Vad gör oss lyckliga?

Brände ryggen igår, men har mig själv att skylla då jag somnade på mage ute på balkongen. Jag är född blek och blir aldrig riktigt brun, mer åt det röda hållet. Fast nu är jag väl skär därbak. Men jag ska inte klaga, fick väl i mig massor med D-vitamin då solstrålarna fernissade min hud.

En gång i min ungdom, det var på ön Anti-Paros i Grekland, slog jag och polaren Wikström oss ner på en fin strand, som visade sig vara för nakenbadare. För tusan, det var en ny erfarenhet så vi slet av oss badbrallorna och solade hela härligheten, både fram och bak. Men precis som på balkongen blev jag liggande på magen, djupt försjunken i August Strindbergs ”I havsbandet” (passande titel). Jag låg i timmar och läste och skrattade åt denna absurda historia. I ögonvrån såg jag hur supersolarna, proffsen vred och vände på sina nakna kroppar för att låta solen komma åt varenda del – de var som roterande grillspett. Medan jag låg kvar på magen och läste. Resultatet blev att jag var röd/skär på ryggen och helt vit på framsidan. Men boken läste jag ut och den var rysligt bra. Fast jag hade svårt att sitta på stolar de kommande tre dagarna då även mina skinkor var sönderbrända. Ja, detta var väl en gullig anekdot?

Ibland brukar jag fråga mig vad som gör oss människor riktigt lyckliga. Pengar, en ny bil, ett bra jobb, att på varje ledig tid springa och träna? Skulle världens befolkning bli lyckligare om alla åt LCHF-kost och tuggade i sig Omega-3-fettsyror – samtidigt som de joggade en mil varje afton? Det skulle kanske rent av bli fred på jorden då? Eller om vi alla blev mormoner eller tillhörde samma parti, då skulle vi kanske bli lyckliga? Här i västvärlden håller vi emellanåt på med futtigheter där vi gör en liten del av vårt vetande blir till ”religioner” vilket ovillkorligen gör oss högmodiga. I slutänden, och det gäller oss alla, blir vi en dag sjuka när våra kroppar inte längre fungerar som de ska, när döden grinar oss i ögonen. Då blir den sanna lyckan att åter bli frisk och få leva ett ta till. Men störst av allt är kärleken. Att träffa någon som man kan säga till: ”Jag älskar dig!” och sedan få svaret: ”Och jag älskar dig!” Det är lycka, det är själva meningen med livet. I kärleken finns godheten, empatin och därmed viljan att förstå sig på andras lidande.

Jag har hela livet haft svårt med människor som ska säga sanningar, som i parti och minut måste vädra sina åsikter och komma dragande med sina förbannade goda råd. Ni vet de där människorna som ”vet”, trots att de pratar om sådant som ligger ljusår från deras kompetens- och kunskapsområden.

För övrigt så skapar förolämpningar fiender, inte allierade.