Mitt i steget

Har gått en sväng nere vid älven. 8000 steg blev det. Är svettig och varm, mår riktigt gott. Jag är ju i grunden en löpare som tävlade på rätt hygglig nivå fram till jag var tjugofem. Kunde springa snabbt – och länge. Kroppen var lätt, löpsteget långt och hjärtat starkt. Då – trodde jag nog mig kunna springa i all evighet och jag kunde omöjligt tänka mig ett liv utan löpning. Men något hände. Jag slutade att springa, mitt i steget, strax före jag fyllde trettio. Efter det avgörande ögonblicket har jag inte sprungit många steg. Med åren gick jag upp i vikt – och det är dessa kilon jag nu får försöka att promenera bort. Jag tycks vara på rätt väg och har faktiskt börjat drömma om att en dag kunna springa igen. Att kunna springa så där fort att vinden kupar sig kring kinderna, samtidigt som endorfinerna kittlar i musklerna och får tankarna att lyfta. Jag siktar på det!

Har så smått börjat öka tempot vad gäller arbetet med tidningen Vasaplan, som jag är chefredaktör för. En månad kvar innan deadline. Måste få fart på mina medarbetare, så att reportagen blir skrivna och de intervjuade blir fotograferade. Krönikor och debattartiklar ska bli författade, serien bli tecknad, bok- och filmtips nertecknade. Men det brukar ordna sig. Jag har mest proffs omkring mig. Jag behöver sällan oroa mig.

I övrigt känns det som om jag vaknat ur en dröm. I många stycken en mardröm. Återigen har jag överlevt.