Om att vara introvert

Vaknade något mosig vid sjutiden. Sovit djupt och som så ofta utan att minnas några drömmar. Men något jag nästan alltid vaknar med är en idé, en tanke som jag på något sätt måste genomföra. Ja, det är handlar inte om att klättra i berg eller hoppa fallskärm, utan det är tankar som bearbetats under nattens sömn och som uteslutande handlar om något jag håller på att skriva – romanen, någon artikel jag jobbar med, bloggen. Det jag har jobbat med dagen innan, bearbetas i min hjärna under natten och det som jag sett som hopplöst, har blivit till en lösning när jag slår upp ögonen. En rätt så bra arbetsfördelning.

Har i det närmaste packat upp efter hemkomsten från Stockholm. Det mesta var smutstvätt. Det har varit en underbar vecka då jag kunnat fylla mina tankar med något nytt, då mina sinnen tagit emot mängder med intryck, då jag dagligen gått mellan 12 000-15 000 steg och dessutom fått utmana mina rädslor och kunnat träna mina sociala förmågor.

Jag är i grund och botten en rätt så innesluten person, som ”förvarar” världen inne i min skalle och som har en hög tröskel att säga något när jag blir placerad i större sällskap (fler än fyra-fem personer). Jag är inte blyg, men behöver tid på mig att säga något, det ska liksom vara genomtänkt – men eftersom ett samtal kring ett middagsbord flyter fram och ämnen byts, hamnar jag hela tiden på efterkälken. Då jag till slut bestämmer mig för att kommentera ett ämne, har det avslutats för tio minuter sedan. Om jag sedan säger något (genomtänkt) och blir avbruten saknar jag ork att upprepa mig. Då får det lika gärna vara osagt.Jag blir tyst igen och sitter där med en tomt stirrande blick och kryper in i världen inne i min skalle. Många tycker att jag verkar disträ, en del undrar om jag är deprimerad och somliga menar att jag är arrogant som inte deltar i gemenskapen. Grejen är att jag känner mig ensam även i ett större sällskap.

Samtidigt har jag två ansikten, två Kent, vilket torde vara en släng av min bipolära sjukdom och ADHD – men även en del av min personlighet för introvert har jag varit så länge jag kan minnas. Medan jag som privat Kent kan vara tyst och grubblande, så kan den offentlige Kent stå på en scen inför hundra åhörare och hålla låda i en timme och njuta av det. Som sagt jag kan vara en helt annan person i min ensamhet och förvandlas till någon annan i sociala sammanhang.

Solen eldar på därute. Sol och värme ställer krav. Då ska man ut till havet eller ner till älven med filt och picknickkorg och låta solstrålarna fernissa ens blek, överviktiga kropp. Saknar bil så jag kommer mig inga längre sträckor, så det får bli älven. Tror jag.

För övrig har jag ett sinne som blickar inåt.