Skrivande och speglar

Ett tunt regn faller över Pig Hill, men det finns kanske ett hopp om uppehåll. Ber om det, då jag ska cykla bort till Västerslätt för att sköta om Karlssons katt, som lär lystra till namnet Kissemiss eller just Katten. De har verkligen tänkt till när de döpte den. Gillar katter. Självständiga individer. Katten kan sitta på fönsterbrädan och glo, och när man lockar, klappar, visslar så tittar den bort och tycks tänka: ”Idiot!” Kipling skrev något i stil med: Gud skapade katten för att vi ska få klappa lejonet.

En dag som denna ska jag fylla med skrivande och läsande. Gick tidigt hem från gårdagens grillfest och satte mig och skrev. Sida, för sida. Jo, det växer fram något som kommer att bli en roman. Det som fattades i den förra versionen, har jag nu genom surt förvärvade erfarenheter fått hur mycket som helst att skriva om. Verkligheten överträffar alltid dikten, fantasin. Jag har ofta fått frågan om hur mycket jag hittat på i mina tidigare romaner och har då svarat att kärnan i det jag skrivit har vilat på verkliga händelser. Händelser som skulle varit stört omöjliga att fantisera fram.

Jag har en känsla av att i tider som dessa, så har folk i större utsträckning börjat titta i speglar. För att se sig själva. De njuter av det. Kanske för att allt för intensivt tittade gör att man bara har sig själv att jämföra med och då blir ens kropp, ens jag det man använder som måttstock på andra människor. Allt som inte är en själv, kan betraktas som något fel och sådant kan stämplas som svaghet, bräcklighet och nästa steg är att benämna alla utanför sig själv som idioter, dumskallar. Kan inte folk rycka upp sig? Jag har nog med mitt, alla andra får sköta sitt. Missnöjets kultur leder till en oförmåga att sätta sig in i sina medmänniskors lidande. Istället är fokus riktat mot individens lycka, kärlek och harmoni. Må världen brinna – jag bryr mig inte. Var är min spegel?

Allt har sin tid. Tålamod. Inte rusa fram. Tålamod.