. Så sant som det är sagt. Jag lovar.

KENT LUNDHOLM

Västerbottens inland dör ut

Av Kent Lundholm, 30 maj 2012 kl 13:58, 2 kommentarer

Om man ska tro Kay Pollak så är det alltid rätt antal människor i ett rum, Varken mer eller mindre. Det synsättet ger en trygg inställning i hur världen är beskaffad. Men nog blev jag en aning besviken när jag efter tre timmars bilköring kom till Vilhelmina och möter tre åskådare i den publik som skulle lyssna på mig och hur Vedtjuven kommit till.

Skit samma tänkte jag. Det är just dessa tre som är utsedda att komma till detta rum för att ta del av det jag vill berätta. Tydligen är detta en mening med detta. Det blev en riktigt trevlig afton. Detta skriver jag inte för att urskludra mig. Mötet med detta tre blev intensivt.

Det är väl så med oss författare som kuskar runt likt nasare, att vi inte alltid kan räkna med storpublik. När jag mötte den i Lycksele, drygt hundra, så var det andra förutsättningar som rådde. Jag kunde omöjligt nå den ensklide beökaren på samma sätt.

När jag åkte inlandsvägen upp mot Vilhelmina såg jag alla de byar som håller på att slå igen, som inte längre orkar stå emom lövslyet som tränger på. Det är tragiskt hur en del av vår kulturarv så snabbt kommer att försvinna. Jag har inget bra svar på hur man ska åtgärda detta. Men – stora delar av av Västerbottens inland håller på att dö ut. Detta vet alla om, men ingen gör nåt. Märkligt. Man låter en landända övertas av lövslyet, után att lyfta ett finger.

Några borde lugges å skämmes.

Det hjälper föga att vi författare kämpar på och försöker att berätta dessa människors historier. Även vi är steget efter.

Ödmjukt säger jag: Jo, jag gör så gott jag kan.

Någonting har hänt

Av Kent Lundholm, 24 maj 2012 kl 16:34, Bli först att kommentera

Det där med att skåda in i stjärnhimlen, är bara ett sätt då man tvingas konstatera att någonting redan har hänt. Dock kan jag konstatera att det torde vara ett sabal slöseri med utrymme, ifall vi vore ensamma i universum.

Nere i den verkliga världen har sommaren kommit. Har suttit på balkongen och svettats, och snart väntar en cykeltur längs älven. Det är där jag brukar samla tankarna och ladda batterierna. Där längs Umeälven finns en grön lunga, skyddad från bilbruset, dit jag återvänder gång på gång. Inte för att det kan mäta sig med skogarna i Baklandet, men fullt tillräckliga för att jag ska varva ner och känna frid.

Återigen, den knivkarpa skillnaden mellan årstiderna – denna gång mellan vinter och sommar. Våren missade jag – om det nu funnits någon.

Från balkongen kan jag se hur de gräver upp Backenvägen. Just nu letar de efter ledningar till fjärrvärmen. Gatan ser ut att ska breddas. Flera vackra björkar har stupat. Det kallas kanske för utveckling.

Någonting har hänt.

KENT LUNDHOLM

Att bli vaccinerad mot ledan

Av Kent Lundholm, 18 maj 2012 kl 14:24, Bli först att kommentera

Har så lätt för att rusa fram genom tillvaron – men så blev jag heller aldrig vaccinerad mot ledan. Direkt jag tappar fart, så går tankarna till det som borde ha blivit gjort, till det jag måste göra i nuet. Jag glömmer att njuta av långsamheten. Men det var så jag blev gjord då Gud fader tog fram skaparyxkan och lät tälja den som skulle bli jag.

Försöker att lära mig att låta tillvaron emellanåt gå långsamt och inse att det är de små stegen i livet som vi lägger märke till. Jättekliven vi tar är över i samma ögonblick vi tar dem. Det är de gånger som livet känns fyrkantigt som jag ska tänka i cirklar.

