En farlig tid

Denna gång hände det i München. En man skjuter ihjäl tio personer på ett köpcentrum, 21 skottskadas.Terrorn verkar löpa amok. Denna gång verkar motiven oklara. Det rör sig om en ensam man utan känd politisk tillhörighet. Noterbart är att det skedde på årsdagen till massakern på Utöya då den ensamme Breivik dräpte ett 70-tal ungdomar.

Likväl som det kan vara IS som ligger bakom, så kan det vara en högerextremistisk grupp. Det kan även vara en ensam ”galning”. Terror är näst intill omöjlig att föra krig mot eftersom det rör sig om utspridda celler som kan agera på egen hand, utan ta order från ”högre ort”. De är självgående och spränger och skjuter oskyldiga för den ”goda sakens skull” – och för det högre syftet att skapa osäkerhet, oro och splittring mellan folkgrupper och i de länder de ger sig på. Och det är snart i stort sett varenda land i Europa, för att inte inte tala om vad folken i Mellanöstern, Asien och Afrika fått utstå vad gäller terrordåd. Om vi nu talar om IS och att man i reguljär krigföring skulle slå ut dem i Syrien, så finns lik förbannat terrorcellerna kvar. Över hela världen. Till det kommer de högerextremistiska terroristerna som vill rensa ut muslimer, vänsterelement och alla som ser annorlunda ut.

Risken är att medborgarna på sikt får vänja sig med att leva i polisstater med ständig övervakning och kontroller i parti och minut. Oskyldiga kommer att bevakas och fängslas. Det kan bli resultatet för att ”skydda” oss mot terrorn. Men än hur många poliser, militärer, vakter som rör sig på våra gator och torg så kommer det att smälla igen, och igen. Neofascistpartierna kommer att vinna mark i valen (det sker redan). Vad blir då nästa steg. Inbördeskrig? Ett rent och skärt religionskrig? Vi lever i en brytpunkt, i en farlig tid då det krävs politiker med huvudet på skaft och som inte reagerar i affekt.

Här i Umeå verkar det lugnt – just nu i varje fall. Solen lyser denna varma dag. Ska cykla ner på stan och träffa en gamla, god vän som jag inte sett på ett par år. Fika på NK. Ska väl innan det försöka skriva nån timme, sen stryka några skjortor jag tvättat rena från svetten som flödade under många och långa promenader i Stockholm. Artikeln till Provins är klar och skickad. Det var ett himla jobb med den då redaktören ville ha en artikel på 12 000 tecken med mellanslag och som skulle avhandla skillnaden mellan att skriva fiktiva romaner och en självbiografi.

För övrigt brände jag mig i går på ryggen, då jag liggande på magen läste en intressant bok.