Foton från 70-talet

Sov mest hela gårdagen, vilket inte är brukligt i herr Lundholms fall. Men det är ett faktum att jag sov nio timmar under natten och fem timmar mitt på dagen. Jag drömde en del märkliga feberdrömmar om människor som inte längre finns och där jag rörde mig långsamt och trögt genom landskap jag inte besökt sedan barndomen. Muskelvärk, feber, hosta och världsrekord i antal nysningar. Förmodligen har jag lyckats få flunsan – förmodligen av någon sörlänning som färdats på någon av de bussar jag så ofta åker med, eller så har jag råkat krocka med någon smittbärare under julklappsinköpen nere på stan. Tre-fem dagar brukar man vara utslagen, sedan följer ett par veckors trötthet och snorande. Hoppas på lite ork mitt på dagen, för mitt snus håller på att slut. Jag måste hasa mig de fem hundra metrarna till Grisbacka Coop. Jag har även slut på mat – om jag nu inte ska leva på gröt. Helgens utflykt till Skellefteå blir inställd, tyvärr.

Biodlaren Torgny Berglund i Ström skickade över några fotografier från 1970-talets Bäckmyran, då ett gäng studerande ungdomar bildade ett kollektiv i min hemby. Detta väckte liv i byn som höll på att avfolkas.

Farbror Filip med hunden Pontus. Nästa bild: Samtal på gårdsplan. Pappa visar Torgny hur man kör en skoter.

Mina systrar Anneli (den mindre) och Agneta.

Det känns så nyss, ända tills jag räknar på fingrarna och inser att det är över fyrtio år sedan detta utspelade sig. Vi lever våra liv med en början och ett slut. Det är väl ungefär vad vi vet om meningen med livet. Att vi lever en kort stund på jorden, sedan är det slut. Kanske är en av våra viktigaste uppgifter i livet, att minnas för att på så sätt återskapa de som försvunnit och den man själv är. Vi är andliga varelser som söker svar och genom själen uppenbarar sig det dolda, med vårt intellekt ifrågasätter vi och skapar, medan vi upplever världen med kroppen. Allt medan tiden går.

För övrigt påverkar konsten vårt undermedvetna och får oss förstå lite mer av världen. Det gör livet värt att leva.