Sålunda – detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe och slå sig ner vid köksbordet. Där ska jag sitta i all stillhet och titta ut genom fönstret. Kanske får jag se en eller annan fågel. Eller så ingenting alls.

Kan man välja lycka

Av Kent Lundholm, 16 maj 2012 kl 16:41, Bli först att kommentera

Go´vänner, det krävs en hel del mod för att våga vara modig. Ställ detta i kubik när allt här i världen tenderar att göra ont. Ju mer rädd en människa tenderar att vara desto mer mod krävs det. Detta är inte att underskatta. Skulle du själv vilja vara en rädd människa? Inför detta faktum prövas din ödmjukhet – något som är motsatsen till högmod.

Mycket ligger sålunda hos mig själv. Det verkar tydligen som att jag kan välja hur mitt liv ska te sig. Jag väljer om jag ska vara modig, om jag ska vara rädd och jag ska välja ödmjukhet före högmod – och jag ska välja att bli sårad eller förbannad. Det är kanske så att jag ska känna mig tacksam över att få möta mina fiender – och låta dem bli mina läromästare.

Väljer jag detta så finns en förutsättning att jag kan börja älska mig själv – och därmed kunna förlåta. Klart är att jag försvagas av att fördöma andra.

Jag lever igenom att göra egna val.

Jag väljer att var lycklig, stark och mindre rädd.

Klart är att jag är andlig. Ett magiskt förhånlingssätt till tillvaron. Det är först när vi ser vinden röra sig i löven som vi anar att vinden finns. Andlighet är också som med hjärnkiruren som under trettio år opererat massor hjärnig, men aldrig någonsin aldrig sett en enda hjärna.

Det är andlighet.

Har stött ihop med en lång rad atisiter som velat döda min andlighet. Men vad de gör är att de tror på något som inte finns. I det fallet är vi lika.

Irriterande skräpljud

Av Kent Lundholm, 12 maj 2012 kl 19:02, Bli först att kommentera

Med risk att bli kallad för Arga gubben, vill jag dock påstå att det inte finns något mer irriterande än att tvingas höra andra tala om människor man inte känner. Detta faktum tvingas man utstå i parti och minut, varje dag på stadens bussar, kaféer, i väntrum och parker. Dagens skräpljud finns överallt där människor bär sina mobiltelefoner. Det verkar inte finnas någon ände på eländet.

Jag är för tusan inte ett dugg intresserad av att höra i fall Maja fortfarande är förkyld och nyser dygnet runt, om Pelle fått ett nytt jobb eller vilka matvaror som ska inhandlas till middagen. Nej, det angår mig inte. Men trots det tvingas jag ta del av högljudda beskrivningar av hur andras liv och leverne ter sig; om futtigheter och märkvärdigheter av för mig helt okända människor. Kanske ska vi införa mobilpoliser, som helt sonika burar in alla dessa som skräpar ner i tillvaron. Inte mig emot – lås in dem. Det lär bli överfullt i fängelserna.

Det grävs och byggs runt om i Umeå. Det torde tyda på att Norrlands huvudstad växer så att det knakar. Det anläggs nya vägar, man reser nya byggnader. I centrala stan ska det bli ett nytt kulturhus, till och med en kulturväv av byggnader. Allt detta byggande tyder på att staden lever och att det finns en framtidstro.

Hoppas nu bara att allt detta byggande i centrum, blir färdigt till kulturhuvudstadsåret 2014. Det skulle se illa ut – mycket illa – ifall att Umeås centrala delar är en stor, ful byggarbetsplats under det viktiga året. Om det förhåller sig så, är det några ska offentligt ska lugges och skämmes.

Groucho Marx är en av de stora filmhjältarna. Än leverGrouchos underfundiga , snabba och slagfärdiga humor kvar. Vem minns inte pang-panghumorn i "En dag på Operan", och "En dag på kapplöpningsbanan".

Groucho Marx visade med sin humor att han var man som tänkte såväl snabbt som knivskarpt: "Detta är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag fler." Eller denna: "En morgon sköt jag en elefant i min pyjamas. Jag kommer aldrig att begripa hur den kom in den."

