Missnöjets uppblåsta kultur

Av , , Bli först att kommentera 1

 En kort dröm om kvav sommarvärme, skingras av gråtunga moln som tvingar ner temperaturen under femton. Vinden håller på att ta sats i lövverken för att på sätt skvallra om det regn som gömmer sig däruppe. Under dagen har jag gått omkring i linne och shorts, men snart är det paraply som väntar. Än dröjer det innan jag kommer att besöka någon av stränderna vid havsbaden. Men tider skola komma …

Återigen drar ledan genom rummen. Det blir lätt så när man skapat sig drömmar som faller i krasch. Men den 16 juni borde man väl få unnan sig en och annan lite dröm om sommarvärme. Minns så väl hur jag sprang barfota längs grusvägen i Baklandet, hur man för varje varv fick lite extra läderhud under fötterna. Till slut, när somrarna var långa och varma, kunde jag springa kilometer efter kilometer på mina bara fötter. Kunde vissa år springa längs stigarna som befolkades av rötter och vassa gran- och lallbarr.

Minnen. Tallbarr. Hur det än nu var med den saken – måtte jag trots allt älska livet mer än dess mening. Om staplar allt för många minnen på varandra, är det lätt vi missar ömheten och vännskapen mellan de människor vi mött under resan. Gör vi det, så blir vi ju stående där med tallbarr mellan stor- och långtån.

Nej, låt mig aldrig bli fast i missnöjets kultur; där jag med vikt poängterar vad som är mitt och vad som är ditt – och de får väl sköta sitt. Är det inte den riktning som vårt sammhälle tagit de senaste åren. Det har blivit en slags social utspädning där vi alla blivit sina egna projekt.

Vi lever i våra egna, uppblåsta JAG. Vi har glömt ordet VI. För att inte våga ta ordet KOLLEKTIV i våra munnar. Och hur omsätter vi GODHET i handling – så att det inte bara blir läpparnas bekännsele? Kanske är det så enkelt att vi måste börja läsa mer? Genom läsningen tvingas förstå empati är eller känna inlevelse för andra människor. För att inte tala om att läsandet ger tillgång till ett rikare språk – något som slår undan benen på vår självupptagenhet.

Vad vet jag?

I fotbollstider

Av , , Bli först att kommentera 0

Onekligen har jag blivit mer upplivad när fotbolls-EM dragit igång. Ishockey i all ära, men till syvende och sist är fotboll vår nationalsport. Dock var den svenska inledningen i årets EM riktigt usel. Det krävs fler spelare i laget än Zlatan.

             Nä, mitt allra största fotbollsminne är VM 94.  Den underbart varma sommaren, då de blågula rullade boll som allra bäst. Vi var ett gäng nybyggare på Tomtebo som tillbringade nätterna i kvartersgården och jublade som dårar. På småtimmarna sprakade vi boll fram till gryningen och låg sedan gräset och inväntade dagen. Som ett mantra mumlade vi: Brolin, Dahlin, Andersson, Ravelli, Tern och Ingesson.

             Misstänker att 2012 inte blir en lika uppsluppen fotbollssommar. Om jag skulle drista mig till att sparka på en boll, skulle förmodligen hälsenorna flyga av så att jag hamnade i gips. Men jag kan ju alltid drömma.

                                                                                       *

Man skulle kanske ha blivit en Kentaur: hälften människa, hälften häst. Då skulle jag först äta middag med mina vänner, och sen ge mig av till travbanan och slå ett banrekord. De mytomspunna Kentaurerna som var populära under den grekiska antiken, hade för vana att dra sig undan. En av dem något mer utåtriktad; den kultiverade och vänlige Chiron. Han hade för vana att emellanåt stå bland nakna damer och innerligt spela på sin harpa.

             Kanske borde Umeå skaffa en Kentaur till kulturhuvudstadsåret anno 2014. Det vore väl nåt att visa upp på Gammlia.                                                                   

             För övrigt ska vi vara glada, det är ju sommar. Lev väl och njut av ljuset.

Vedtjuven på väg in i filmen

Av , , Bli först att kommentera 0

 Är som sagt ute på turné med min Vedtjuv och besöker bibliotek och sjukhus runt om i länet. En upplyftande tillvaro – och emellanåt lite skrämmande. Är ju egentligen inte lagd åt det där hållet då man ska stå framför folk och vara märkvärdig. För skulle jag enbart vara Kent, skulle ingen lyssna. Man måste vara nalta eljest för att kunna lyfta fram en berättelse.

När det sedan gäller själva berättelsen, min egenhändigt skrivan roman, så är det ju ingen som kan slå mig på fingrarna. Vad gäller Vedtjuven så finns det ingen annan än jag som känner till hur den kom till. Jag kommer långt genom detta maktförhållande. Sedan måste jag naturligtvis vara ödmjuk inför mötet med mina läsare. De har ju kommit för min skull – och det är stort.

Vedtjuven kom till i slutet på 1980-talet i Arvidsjaur där jag för tillfället jobbade som sjuksköterska på akuten. Det var en stund mellan passen som min kollega Börje berättade den märkliga historien. En riktig skröna – eller hade det faktiskt hänt? Jag gjorde några anteckningar och i början av 1990-talet skrev jag en novell som kom att hetta Vedtjuven. 

Den blev liggande till 2003 då jag gick en kurs att skriva filmmanus. Det hamnade hos SVT Drama, hos dess chef Daniel Alfredsson. Han tände till på den och besökte Umeå för att diskutera manuset med mig. Jo, en novellfilm skulle det kunna bli. Det var med andra ord långtgågna planer, men de rann ner mellan stolarna. Manuset blev liggande.

2010 hittade jag detta filmmanus och läste igenom det. Jag insåg att det skulle kunna bli en roman. Jag placerade handlingen i Baklandet -det enda land jag känner till – och började jobba med karaktärerna och gestatningen. På den vägen är det. Det gick ovanligt fort att skriva romanen, men så var ju storyn princip "klar". Om nu en roman någonsin kan bli klar. 

Ett tiotal av mina läsare har sagt att Vedtjuven är filmiskt skriven; tydliga scener, skrapa klipp, övergångar. Jo, så är det nog. Det är nog meningen att Vedtjuven trots allt ska bli en film

Nån som vet var man får tag i Daniel Alfredsson och Jörgen Bergmark?

Det ljusnar därute. Stora blå hål mellan de grå skyarna.