ADHD – en kemisk otålighet

Gryning på Pig Hill. Grått utanför fönstret. Bruset från en och annan bil som passerar nere på Backenvägen. Jag har verkligen en usel sömn och har så haft hela mitt liv. Men så har jag ju också en ”motor” som ständigt står och brummar inne i min skalle. Dålig sömn och ADHD är två polare som håller ihop, och som gör det svårt att varva ner på kvällen och som får mig att vakna tidigt, mycket tidigt. Jag är glad om jag får sova fem timmar, överlycklig om det blir sex timmar, men snittet ligger kring fyra.

ADHD-775x390

Jag fick min ADHD-diagnos vid en ålder av 54 år – en bokstavskombination som i vanliga fall brukar ges till barn. Men jag tjatade mig till en utredning, då jag anade att jag led av ADHD. Inom mig fanns en ”demon” som gång på gång skrapade hål i min sårbarhet och triggade igång skov i min bipolära sjukdom. Även om mycket skett på senare tid, så är vuxenpsykiatrin steget efter barnpsykiatrin när det gäller att diagnostisera och behandla ADHD. Manualerna som används för att ställa diagnos är gjorda för barn. Det ställer till det för utredarna, då symtomen kan skilja sig mellan barn och vuxna. Överaktiviteten tonas ner hos oss äldre, samtidigt som stresskänsligheten ökar. Dessutom har vi äldre under livets resa hunnit få andra psykiatriska diagnoser, och kanske även missbruksproblem. Allt detta lägger sig som en skyddande plym över symtomen från ADHD. Men efter tre dagars utredning med massor av tester och intervjuer, och när man kunde finna ett trovärdigt ”vittne” (min syster) som kunde beskriva mig som barn, ett ADHD-barn, så var saken klar. Ganska snart började man medicinera mig och även om det var segt i början och skapade en del panik inom mig, så blev resultatet mycket bra. Genom medicineringen har jag fått en ökad kontroll över mitt liv och förstår mina beteenden på ett bättre sätt. Jag har helt enkelt fått mer tid över i detta mitt enda liv, då jag inte längre behöver reagera på alla impulser som strömmar in utifrån. Jag har fått bättre koncentrationsförmåga, vilket resulterat i att minns bättre vad jag gör och läser. Framför allt har jag blivit lugnare. Men det är viktigt att poängtera att medicinerna inte botar, inte löser alla problem och inte är någon vaccination mot fortsatt strul i livet. Det är heller inte på det sättet att alla behöver medicineras. Den absolut bästa behandlingen är att kombinera KBT och mediciner – lägg sedan till ökad kunskap hos oss med ADHD, men även hos anhöriga, skolpersonal, vänner och bekanta, så blir prognosen mycket bättre.

stress

Det är få psykiatriska tillstånd som med åren blivit så genomforskade som ADHD. Neuropsykiatrin har utifrån dessa rön kunnat ge bra, tillförlitliga förklaringar om vad som sker i hjärnan hos oss med ADHD. Det man idag vet är att vi med ADHD har lägre aktiviteter i överföringen i hjärnan av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. Dessa substanser är nödvändiga för att nervcellerna ska kunna kommunicera med varandra. Dessutom finns bristen på dopamin i de delar av hjärnan som är centrum för belöningssystemet. Man har kunnat se att belöningssystemet fungerar annorlunda hos oss med ADHD, då vi ständigt/ofta väljer de kortsiktiga belöningarna före de belöningar som kräver väntan. Det går ofta fort och fel … Vi tycks sakna tålamod. Det är som om det ständigt handlade om den sista måltiden och finns där starka drycker så ska varenda flaska tömmas, på en gång. Allt detta kan förklara varför vi med ADHD är så rysligt förtjusta i olika slags ”kickar”, som exempelvis alkohol. Våra belöningssystem är stukade, felgjorda och det kan med åren leda till att ett missbruk ockuperar hela hjärnan.

Adhd forsk

Det rör sig alltså om en kemisk ”otålighet” som kan ge konsekvenser senare i livet. Dopaminet behövs även till uppmärksamheten och arbetsminnet. Noradrenalinet behövs för att sortera bort onödig information och till vår förmåga att motstå impulser. Störningar i dopaminsystemet påverkar även vår förmåga att planera, samordna och organisera, något som ofta fallerar vid ADHD. Denna ”oordning” påverkar samarbetet mellan olika centra i hjärnan, som fortplantar sig ut i systemet, sprider sig in i känslolivet och tankarna. Det påverkar förmågan att koncentrera sig och att styra impulserna. Världen uppfattas ur ett ADHD-perspektiv och i den världen är mycket annorlunda. Det kan jag lova.

Det finns de som menar att ADHD orsakas av en viss typ av mat, och att exempelvis socker och livsmedelstillsatser kan bidra till hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem. Teorin om skräpmat, socker och livsmedelstillsatser har framförallt blivit föremål för en mycket livlig debatt. Det är klart att hälsosam kost bidrar till alla barns välbefinnande. Det finns ett visst stöd, men det finns inga avgörande bevis, för att en viss kost skulle ha avgörande betydelse för att påverka symtomen av ADHD. Det preparat som ofta nämns är Omega 3 (fiskolja) och som innehåller det fett som finns i stora delar av hjärnan. Den ska ha en positiv inverkan på inlärningsförmågan, minnet och koncentrationen. Men Omega 3 ska nog främst ses som ett komplement till medicinering och övrig behandling. Vad gäller miljöpåverkan, så har man kunnat se att gravida som utsatts för vissa gifter, bekämpningsmedel (organofosfat) och tungmetaller löper en ökad risk att föda barn med ADHD.

