Ut på turné

Kolsvart utanför mitt fönster i mitt något kylslagna arbetsrum. Klockan är sex, men jag har redan varit upp en dryg timme och redigerat några texter till tidningen Vasaplan. Det är ju i dag som jag ska bege mig ut på resande fot. Först tåg till Lycksele, sedan fika tillsammans med Linda, innan vi åker vidare till Vilhelmina. 18.30 äntrar vi scenen i Vilhelmina bibliotek för att bjuda på ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” En timme på scen, sedan mot Lycksele igen där jag sover över hos gamla mor Gunhild, för att tidigt nästa morgon åka tåg mot Umeå – för att passa en viktig läkartid vid ettsnåret. Pust.

Tror ni vi blir rika genom detta flängande? Knappast. Det finns en djupt rotad tro hos många arrangörer och bland befolkningen i stort, att vi sysslar med kultur för att det är så satans roligt. Att vi borde vara nöjda med att få stå på en scen och ta emot folkets jubel och applåder. Jo, det är häftigt – men precis som alla andra yrkesutövare så vill vi ha ekonomisk valuta för år atll kunskapsinhämtning, skrivandet av ett flertal romaner, månader av träning. Jag skulle tro att för Linda, som måste ta tjänstledigt i två dagar från sitt ”riktiga” jobb, går back på ett ”knäck” som ligger så långt bort som Vilhelmina, som bland annat kräver en övernattning i Lycksele. Man är ganska tom i bollen efter en dryg timme på scen. Gud ske pris för att ABF finns och som stöttar såväl arrangören som oss kulturutövare.

Jag och min kusin Sune finklädda hemma i Bäckmyran.

Men förutom detta ser jag fram emot besöket i Vilhelmina. En plats där min mor har sina rötter – ja, i en by utanför som heter Hacksjö. Där var jag ofta som barn och lekte med min kusin Sune – en hejare på att bygga kojor och sätta igång märkliga fantasilekar. Vi skattade ofta och mycket. Vi har det i släkten – att kunna skratta ofta och lätt. Mormor var stor och frodig, och bar ofta ett storblommigt förkläde, och sommartid satt hon alltid på en stol vid husknuten och väntade på att vi skulle komma körande från Bäckmyran. Jag äskade min mormor. Sov ofta hos henne i utdragssoffan. Var trygg hos henne, och behövde inte springa runt så mycket – vilket jag gjorde nästan jämt i Bäckmyran. Sprang och sprang. Morfar hade fått flera proppar i hjärnan och blivit senil. Lyckligt senil. Han log och tuggade snus, och ibland brukade han vifta med handen. ”Säg inget, lova det”, viskade han. ”Jag har satt in en miljon på ditt bankkonto.”  Han satte ett finger över de snusbruna läpparna. Jo, morfar blev lyckligt rik på gamla dag och ansåg sig äga all mark man kunde se från köksfönstret och hade dessutom miljontals kronor på banken. En gång när han och mormor kom på besök och vi alla befann oss inne på Konusm i Lycksele, så petade morfar en parant dam i baken med käppen. Morfar log stort och lutade sig fram mot henne och sa: ”Känner du inte igen mig?” Damen skakade förskräckt på huvudet. ”Mitt namn är Johan Hansson och det är jag som äger den här affären!”

Det mesta är packat inför resan till Vilhelmina Scenkläderna och den vita skepparhatten. Vete tusan hur det kom sig att jag började bära den när jag ska berätta skrönan om Vedtjuven? Om jag är nervös? Nä, faktiskt inte. Trots att jag inte hunnit repetera min monolog särskilt många gånger. Får väl imporvisera. Det är ju jag som äger berättelsen. Det som oroar mig är ifall hjärnan ska börja koka, att hjärntröttheten ska slå till, mitt i en mening, medan jag står på scenen. Men då får jag väl lägga mig ner och vila en stund.

För övrigt längtar jag till våren.

Ni har väl sett min nya författarsida på Fb? Gör ett besök!