Nästa är riktigt fyndig: "Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall är jag villig att göra ett undantag." Och den om kvällen: "Jag har haft en underbar kväll – men det var inte den här". Eller den om giftermål: "Giftermål är den största orsaken till skilsmässa." Eller om samlivet: "Jag tror att sex har kommit för att stanna."

Allt har sin tid. Det intensiva skrivandet har övergått till möten med läsarna. Boksläppet i Lycksele blev mer än lyckat, när ett hundratal dök upp för att höra mig prata om Vedtjuven. Det var inte utan att jag blev en aning nervös, men det släppte snabbt. Det här att tala inför folk, är som att ställa sig på startlinjen till DM i terränglöpning. Direkt startskottet går, flyttas fokus till att göra så bra som möjligt från sig. Det handlar om att hitta just den kraften i det goda mötet med lyssnarna.

Den läsande människan

Av Kent Lundholm, 8 maj 2012 kl 09:29, Bli först att kommentera

Var någonstans finns den läsande människan; var någonstans på skalan finner vi en människa som håller i en bok och tar till sig de ord som strömmar emot henne. Det finns väl inga bra svar på det. Klart är läsaren invaderas av den verklighet som finns på boksidorna.Vare sig vi vill eller inte.

Ett krav som krävs från människan är uppmärksamhet. Det går inte att skumma sig igenom texten i tron att man ska kunna ta till det som stör skrivit, på raderna eller mellan radarna. Det ställs med andra ord motkrav mot läsare. Inte minst är det den inre världen som kräver uppmärksamhet.

Om vi lyckas så kan somliga scener följa oss genom hela livet. Man kan säga att grundmeningen både är ensam och en socila akt. Däremot blir de böcker vi hastar igenom, inte lämnar några avtryck. Ibland kan det vara på det viset att det är böcker som läser oss.

Klart är att läsandet skapar empati och inlevelse i andra människor livsöden och i slutänden ger oss ett rikare språk.

I "Brott och straff" står det skrivit:" Varje människan måste ha någonstans att gå" Samtidigt är männikan utlämnad till språket.

Det finns en roman som lämnade efter sig ord, meningar, figurer. Det var "Din Livsfrukt" av Lars Ahlin från 1987. En mastodontbok. Den börjar ödesmättad: "Det hände på den tid mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenhäten. Tiden var tung och vred." Ett lyckat anslag som fick mig att läsa boken från pärm till pärm. Jag var fångad, blev ett med boken.

shareThis();

Debatt som håller på att självdöd

Av Kent Lundholm, 7 maj 2012 kl 12:42, 1 kommentar

Nog var väl gårdagens paritledardebatt rejält tam. Det var som ett gäng polare som samlats för att berätta för varandra sånt de redan visste. De kunde ju inte ens bli upprörda, ja förutom Jonas Sjöstedt vid några tillfällen. Det var nära på att jag somnat under den långa debatten, under det utdragna samtalet.

Märkligt var när de skulle prata ut om samhällspesten: arbetslösheten, i synnerhet den som drabbats ungdomarna, om sjuka och arbetslösheta som blivit utförsäkrade, om barnfattigdomen. Men det glömdes bort. Istället vurmades det om de arma småföretagarna som behövde än mer sänkta skatter för att på så sätt kunna anställa alla de arbetslösa och utförsäkrade.

Reinfeldt sa vid ett tillfälle att FOLK SJUKSKRIVER SIG – utan att någon reagerade. Det är väl så att en läkare sjukskriver en människa. Nej, ingen av de övriga paritledarena högg mot denna (medvetna) felsägningen. Inte annat vore väl att vänta. Den svagaste gruppen är det snart ingen som bryr sig om. Den finns inte.

Inte ens Jimmie Åkesson fick några rejäla mothugg, trots sina stolligheter kring att invandringen är roten till allt ont. Det var Jonas Sjöstedt som gläfsade en aning, mer var det inte.

