Smatterband i salladen

Då var julen över. Hann knappt blinka. En vag känsla av förgänglighet, som i sin tur får mig att fortsätta framåt, alltid framåt. Kort: En trivsam jul. Mycket god mat, trevligt sällskap, gemenskap, en och annan klapp. Snart dags att plocka ner allt det som lyser och blinkar, men först firandet av det nya året. Själva firandet sker hos Ante, med mat, förströelser och en och annan raket. Men innan det firandet blir av så blir det en repa upp till Skellefteå. Tur och retur.

Ljuset smyger sig på, blandar sig med slöjmolnen och blir till något grått. Snart ut på isen och ha det glatt, med en förhoppning att ta oss ner på stan utan att halka och sätta oss på ändan. Säger nej tack till att råka ut för ett osexigt benbrott, eller rent av ett förnedrande brott av lårbenshalsen. Förhoppningen är att göra ett kap under mellandagsrean: En powerladdare till mobilen (heter det så?), ett par snygga skjortor och så ett par skinnhandskar (sådana jag på löpande band tappar/glömmer på bussar, fik eller där de inte går att återfinna.) Men gruvar mig för folksamlingarna. För många intryck får min strokehjärna att börja koka och om jag har otur – stänga av sig, dra ner rullgardinen. Tur att jag har en ledsagare med mig.

Nyår … Nog har firandet av denna högtid med åren ändrat karaktär. Från ungdomens makalösa uthållighet och uppfinningsrikedom, till den medelålders mannens stora önskan att klockan ska slå tolv så att han får släntra hem och sova. Glömmer knappast nyårsfirandet hos Johansson någon gång i  mitten av 80-talet, då jag och Uffe B. var två av de inbjudna; två glada och överförfriskade unga, fria män som försett sig med raketer och bomber inför tolvslaget. Men vi kunde inte hålla oss, och påbörjade avfyrningen av raketerna redan vid åttatiden. Sedan kom några paket Kinapuff fram, smällare som på den tiden lät förfärligt mycket och högt. Johansson sa till på skarpen. Inget mer skjutande, särskilt inte på balkongen och i trapphuset. Jo, svarade de två unga männen som av denna lek förvandlats till två åttaåringar. Jämnårige Johansson såg vi mer som Arga gubben. Så vi laddade med smatterband i salladsskålen – hur barnsligt och dumt som helst. Snart regnade det sallad, tomater, gurka och lök över hela det propert klädda sällskapet som satt kring bordet och skålade i rött vin och åt av det välstekta köttet. Det var den nyårsaftonen som Johansson kastade ner Uffe B. från balkongen. Som tur var det bara från andra våningen och inunder fanns en stor hög av mjuk snö. Bomber och granater! Jävlar vad det small! Och min gud vad jag skrattade – för att påföljande morgon skämmas ögonen ur mig. Numera skrattar vi alla åt det årets nyårsfirande.

För övrigt ser jag borta i öster, hur himlen står i brand. Kanske har vår herre gömt smatterband i molnen?