Om att bli som sin far

Det fanns en tid då jag absolut inte skulle bli som min far. Jag lät mina åsikter spreta iväg åt motsatt håll, vägrade syssla med sådant som han tyckte om, gjorde sådant som jag visste han var rädd för, umgicks med människor som han retade sig på, skaffade mig en utbildning som var motsatsen till hårt kroppsarbete. Fick senare lära mig att det kallades frigörelse.

Många år efter pappas död var jag på en kort visit i Baklandet. Då kom en av pappas gamla huggarkompisar fram och skakade min hand. Han tittade länge på mig med glansiga ögon, sedan drog han på munnen och sa: ”Herregud när jag ser dig komma gående är det precis som att se Nisse igen. Ditt ansikte, ditt sätt att röra dig på. Precis som Nisse.” Jo, i mina gener finns pappas utseende, hans leende, plirande ögon, sätt att gå och även merparten av hans röst. Den genetiska koden kan man inte komma undan.

Men precis som vi kan ärva ett utseende, färgen på håret och ögonen, så är det fullt möjligt att ärva minnen, känslor och sättet att tänka på. Vi människor är komplicerade varelser. Allt tycks hänga ihop – på nåt sätt.

Kanske var det därför som jag log när jag idag för första gången betalade in årsavgiften till IOGT-NTO. Pappa var ju av hävd spiknykter hela sitt liv.Numera handlar jag på Coop, tankar på OK, har mina försäkringar hos Folksam och känner mig hemma när sossarna demonstrerar på 1 maj. Precis som pappa en gång lärde mig. Det om att ha hjärtat på rätta stället och vara trogen sina ideal.

Min far Nils Lundholm