Livet en resa

Livet är en resa. Förfärligt nog en resa med en enkelbiljett i ena handen och en illa packad väska i den andra – men det handlar ändock om en resa och då gäller det att välja en någorlunda klok och intressant resrutt. Fast nog har det väl hänt att jag under denna livsresa fler än en gång hamnat på riktiga irrfärder och stundom vid sidan av allfarvägarna. Jag har till och med irrat vilse i stora, mörka skogar. Men på något underligt sätt har jag alltid krånglat mig upp på de mer trafikerade vägarna igen och kunnat fortsätta färden.

tåget

 

De senaste årens resande har varit riktigt intressant, spännande och framför allt utvecklande. Trodde för drygt ett och ett halvt år sedan att det som var kvar av resan skulle handla om ett mer fridfullt, stillasittande liv som författare och dramatiker. Nån tur ibland till Berlin, Paris, och som bonus ha turen att träffa en livskamrat, ta det lugnt – men livet ville annat. Mycket för att jag har så förfärligt svårt för att ha långtråkigt, att kunna stanna upp och bli kvar i något. Så kom då en förfrågan om att jag skulle bli chefredaktör för tidningen Vasaplan – och jag tänkte. Jag som svurit att aldrig mer syssla med journalistik, inte den med deadlines, tjafs om innehåll, dra åt olika håll. Ändå svarade jag ja. Jag ville kolla om jag fortfarande höll måttet, då i en ålder av 56 år, om jag kunde leda ett tidningsarbete framåt, utveckla tidningen. Det var nog ganska impulsivt – men sådan är jag.Inga långa startsträckor, utan aningen eller. Det hadlade även om att genom ett sådant uppdrag bygga upp självkänslan och det är aldrig fel även för en lönnfet, flintskalliga man i övre medelåldern.

typewriter-863635_640

Sedan skulle jag ju skriva som vanligt vid sidan om och jag var mitt upp i slutarbetet av min självbiografi. Det blev nog på det viset att skrivandet tog styrk. Utgivningen sköts upp två gånger för att jag inte kunnat fokusera tillräckligt på storyn – berättelsen om mitt liv, vilket jag kan lova er alla som skriver att det är nog den svåraste sortens böcker man kan ge sig på. Hur mycket ska jag berätta? Skrämmer jag slag på folk? De kanske inte tror mig? Men här fick jag god hjälp av min gode, kloke förläggare Göran Lundin (mannen med det stora tålamodet) och han fick mig att andas med magen och skriva om, och skriva om. I början av augusti var den klar. Jag hann överlämna manuset ett par veckor innan det small … I mars 2016 publiceras den. Det klart att det blev en konflikt mellan tidningsarbetet och skrivandet. Jag hade ju däremellan även skrivit en pjäs och strulat på med ett filmmanus. Men på något sätt så höll jag ihop mig (med silvertejp …) och det ordnade upp sig. Jag kände att jag växte något så oerhört. Självkänslan blommade ut. Jag slutade att vara rädd.

ryggar

Mitt i allt detta inledde jag ett förhållande och så i efterhand (lätt att vara efterklok) så skulle jag nog ha låtit bli eller avbrutit tidigare. Blev väl bekväm. Kort kan jag säga att det handlade om två totalt olika personligheter, som i stället för att lyfta varandra till slut gjorde allt för att sätta krokben för den andre. Men även detta gick jag någorlunda hel ut och kände mig under sommaren starkare än på länge. En fri man! En man redo för äventyr, på resa med en enkelbiljett. Kanske sitter det en vacker kvinna  i nästa kupé, en som inte är så förbannat grälsjuk. Då kom stroken. Jag fattade ingenting – förutom att jag under några hemska 45 minuter, ensam i lägenheten, förtvivlat ropande på hjälp, trodde att jag kommit till ändstationen att någon skulle dyka upp och be om biljetten. Men jag hade fel. Kom mig ganska fort på benen och fick veta att jag haft en jäkla tur. Och det blev en tankeställare. Ena sekunden finns man, existerar som en av alla dessa människor på jorden, nästa sekund så är man borta, utraderad, förlorad.

Återigen på chefredaktörsstolen, men på halvtid och håller koll styrkorna. Sen jag började med detta, på det dryga året som gått, har jag lärt mig att ”bestämma”, uppmuntra upp när det går, säga nej när det behövs, skratta ofta, inte ta allt så förbannat allvarligt och se smågrym ut när jag kisar fram under glasögonen när de glidit ner på nästippen. Och dessutom, så skriver jag alltjämt och nu på roman nummer fem, ytterligare om dessa frustrerade gubbar i Västerbottens inland, i Baklandet, och som om inte det vore nog har Linda Marklund lockat mig att sätta samman en berättarföreställning. I morgon bär det av till Lycksele för ytterligare två föreställningar.

Och allt detta är en slags rehabilitering av ett liv som stundom varit rejält trassligt och inte alltid varit så lätt att leva. Vägen tillbaka; uppe på det tåget jag alltjämt reser med. Där allt ska hända, där äventyren väntar. Det får ni läsa mer om i mars då självbiografin kommer.

21813057178_cb4dc25d66_z

Jeans, svarta byxor eller några som utgör ett mellanting. Kan inte säga dess exakta färg då jag är färgblind. Men nåt åt det ljusbruna hållet är det – kanske. Linda kommer väl att kräkas när hon får se mina scenkläder – men min uppgift är ju att vara roligt, så jag kan gott se ut som en pajas.Kul att höra är att Folkbladet tänker komma på besök och skriva några rader. Eric Nordlund från Lokaltidningen har redan skrivit ett fint reportage.

För övrigt så tjatade mina kängor om att ta en promenad på stan. De skulle på NK och fika – och jag hakade på. Det tackar jag dem för. Då fick jag träffa min smarta och vackra dotter, Hanna. Hon var så stolt över att ha fått B för en uppstas hon skrivit – om att finna miljövinster i samhället. Det kommer att gå bra för den tösen – blott sexton år gammal med redan så resonerande klok. Vad gäller mina kängor som ständigt ropar från hallen, så att jag hotat med att ge dem en sula ifall de skriker nattetid.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>