Firat en ankomst

Advent kommer av latinska adventus Domini, vilket betyder Herrens ankomst. Själv har jag trott att advent har att göra med väntan, men det är alltså fel. Det handlar om ankomst. I lördags var jag i den vackra Landskyrkan i Skellefteå och sjöng in advent – och den ankomst som är på gång. Fick lyssna till en riktigt bra kör, Sankt Johannes vokalensemble. Det är nåt visst med körmusik i kyrkorum; dessa byggnader som tycks vara byggda för att fyllas med musik.

Det var ett tag sedan jag var inne i Landskyrkan i Skellefteå, det måste ha varit någon gång i början av 1980-talet, då jag pluggade till sjuksyrra och sedan blev kvar i stan i tre år. Tycks minnas att det även då handlade om musik, kör, orgel – minns inte. Däremot minns jag att jag och några andra unga, virila, vältränade män brukade träffas utanför kyrkan för att därifrån påbörja vår löpträning. En färd längs grusvägarna uppströms älven. Men det var då det.

Är numera ägare till en bärbar dator, så att jag kan jobba under.bussturerna eller när/om jag befinner mig utanför mitt arbetsrum. En bärbar dator förenklar livet, inbillar jag mig. Inte minst när det gäller min roll som chefredaktör, då jag på plats kan komma åt alla dokument och skriva upp vad som måste fixas. Under de senaste åren har jag försökt underlätta för mitt taskiga minne genom att skriva ner allt på olikfärgade post-it-lappar. Det har inte funkat särskilt väl.

I kväll ska jag läsa igenom slutkorrekturet till Vasaplans julnummer – sedan skickas det till tryckeriet. Den 11 december finns tidningen att köpa på stadens gator och torg. Jobbet med detta nummer har varit lite speciellt för mig, då jag mer haft en övergripande roll. Vilket har att göra med att jag inte ska stressa så mycket efter stroken. Nu blev det som vanligt lite mer jobb för min del än det var tänkte – men det är glömt nu. Särskilt när jag belönats med att ha varit med och producerat en bra, snygg tidning.

Ibland saktar livet in. Ibland tar det fart. I mitt fall tycks det ta fart. Ett skutt uppåt och framåt. Sådana skutt ska man ta till vara, vårda ömt, för man vet aldrig när man skuttat färdigt. Det kan vara det sista.

För övrigt är det bra att glömma vissa händelser och vissa personer, och låta det som smärtar förblekna och försvinna in i den tomhet där det förtjänar att vara.