Minnas och skrämmas

Men huvva så lat jag varit undre ett par-tre dagars tid. Det blir liksom inget gjort. Påbörjar nåt – som att skriva, eller läsa en bok jag borde läsa ut, diska, städa toan, promenera, men allt blir halvgjort och inte ens det. Men jag har varit trött, eftertrött, efter att jag nog hållit ett för högt tempo i förhållande till orken. Men skit samma, det som inte blir gjort nu blir väl gjort senare. För jag är allt annat än en Oblomov; den litteräre figuren som inte fick ett dyft gjort och därmed sumpade i princip hela sitt liv. Kan rekommendera er att läsa denna ryska 1800-tals klassiker. Om ni har ork …

Alla Helgons dag. En högtid som alltid glidit mig förbi. Jag är ingen gravmänniska och besöker i stort sett aldrig de gravar där mina nära och kära ligger nergrävda i kall jord. När jag besöker kyrkor brukar jag dock köpa ett några ljus och tända dem för att hedra de dödas minne. Har nog aldrig kunnat förlika mig med döden, trots att det är det mest givna som finns. Det enda vi egentligen vet är att vi ska dö – men jag tänker då göra det under protest och finns det någon möjlighet så kommer jag skicka in en överklagan.

Halloween har släpats hit från USA, då barn (och allt fler vuxna) klär ut sig till Döden. Småglin ringer på dörren och hotar med bus ifall man inte ger dem ett par kilo godis.Halloween har blivit en affärsmännens stora högtid som säljer mängder av skräckmasker, och maträtter. Det bakas bullar i form av maskar, potatis och pumpor i form av dödskallar. Det är som om vi inbillar oss att vi ska övervinna döden genom att äta allt detta? Och andra sidan är Halloween är ett  exempel på att högtider migrerar, först från Irland till USA och nu till Sverige. Hur ställer sig ”mörkermännen” till en sådan högtid – den är ju för tusan inte ursvensk (lika lite som julen är det …)

För övrigt så finns en människa kvar så länge ändra människor minns henne.