Det finns tillfällen då man känner sig urgammal – som ett kvarglömt fossil från kritatiden. Ibland verkar det som om jag glömt att det pågår en utveckling. När jag får för mig att diskutera litteratur så vurmar jag för de gamla drakarna, som Strindberg, Herman Hesse och Kafka, och glider samtalet in på musik så kvittrar jag om den bortglömda symfonirocken typ Genesis, Gentle Giant och Camel. Apropå min musiksmak var det en ung grabb som kommenterade den på följande sätt: ”Genesis, det är ju Första Moseboken.” Detta vittnade om en viss bildning.

Nej, tiden har rusat ifrån mig. Här står jag med en uråldrig musiksmak och vurmar för böcker som ingen läser längre.

Riktigt avslöjad blev jag i helgen, då jag under en taxiresa skulle visa framfötterna. Flera taxibolag gör reklam för en app som ska användas vid beställning av resor. Löjligt, sa jag till den unga taxichauffören, Frida hette hon visst, och höll ett brandtal över hur fånigt det är med appar, när man lika enkelt kan knappa in numret på sin telefon. ”Men appen sköter ju hela bokningen”, förklarade den unga kvinnan. Jag nickade med ett fånigt leende på läpparna. Det borde jag ju ha förstått; det handlar med andra ord om nödvändig rationalisering.

För att rädda situationen började jag peka med hela handen och förklara vägen, ja så att det skulle gå rätt till. Då lutade hon sig lite demonstrativt över sin GPS som mycket tydligt visade färdvägen. Äsch, tänkte jag. Snart är det väl en app som kör taxin – men ett fossil från kritatiden består i miljoner år till.

SVT:s nya satsning har fått den föga uppmuntrande titeln ”Fråga kultureliten”, som bara i sig torde skrämma bort en hel drös av kulturintresserade. Det är sannerligen ett mossigt upplägg där några trötta tyckare, sittande på höga stolar, försöker fånga chansen att besvara tittarnas frågor. Jag vill mena att det är väldigt få svar som ges. Det beror möjligen på att konst och litteratur inte är några exakta vetenskaper, utan just handlar om tyckande i största allmänhet. I mina ögon är det inte en särskilt spännande panel som sitter på podiet. Kunde de inte ha kastat in några bråkstakar, typ Stig Larsson och Bengt Ohlsson. Sedan är ”Fråga kultureliten” en form som liknar radioteve, något som var populärt på sextiotalet.

Nej, då finns det andra eliter som är betydligt mer intressanta. De kommande veckorna är det skideliten som bjuder på spänning. Särskilt roligt är längdskidåkningen. Vet inte vad som fått mig att tycka om den typen av idrott, för själv har jag alltid varit en riktigt usel skidåkare som mest stod och slirade i uppförsbackarna. Fick inte heller till motoriken mellan armar och ben; det påminde mest om kamelens passgång. Mitt djupa intresse för skidåkning bottnar nog i kampen man mot man, kvinna mot kvinna. Även om somliga skyller på dåligt vallade skidor, så är det alltid den bäste som vinner.

Hellner och Kalla, snyt er å ut i spåret.

Kent Lundholm