Glädjande recension

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..