Stoppskylt

Det finns en grupp, en liten klick, som menar att ADHD inte finns, som menar att psykiatrin blivit en lekstuga för läkarna och att medicineringen gör barnen till narkomaner. Den amerikanske neurologen Richard Saul som skrivit boken ”ADHD does not exist” är en av dessa kritiker. Hans bok har med jämna mellanrum dykt upp som en ”nyhet” i svensk media. Bakom de pressmeddelande som skickas ut (och som media ibland totalt okritiskt nappar på) finner vi ”Kommittén för Mänskliga rättigheter” som grundades 1969 av Scientologkyrkan med ett enda syfte – att rensa upp inom psykiatrin som man menar har skapat en missbruksindustri. Man menar på fullt allvar att läkarna hittat på ADHD för att tjäna pengar på diagnosen då de är avlönade av de stora läkemedelsjättarna. En riktig häftig konspirationsteori med andra ord – men som folk verkar köpa. Ser ibland på sociala medier citat  från Scientologerna där rubriken brukar vara, kort och gott: ADHD finns inte! Faktum är att ADHD har varit ett erkänt funktionshinder i femtio år! Medicineringen har pågått i trettio år. Att då påstå att vi som fått diagnosen skulle vara feldiagnostiserade och att vi med ADHD skulle gå omkring och ”inbilla” oss alla dessa symtom, låter en aning bisarrt. Rent av förolämpande. Eftersom man har lika stränga diagnoskrav för ADHD som för andra psykiska tillstånd och sjukdomar, så skulle man i ”rättvisans namn” påstå att även de med schizofreni, depression, anorexi går omkring här på jorden och inbillar sig allt.

För övrigt är hjärnan ett fascinerande organ. 1,5 kilo fett med miljarder nervtrådar som kommunicerar med varandra. Hjärna bygger ständigt om sig – och därför kan det löna sig att tänka positivt. Tänker du positivt tillräckligt ofta så kan dessa tankar ersätta några av allt de negativa du bär omkring i skallen.

Etiketter: , , , , ,

3 kommentarer

  1. Ingela

    Hoppas att det inte såg ut i min postning häromveckan som om jag förnekar nep-diagnoser, det gör jag inte. Men jag tror absolut att den sortens ”sårbarhet” får olika starkt genomslag i ens liv beroende på hur livssituationen är. Med lugnare livstempo, mindre grupper att växa upp och vara i, rimliga krav och om man har sån tur att man slipper alltför stora påfrestningar och stark stress – då är det inte säkert att funktionsnedsättningen blir ett funktionshinder. De där funderingarna om att diagnoserna är färre i olika kulturer tänker jag möjligtvis kan bero på att tydliga ramar i bästa fall innebär en trygghet som kan vara bra om man har obalans i substanserna. Inte att en rigid fostran med straff och begränsningar skulle ”ta bort” nep-diagnoser och det motsatta skapa dem.

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Jo, som många andra sjukdomar och funktionsnedsättningar så finns de på en glidande skala och sårbarheten är mycket riktig individuell. Miljö och genetiskt arv går armkrok. När det gäller behandling av barn så måste man ju först skala av problemen i vardagen, där avledning är ett sätt, där lugn och ro är viktigt för få stopp på alla impulser som störtar in över en som ett kometregn. Detta i kombination av utbildning av föräldrar och stöd i skolan hjälper många barn – men så finns det en grupp som måste medicineras. Jag som började medicineras först i 54 års åldern, fick först genomgå flera utbildningar, påbörja en intensiv KBT-behandling, sen kom medicinerna. Det som sker är att medicinerna stimulerar ämnen som saknas eller inte fungerar – dopamin. En kemisk brist, precis som man ger Östrogen och Levaxin när det fattas hormoner på andra ställen i kroppen. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hör till hjärnan, det sitter väl inte i knäna.

      • Ingela

        Jag jobbar ju som specialpedagog/IKT-pedagog (d.v.s. ofta med digitala verktyg som pedagogiska hjälpmedel) och ser tydligt att behovet av särskilda stödåtgärder minskar om man lyckas skapa en lärmiljö som passar den som har en funktionsnedsättning eller särskild sårbarhet. Särskilt viktigt är det med tydlighet, stöd med struktur, planering och igångsättande. Och att information ges via flera kanaler, inte bara prat ”sju stugor fulla” och att den går att kolla upp i efterhand, upprepade gånger om det är vad som behövs. Och allt det är viktigt, alldeles oavsett om man hör till den den gruppen som behöver medicin eller är en sån som klarar sej helt OK med stöd av det slag jag beskriver. Den senare gruppen, som inte klarar tillvaron utan stöd kan vem som helst av oss förresten hamna i om livet far alltför hårt fram med oss ett längre tag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>