Ansiktet i spegeln

Det har varit några riktigt intensiva veckor – och så här i efterhand så blev det kanske för mycket för mig. Men det är ju så att lusten driver på mer än vad det finns ork. Kanske handlar det även om min ovilja att på riktigt allvar erkänna, att jag numera tillhör kategorin övre medelålders män. Stundom är jag alltjämt en ung grabb som rusar fram genom tillvaron. Är det därför jag hoppar till var gång jag ser mitt ansikte i spegeln?

Full fart. Fram och tillbaka till Skellefteå för att vara hos Ewa, medan tiden här i Umeå varit proppfull med saker som måste fixas. Är det inte nåt med tidningen (möten, textgranskning, planering av kommande nummer, hämta tidningar på tryckeriet), så har det handlat om att få boken klar. Däremellan har jag hunnit vara i Luleå för att träffa en producent från SVT Drama, och diskuterat serien jag skrivit ihop. Vad gäller boken så är nu manuset skickat till förlaget – och när det är läst så ska en del ändringar göras. Däremellan så går jag omkring och ”skriver i huvudet” på den berättarföreställning jag skulle vilja genomföra med Linda Marklund.

Som sagt: det känns som jag har bokat in aktiviteter som skulle passa för den där unge, springande mannen. Inte för den medelålders, lönnfeta, flintskalle och stresskänslige mannen som ständigt dyker upp i min spegel. Men jag tycks fixa det – hjälpligt. Som tur är så har jag ju, trots allt, börjat inse mina begränsningar. Jag vet även att allt vi gör får konsekvenser. Det gäller även mig.Tror jag.

Därför ska jag idag – endast – ta en långsam promenad ner på stan och slå mig ner på NK med en kopp starkt kaffe och sedan ödmjukt låta mig besegras av Karlsson i ett parti schack. Det har nämligen blivit en naturlag att den mannen alltid slår mig i detta ädla spel. Däremot så skriver jag fan så mycket bättre böcker än han ens kan drömma om. Det jämnar ut sig, med andra ord.