Med kokande hjärna

Frukost ute på balkongen. Får minnesbilder från de resor jag gjort under årens lopp. Klockan några minuter över sex och det är redan klibbigt varmt. Anar en tryckande värme senare under dagen. Klart är att jag med stigande ålder (vikt?) fått allt svårare att hantera (stå ut med?) temperaturer som dessa.Helt klart så tänker man sämre när det är riktigt hett; hjärnan blir överhettad. Den kan rent av koka. Förr i tiden kunde man få ett lindrigare straff om man begått ett brott under inflytande av ohälsosamt väder. Typ: ”Jag rånade banken på grund av solsting.” ”OK, då drar vi av tre år av ditt straff.” I går, vid 16-tiden, var det nära att jag rånat en bank. Solen hade förvridit min hjärna.

Medan bakterier och virus trivs och förökar­ sig i värmen, så är det onekligen så att vi människor mår rätt så bra av värmen. Ja, med undantag för gamlingarna och de med olika hjärtsjukdomar. Och de som gör högvakten vid slottet, planterar plantor på kalhyggen, flintskalliga utan hattar, höggravida, rödhåriga utan pigment, asfaltläggare för att ta några exempel. Positivt är att solen hjälper till att skapa d-vitaminer i huden, vilket kroppen behöver för att kunna ta upp kalcium och fosfor. Utan sol skulle skelettet bli mjukt och på sikt skulle vi helt sonika falla samman och bli till ryggradslösa amöbor. Ljuset i sig är också en förutsättning för att vi ska må psykiskt bra. Det bildas endorfiner, får fart på dopaminet och oxytocin (det som gör oss förälskade). Fast å andra sidan kan allt för flitigt solande väcka liv i ett malignt melanom. Vårt förhållande till solen ska med andra ord vara balanserat – som med livet i stort.

Medan vi i dessa dagar pratar skit om sommaren, som allt för het (vädret är ju sällan bra), så kommer vi långt ut på hösten och en bit in på vintern att minnas sommaren 2014 som något alldeles speciellt. Vi kommer att skryta om hur mycket vi pressade oss i solen, medan vi klagar på kylan, regnet och snön.

Tänker på arvet jag fått. På brevet från en känd, uppsatt advokat i Förenade Arabemiraten, som meddelade att jag hade en okänd farbror som efterlämnat 43 miljoner dollar. Omar Lundholm hette han. En man som gjort sig rik på ökenvandringar och att finna vatten. Förmodar med sin slagruta. Om gamle, fine farbror Omar levat hade han kunnat lära mig en del om att klara av värmen.

Fast till syvende och sist, handlar det om att ständigt befinna sig där livet självt utspelar sig. Där och ingen annanstans.Som i dag, den 23 juli, en dag då det kommer kommer att bli hett som i helvetet. Men jag var där.

Kanske ska jag läsa om romanen ”En vandring i solen”? Jo, den torde passa.

Dessutom – det börjar bli dags med ett bad.