Mina två svarta katter kryper omkring på fönsterbrädorna och gör sig osynliga bakom gardinerna. De gör så för att få vara ifred. Det finns en hel del att spana på ut mot Backenvägen. Just nu pressar man ner stora stenar med jättelika bultar. Hela sommaren har man grävt sönder vår gata, med syfte att laga alla trasiga vattenledningar och kopplat om de digitala rör som förser oss med Internet. Hade mycket gärna varit utan detta vägarbete som påbörjades i maj och verkar bli liggande till nästa vår. Dock verkar katterna njuta av aktiviteten nere på gatan.

Nu är hösten här. Ovillkorligen. Fram med tjockjackan för att stå ut med de långa promenaderna. Har ju fått recept på motion. Kan man även få recept på sex och kärlek? Borde det inte finnas ett piller för sånt? Men lugn, nog ska jag ta mina långa promenader. Nog förstår jag att det är för min goda hälsa.

Jag gillar hösten när den kommer i sin linda, då löven skiftar färg, när luften är lätt att andas, när himlen är hög och klar. Mest av allt gillar jag hösten på grund av alla krav som lastat av ens axlar – inga dumma idéer om att packa väskan och bege sig till någon sandstrand eller paddla kanot längs någon igenvuxen å.

Men nu är det en annan höst; den som infinner sig tiden innan vintern.

Det är under de mörka, regniga och blåsiga höstdagarna som man kan kasta ur sig: "Himlen är större än graven". I nästa andetag kan man deklarera: "Man måste acceptera döden innan man kan leva." För att i nästa ögonblick kura ihop sig i sängen och med förtjusning läsa en Kalle Anka pocket.