Inte ett napp

Oj vad himlen är underbart blå och så vackert solen lyser. Fint väder har utlovats, inte bara idag utan långt in på nästa vecka. Kanske blir det läge att försöka få lite färg på mina bländvita spiror och låta strålarna ge kinderna och näsan en svag nyans av rött .

Skriver flitigt på min kommande roman och just nu är mina karaktärer vid en vackert belägen sjö för att fiska, men än hur de bär sig åt så kan de inte ens få ett napp. Sjön verkar död och de tvivlar på att där finns någon fisk att dra upp. Märker att jag väver in mina egna fiskeäventyr i berättelsen, för personligen har jag aldrig varit någon storfiskare. Jag har saknat tålamodet, uthålligheten att stå timme in och timme ut för att locka till mig gammelgäddan.

När jag, Johansson och LG jobbade som stafettsyrror i Arvidsjaur i slutet av 80-talet, försökte vi fördriva tiden genom att ta oss ut i naturen och fånga lite ädelfisk. För den fanns ju där, i mängder, det kunde de bofasta vittna om. Det var bara att hänga ut kroken och vänta några minuter så satt där en öring, färdiga att rensas, lindas i folie med en klick smör och lite grovsalt för att tillredas ovan öppen eld. Vi hade köpt dyra spön, tusen specialblänken och drag, håvar, knivar och gud vet allt som vi släpade med oss på våra fisketurer. Vi var vid älvar, åar, lånade båtar för att djupmeta i fjällsjöarna. Men knappt ett napp. Vi tappade mängder med dyra drag, blötte ner oss och blev vansinnigt myggbitna.

Under morgonfikat på vårdcentralen var den stående frågan: ”Hur mycket fisk fick ni den här gången?” ”Det blev några”, svarade vi, men ibland drog vi världens fiskehistoria om jättelika öringar, mängder med abborrar, stenhårda kamper mot väldiga gäddor. Men de log alltid åt dessa historier. Vi fick alltid nya tips om vilka vatten som ”idiotsäkra” att fiska i; där det alltid nappade. En dag fick vi tipset att åka en par mil inåt landet och sedan smyga oss in till några småtjärnar som låg insprängda i skogen. Man fick egentligen inte fiska där, men det gjorde bara fisket mer spännande. Jag och Johansson bestämde oss att cykla dit, vi for sent om kvällen för att slå till nattetid. Det var ett vackert ställe, med ett par spångar över vattnet och en bit upp i skogen låg några vackra kåtor.

Vi började med att fika och satt och drack kaffe medan fiskarna hoppade i vattnet. Det formligen kokade av fisk, ädelfisk. Vi parkerade på varsin sida. Först kastade jag – pling! hördes det när linan gick av och det svindyra draget försvann in i skogen. Johansson hånskrattade och svingade sitt spö, men inte bättre än att hans drag fastnade uppe i en björk. Vi måste ha drabbats av panik. Det tog en evighet att få ordning på våra spön igen. Fler drag lossnade. Under tiden hoppade fiskarna glatt i vattnet; de gjorde till och med volter. Då gick myggen och knotten till attack och när jag efter nån timmes kamp kastade fast draget i vassen, så bet jag helt sonika av linan, hämtade ryggsäcken och sprang mot cyklarna, tätt följd av Johansson. ”Nu har ni väl ätit er mätta på röding och öring”, sa en av de bastanta undersköterskorna vid frukosten. Sedan fick vi ytterligare ett tips – som vi naturligtvis undersökte. Denna gång handlade det om fiske från båt. En liten insjö där det skulle koka av gäddor. Efter ett tag såg vi hur det flöt omkring skräp och bajs; en upptäckt som gjordes samtidigt som jag fick napp och efter en hård kamp kunde dra upp fångsten: En stövel! Just det – en brun stövel! Det var då vi slutade att fiska. Jag har sedan dess bara fiskat ett par-tre gånger, men då mest för syns skull.

För övrigt blir det en sväng in på stan idag. I morgon kikar vi kanske på brännbollen. Vi tar en dag i sänder. Gör det enkelt! Och lita inte på inlandsbor som ger dig tips om fina fiskevatten eller avslöjar var hjortronen växer. Det kan kosta dig livet.