Om att skriva utan snus
En regnig dag. Men sådana har också sitt syfte. Eftersom jag inte har för vana att ge mig ut i oväder. Inte ens om jag så har världens alla regnkläder på mig och är utrustad med flottarstövlar på fötterna, så kliver jag utanför dörren när det regnar som idag. Jag stannar inne i stugvärmen. Med jämna mellanrum går jag fram till fönstret och ser hur regnet smattrar mot Backenvägen och hur det äckligt gråa hänger tungt över Pig Hill. Då är det inga svårigheter att slå undan all eventuell längtan bege mig ut.
Idag har jag läst igenom de sista texterna som ska vara klara till morgondagens redaktionsmöte och överlämnandet till Erik som ska redigera tidningen. I går skrev jag min första ledare och känner mig nöjd. En ledare är nog svårare att lämna ifrån sig, än ett vanligt reportage. I ledaren ska jag ju hysa en och annan personlig åsikt och sedan rakryggat stå för det jag skrivit. Men det gör jag. Står för det jag skrivit, alltså. När jag skriver om främlingsfientlighet och rasism och om hur folk sparkar på de som redan ligger, så har i varje fall inte jag svårt att ta ställning och säga vad jag tycker. Det är liksom min plikt att göra så. Den här vardagsrasismen som klivit in det dagliga samtalet är riktigt obehaglig. Det har blivit en norm att ”tillåta sig” att kasta ur sig i princip vad som helst. ”Inte för att jag är rasisist, men …”
Tre veckor utan snus. Den här gången ska jag fixa det. Men det är till och från jobbigt, eftersom jag snusat (rejält mycket) i drygt tjugo år. Avleder därför hjärnans belöningssystem genom att tugga på gardiner, gamla raggsockor, genom att stoppa kaffesump, mintpastiller, korvskinn och dammråttor under läppen. Det funkar även att dunka pannan mot betongväggen. I övrigt är det lugnt.
Ikväll är det ”Homeland” – en favvoserie.
Senaste kommentarerna