Under vintern och våren satt jag på min kammare och skrev om livet. Jag skrev så till den milda grad om livet, att jag glömde bort att resa mig upp, se mig omkring, och studera det som pågick runt omkring mig. Jag missade de viktigaste ögonblicken. Meningen med livet handlar helt enkelt om att befinna sig där livet utspelar sig. Varken mer eller mindre. Gör man det, så börjar de mest märkliga, spännande saker att utspela sig. Ja, sedan måste man ju förstås ha modet att ”kännefter”. Man måste öppna dörren till sitt innersta rum för att kunna komma in i andras innersta rum.

Varje dag har hon suttit utanför Coop uppe på Grisbacka, med en jacka över huvudet för att skydda sig mot solen och hettan. Hon säger alltid ”hej” och håller fram en illa skriven lapp där det står att hon tigger till sina tre barn. Jag väljer att se henne; väljer att inte vända bort min blick. Jag väljer medlidande, före ilska och fördömande. Jag ser fattigdom och förnedring, något som alltid funnits där, men som nu börjat krypa fram ur sina gömslen och blivit synliggjord. Å herregud, finns det fattigfolket? Jo, det stör en och annan. Särskilt nu när det är sommar och i semestertider. När vi i lugn och ro ska träffas på våra bakgårdar och grilla danskt kött och hälla i oss vin från mellaneuropa. Då ska väl ingen jävla tiggare, från utlandet, få komma och störa oss.

Men hon sitter där. Dag efter dag. Kvinnan från Rumänien, med utsträckt hand.

Det är stört omöjligt att tro sig kunna ha statiska relationer till andra människor. Att önska att en relation ska förbli vad den varit i all evinnerlig tid; att relationen ska stanna upp, frysa till is. Som om det handlade om datorer eller ting i största allmänhet. Men mänskliga relationer är dynamiska; de är satta i ständig förändring. Och tur det. Hur skulle vi annars lära oss något, hur skulle vi annars kunna växa och utvecklas. Nej, vi ska ständigt framåt, ständigt uppåt. Gå aldrig bakåt!

I övrigt krävs det en hel del mod för att bli modig.

Det är lite svalare idag. Gårdagens åska och regn tog en del av värmen med sig. Det tackar jag för.

Kortbyxeväder. Blomkålsmoln som likt skepp sakta glider fram över himlen. Det är väl sådana här dagar då man ska lära sig att leva i nuet; att befinna sig precis där livet utspelar sig sig. Det är en underbar tid; min enda tid, där jag allt som ofta har möjlighet att välja hur jag ska må. I det här fallet har jag valt lyckan.

Här och nu. Det är det som gäller.Rent fysiskt blir det inte mycket vi lämnar kvar av våra kroppar när allt tar slut. Jo,en och annan atom lever vidare i ett löv, en daggdroppe eller rent av i en annan människa. Vi lämnar inte ens avtryck efter oss själva i form en fossil.Läste att 99,9 procent av alla levande organismer inte blir fossiler. Vi försvinner helt enkelt. Blir upplösta.

Ytterligare en anledning av att njuta av dagar med kortbyxeväder.

Ännu har jag inte badat. Trots värmen. Hade en plan att doppa mig när jag för några dagarna besökte Johansson ute på Getskär. Men där, vid inloppet från havet, strömmade allt det kalla in. 18 grader var lite i häftigaste laget för mig. Ni vet sånt där vatten som gör att allt från knäna och neråt domnar bort efter ett par minuter. Så badandet fick vara. Men jag är på G.

Förra hösten så drabbades jag av en något försenad femtioårskris, vilket bland annat ledde till att jag efter tjugoårs skallighet lät håret växa fritt. Fram till dags dato så har det vuxit ut en hel del och det hade blivit tid att kuva det en aning. En liten enkel genomklippning, lite finlir med lockarna därbak, korta ner det på sidorna.

En polare tipsade mig om en riktigt billig frisör. Lysande, tyckte jag som retat mig på att en enkel klippning ska behöva kosta 500 spänn. Ocker! Särskilt när hårväxten i pannan är rejält begränsad och som således inte behöver klippas alls. Så jag klev in i salongen där stans billigaste frisör huserade och fick ganska snart äntra stolen. Frisören bar saxar, kammar och klippmaskinen i ett slags hölster kring midjan, och jag fick en flashbild från filmen ”De skoningslösa”,  och visst hade frisören drag av Clint Eastwood där han kom släntrande över golvet och grep tag i mitt huvud. Han var inte bara billig, han var en av världens snabbaste frisörer. ”Klipp inte så mycket”, försökte jag väsa fram, samtidigt som jag kände klippmaskinen bita sig fast på vänstra sidan. Knappa tre minuter senare var det hela klart – och jag såg ut som Tintin i håret.

Jo, det finns onekligen ett visst samband mellan det pris man är villig att betala för en hårklippning, och det resultat man i slutänden kan beskåda och visa upp för världen.

Efteråt gick jag och köpte mig en keps för dubbla frisörkostnaden och tröstfikade för en dryg hundring.

Det lär visst vara många med Tintin-frisyr som går omkring på Umeås gator.