Vi ska akta oss för att göra människor till något mer än vad de egentligen är. Det är ytterst sällan vi klarar av att leva upp till sådana krav. Dessutom är det vanligt de ”utvalda” missbrukar dessa gåvor. Det stiger dem åt huvudet. Nej, det räcker gott att vara en vanlig människa som går omkring här på jorden och är som folk mest är.
Såg detta missbruk på nära håll när jag som journalist, försökte mig på att förstå hur de religiösa sekterna fungerade. Med sekter menar jag bland annat deras förenklade världsbild som anpassats till deras sätt att tänka och fungera; deras sätt att måla världen i vitt och svart och deras vägran att lyssna på argument som kommer utifrån. Det är stört omöjligt att upplysa dem om att det faktiskt går att måla i rött, blått, ja rent av i gult. Samfundet skapar sig ett behov av en stark ledare – en halvgud.
Vi spelade in en dokumentärfilm i mitten av 90-talet. Blickfånget inställt på sekterismen inom framgångsteologin. För att bli framgångsrik i de samfunden måste man vara stark i tron, överdrivet bibeltrogen, vara i ständig kontakt med den heliga anden och utveckla ett raffinerat tungomålstalande. Då blir man rikligt belönad av Gud – vilket i det fallet är församlingen. Är man ”framgångsrik” i tron, är det helt i sin ordning att livet skänker en fina, dyra bilar, hög lön, en tvåplansvilla och en god hälsa. En märklig bibeltolkning om man läser om mannen som red in i Jerusalem – på en åsna.
Högst i kurs står predikanterna – men så är de också halvgudar. Männen är förmer än en vanlig människa. För det är ju uteslutande män som blir halvgudar. De står närmast Gud och har därför rätten att hela sjuka, få lama att resa sig och lova jobb till arbetslösa. Det är också samma halvgudar som kan döma sjuka, arbetslösa till förtappelse för att de inte varit tillräckligt starka i tron.
Nej, vi kan inte bli något annat än människor. Låt oss sköta det vi ska, vare sig det är inom kyrkan eller politiken. Vår historiska erfarenhet av att dyrka människor har i slutänden inte gett några lyckade resultat. Det var inte så länge som vi dyrkade halvgudar som Mussolini och Hitler; två galningar som lade Europa i ruiner. När man tar del av dagens rasistiska och homofoba debatt, så tycker jag ibland mig höra de bekanta vingslagen från trettiotalet. Vi måste vara vaksamma, så att det inte i lönndom skapas halvgudar som försöker föra oss in i ett nytt skräckvälde. Glöm aldrig att fanatismen går armkrok med dumheten.
1986 var ett riktigt skitår. 28 januari exploderade rymdfärjan Challenger. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare sköts Olof Palme på öppen gata; ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Men detta var inte allt.
26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl. Sedan detta: 16 juli dog min farmor, Stina Lundholm. Utmattad och sorgsen gick jag i landsflykt och tillbringade en längre tid i Kinas avkrokar.
Kent Lundholm
Senaste kommentarerna