En pyjamasdag

En pyjamasdag. Den blårödrutiga pyjamasen, den mjuka med för långa ben. Den jag fick förra julen, den där riktigt stressiga julen då jag hade svårt att hålla koll på allt som hände och misslyckades helt med att sätta de gränser som vi då och då måste göra. Den pyjamasen har jag gått runt med hela dagen, bär den ännu trots att klockan är över ett. Ibland måste man unna sig sådana här slappardagar, stanna upp, ha lite långtråkigt och bolla med de tankar som söker sig upp till medvetandet.

Har dock varit sysselsatt, en aning. Sett på TV, läst en stund och skickat iväg en drös pressmeddelanden. Hoppas att någon skriver eller uppmärksammar min och Lindas premiär av ”Ved, rabarbersaft och andra passioner”. Kanske, kanske inte. Redaktionerna är numera så slimmade att det är omöjligt att skicka ut någon reporter för att bevaka de ”smala” nyheterna, allra minst de som sker ute i ”obygden”, i Baklandet.

Redaktionsmöte på Mecca om fyra timmar. Då ska vi spika innehållet i decembernumret, jag och Lars och vår nya biträdande chefredaktör Madelene Thiger. Vi kommer att bli ett bra team. Vår lilla redaktion, där även Erik Olofsson ingår, har blivit riktigt ”gubbig”. Vi behöver en kvinna mitt i bland oss så att vi skärper till oss. Alla slags jobb där könsfördelningen är ojämn funderar sämre, det kan jag gå i ed på eller äta upp min hatt ifall jag skulle bli överbevisad om motsatsen. Vid en jämn fördelning så skärper sig, omedvetet, båda könen, samtidigt blir sakfrågorna belysta ur fler vinklar, andra slags värden lyfts upp – ja det blir helt sonika bättre.

Har fått Mattias Hjalmarssons fantastiska bilder som han knäppte på mig, de som ska vara med på omslaget på min kommande självbiografi. Det blir en sådan skillnad när ett proffs knäpper en bild, än när man som en hyggliga amatörklåpare smäller iväg en bild med sin mobil. Hans bilder får mig att se på mitt ansikte, på mig själv, med lite andra ögon. Ser att jag åldrats och upptäcker bettet i min blick. Mattias har ofta talat om min blick och jag har inte fattat vad han menat. ”I din blick finns en sådan stark integritet”, har han sagt några gånger. Kanske har han rätt.

Mina nya kängor. De är redo att gå. Om jag vill.

För övrigt funderar jag mest över hur jag ska ta mig in till stan. Ska jag promenera med mina nya kängor, cykla på min treväxlade damcykel eller fega ut och kliva på bussen … Eller bli beamad som de brukar göra för att förflytta sig i Star Trek. Men då hamnar jag väl i en annan galax.