Promenad för enbenta

En alldeles underbart vacker höstdag. Den ena av mina nyinköpta kängor vara ute och gick med mig i dag. En promenad för enbenta. Vi gick längs älven, sedan i en lov genom bebyggelsen hem mot Pig Hill. Under tiden gick jag där och pratade högt, tränade på Vedtjuven, och kände att nu sitter berättelsen där. Nu kan jag utan större oro äntra scenen i morgon då vi har premiär i Åmsele. Den andra kängan hade stannat hemma och lovat fixa lunchen. Men köttbiten som bjöds på smakade sula.

Vänsterkängan och jag på promenad.

Sovit tre timmar under eftermiddagen, en tung och skön sömn. Det var en hel del sommar i drömmarna och jag simmade i havet. Jag var inte ensam, där var någon som hela tiden ropade. Vänta på mig! Men jag fortsatte att simma, rakt ut, rätt in i horisonten.

Har inte skrivit ett enda ord på min roman den senaste veckan. Så männen har blivit sittande där vid sjön, vid schackbrädet, för att invänta kommandot på vilket nästa drag ska bli. Liv står på spel, någon av dem ska snart dö. Ingen av dem känner till det. Ska skriva mer när den första delen av turnén är avklarad, våra framträdanden i Åmsele på lördag och Lycksele på måndag. Har varit sysselsatt av det – plus av att få tidningsarbetet att rulla på. Innehållet är spikat, nu ska den vik. chefredaktören boka tider och få journalisterna att  skriva texterna. Försöker minimera stressen i mitt liv, men inser att det inte är så lätt. Det är så mycket på gång och så har det ju alltid varit. Jag mår bäst av när färdriktningen är framåt. När livet trampar vatten blir jag rädd för att sjunka.

Så var det fredag. Vad gör en flintskallig, lätt korpulent man i 57-års åldern då? Inget särskilt. Finner sig till rätta, umgås med sig själv.Kanske se på fotboll, Zlatan.

För övrigt säger jag som Schopenhauer: ”Varje kväll äro vi en dag fattigare.”