Dela sandlåda med Åkesson

Sovit på soffan i natt, med kläderna på. Jo, det går ju också och har inte tagit nån större skada, förutom lite nackspärr. Det finns inget mer sövande än en TV-apparat som står på och mumlar med låg volym, visas det dessutom en usel B-film vars handling verkar vara skriven av en apa, så kommer sömnen ganska fort. Det var väl det som hände. Drömde något ljust, något jag skrattade åt, men minns inte vad eller om vem. Kanske skrattade jag åt mig själv.

Det pirrar en lien oro i mig, men så ska det väl vara timmarna före en premiär. Men det finns övervägande lugn inom mig, en trygg förvissning om att det ska gå bra. Är det något jag gjort genom hela mitt liv,så är det just att ha stått på scen. Redan i årskurs tre tog jag ”Roliga timman” och mina klasskamrater som gisslan och plågade dem med långa monologer, lite snubblande, genom att klä ut mig till knäppa figurer och redan då hade jag en förkärlek till hattar. Sen har det fortsatt.

En av de fina bilderna som Mattias Hjalmarsson tagit.

Lilla, nästan utraderade Kd leker politiska vildar och river upp DÖ, vilket Sd jublar över. Det är med pyttelilla Kd vars röst numera knappt hörs som med små människor som marginaliserats, de kompenserar sig genom att snubbla och göra sig till, eller så tar de till mer extrema saker, rent av farliga. Allt för att synas. För övrigt passar många av Kd:s åsikter in i den högerextrema vind som blåser över Europa. Så nu får väl Kd sätta sig i sandlådan och leka med Sd och Åkesson, men oj vad ledsna de kommer att bli grabbarna från Sd river de vackra sandslotten – för att de inte såg tillräckligt ursvenska ut.

För övrigt så verkar det bli en vacker höstdag.