I debatten mellan de "stora" Reinfeldt och Löfven blev de stundom rödbrusiga på kinderna, men inte mer. Stundom höjdes rösterna och retoriska knep användes när de inte ville bevara den andre fråga. Allt är sig likt. Har full förståelse för att så många istället valde att se Mästarnas mästarna på den andra kanalen.

Vet inte hur många gånger jag sett dylika debatter, där deltagarna sått i en helvcirkel och i tur och ordning svarat på sina hjärtefrågor. Det ger i slutänden ingenting, det ger nada. Det krävs ett nytag från SVT. Jag vet inte vad – bara att denna form av politikerdebatt måste få en ansiktlyftning. När ett poltiskt djur som jag håller på att trötta, då är det fara å färde.

Rätt antal personer i rummet

Av Kent Lundholm, 5 maj 2012 kl 14:10, Bli först att kommentera

Om jag kliver in i rum med ett visst antal personer, så är där alltid rätt antalt personer på plats. Säg att det är tio personer, då är där inte elva eller nio människor på plats. Så fungrerar världen. Vi kan inte trolla bort några. Det är så livet fungrear. Det löns inte att man går omkring och surar över detta faktum – det är tio personer i rummet. Och där ska du av någon anledning tillbringa din närmaste tid.

Ska du låta barnet i dig ta över och göra så att du sätter dig i ett hörn och surar, eller ska du bli arrogant och rida runt på ditt högmod och se ner på den som du anar inte är lika fin som du. Du har alla möjligheter att göra dig omöjlig och inte särskilt omtyckt. Det finns ju några människor som du redan sett ut: Killen som går omkring med armarna omlott över bröstet och ser allmänt sur och arg ut. Eller kvinna med det långa håret som sitter i fåtöljen och petar sin tår.

Då kliver en äldre man fram och säger att varje människa är ett möte med en utsänd. Genom varjve möte kan vi lärsa oss något nytt om oss själva. Ens möte med sin sina fiender kan bli ens största läromästare.Detta var något nytt. Med lite mod kunde jag lära mig mer om mig själv.

Innan vi skildes från detta rum, hade jag lärt mig att kvinnan med det långa håret var en blyg, men charmernade kvinna som inte vågade tala i grupp. Den sure killen visste om att han såg sur ut, men att jag jobbade hårt med att tona ner sitt ego. Genom dessa två kunde jag på allvara jobba med mitt högmod och vända det till ödmjukhet.

Jo, det var alldeles rätt antal människor i rummet – varken mer eller mindre. Det är magi, det är andlighet.

Långsamhetens lov

Av Kent Lundholm, 4 maj 2012 kl 09:25, Bli först att kommentera

I dag sjunger jag långsamhetens lov. En dag att vila sig i, en dag att bara vara. Efter en tid av intensivt skrivande och på det ett flitigt framträdande för mina läsare, inser jag att jag måste ta det lugnt. Allt har sin tid. De senaste dagarna har jag mosat ner mig i soffan och sett en hel del filmer, däremellan har jag läst de böcker jag inte hunnit med under min skrivperiod. Känner hur jag laddat batterierna, hur jag sakta återfått orken.

Bara värmen kommer ska jag börja fotvandra – och gå mig stark. Men när jag kikar ut genom fönstret ser jag de grå skyarna som skvallar om snöblandad nederbörd. Jo, det här året har vintern sannerligen varit segdragen. Häromdagen lät jag skifta däck. För tidigt?

I dag kör hockey-VM igång, med en inledning mot Norge. Det borde väl gå vägen. Tänker dock på fjolåret då det blev torsk, just mot Norge. Kan bara hoppas på ett bättre resultat denna gång. Vi säller upp med osedvanligt starkt lag, i varje fall på papperet. Kör så det ryker!

Bär sina ärr som medaljer

Västerbottens inland dör ut

Någonting har hänt

Att bli vaccinerad mot ledan

Kan man välja lycka

Irriterande skräpljud

Den läsande människan

Debatt som håller på att självdöd

Rätt antal personer i rummet

Långsamhetens lov

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv