Åter till Lycksele

I den tyska serien Heimat återvänder Hermann Simon till sin hemby, efter att ha varit borta ett tjugotal år och upplevt världens alla äventyr. Då möter han en äldre man som säger något i stil med ”Jaså är du här nu igen.” Det är som om tiden i byn stått stilla. De boende har visserligen blivit äldre, men de drar fortfarande samma historier, bär på samma värderingar.

Jag har idag gjort en snabb visit i Lycksele, mina hembygdstrakter, och hälsat på min gamla mor. Vi började genast att spegla oss i gamla minnen; som om det som händer i nutid inte är lika intressant. Det skapar samhörighet i att dela minnen – kanske för det faktum: utan minnen finns vi inte. Nu är jag personligen inte så intresserad av gamla minnen, då dessa har en tendens att få oss att fastna i det förgångna och hindra oss från att gå framåt. Samtidigt som tillbakablickandet lär oss något om hur vi ska förhålla oss till livet och framtiden.

Lycksele är en gullig liten stad som jag lämnade i slutet av 1970-talet och som jag återvänder till för att träffa familj, släkt och en del vänner. Jag åker dit för att sedan vända åter. Numera till Umeå.

Ibland, när jag kommer till Lycksele, känner jag mig som Hermann i Heimat. Som en främling på en främmande plats. Ändå kommer jag ofta att återvända till Lycksele och trakterna kring Bäckmyran där jag en gång vart oppstillt med palt och kanelbullar. För det var ju där i Baklandet som jag hörde de historier som jag beskrivit i mina fyra romaner. Mitt Heimat.