Mod och förstånd

För att våga må bra, krävs det lika delar mod och förstånd. Mod att stå emot sina rädslor, förstånd att resonera med sina känslor. För känslorna har en förmåga att skita i förståndet. Rädslan kan bli självgående och göra oss till maskiner som tvingar oss till ständig flykt. Fly eller slåss är en själslös mekanik som går igång automatisk – just för att vi ska överleva ett angrepp av en sabeltandad tiger eller springa ifrån en mammut som löper amok. En överlevnadsdrift. Men om vi inte kopplar på förnuftet så kommer vi att inte göra annat än att fly genom livet. Det krävs mod att möta sin rädsla, att stå kvar och darra av skräck för att till slut komma på att just denna pyttelilla spindel, livrädda mus inte kan käka upp oss med hull och hår. Det går bli rädd för precis allt. Med tiden räcker det att tänka på det som skrämmer oss för att vi ska känna skräcken och få panik. Det är då som vi blivit rädda för att bli rädda. Då kan det ta tid att lära hjärnan att ta nya vägar för våra tankar, så att de inte alltid tar vägen förbi amygdala.

Ja, detta var kort reflektion om rädsla. Inte för att jag känner mig rädd – i varje fall inte idag. Särskilt inte när vi befinner oss i hänförelsens tid, när knoppar brister och gör träden gröna och stora.

Något jag ”på äldre dar” tränat mycket på är att inte fördöma andra, i varje fall inte det första jag gör. Har ni tänkt på hur ofta man har fel när det gäller det första omdömet man ger en människa? Eftersom jag jobbat på miljoner arbetsplatser och då för första gången kommit in i fikarummet och sett mig omkring och försökt räkna ut vad folk går för. Tror att de flesta av oss gör så. ”Där står en självgod typ, och lyssna på den där pratakusen, för att inte tala om den där dumma blondinen …” Om man gör om testet en månad senare, så står man där med blossande röda kinder och inser hur fel man hade.De jag avfärdat har visat varit de trevligaste, smartaste och mest rakryggade. Försöker därför att inte döma det första jag gör – för jag har ju så ofta haft fel. Jag har upptäckt att jag försvagas av att fördöma andra, inte minst går jag omkring och är irriterad på någon som kanske inte betyder ett skvatt för mig – eller som det visar sig är en framtida vän.Vi ska inte heller glömma att de vi trampar på under uppvägen, är samma människor när vi tvingas möta på vägen ner.

Nu ska jag träna en stund på Vedtjuven.

Sköt om er därute!

Kent Lundholm