Jag och min hjärna

Uppe i ottan. Suttit nån timme och skrivit på romanen. Klurar alltjämt på hur jag ska få ihop mitt levebröd under våren. Det är som vanligt när man släpper en ny bok – massor med inbjudningar första halvåret, sedan ingenting. Absolut ingenting. Har en del idéer men vad hjälper det när det inte finns några pengar. Mycket handlar om kontakter och om revir som någon redan pissat in. Men det ska väl ordna sig. Mina dörrar är öppna och slut kliver det in någon hjälpande ängel.

Visste ni att hjärnan upptar två procent av kroppsvikten, men som förbrukar tjugo procent av all energi. Vi bär alla på ett mysterium. Ovanför dina axlar, i din skalle, finns en märklig grå klump på drygt ett kilo. Där formas dina tankar, drömmar, mardrömmar, skapande idéer och ur allt detta föds dina dina känslor. Hjärnan lagrar dina minnen och styr allt som händer i din kropp. Min hjärna är jag. I hjärnan finns ofattbara 100 miljarder nervceller. Vår personlighet, vårt omdöme och koncentrationsförmåga sitter pannloberna. Lillhjärnan sitter under storhjärnans nacklober, innanför nackbenet. I lillhjärnan koordineras våra rörelser, vår balans och vår förmåga att agera i förhållande till omgivningen. Skador på lillhjärnan leder bland annat till svårigheter att koordinera rörelser. Det var i lillhjärnan jag fick en blodpropp i början av augusti 2015. Jag lever ännu med sviterna från denna stroke och inte minst blev jag medveten om att livet är begränsat. Det kan ta slut precis när som helst.

Sedan tidigare ar jag ju levt med en hjärna som inte fungerat som alla andra hjärnor. Betyder det att jag uppfattat världen annorlunda? I viss mån, ja. Vi som har ADHD tvingas tidigt i livet lära oss olika strategier för att kompensera och ibland dölja bristerna och svårigheterna. Det är inte ovanligt att människor med ADHD kan verka ojämna. Vi kan vara otroligt kunniga och skickliga på flera områden, men totalt bortkomna inom andra. Vi ojämna människor kan mycket väl göra karriär på olika områden, men samtidigt ha svårt att knyta slipsen, åka skidor, räkna ut enkla tal och att städa vår lägenhet. Det har visat sig att vi med ADHD har lägre aktiviteter i överföringen i hjärnan av en del signalsubstanser, som dopamin och noradrenalin. Dessa substanser är nödvändiga för att nervcellerna ska kunna kommunicera med varandra. Dessutom finns bristen på dopamin i de delar av hjärnan som är centrum för belöningssystemet.

Det rör sig alltså om en kemisk ”otålighet” som kan ge konsekvenser senare i livet. Dopaminet behövs även till uppmärksamheten och arbetsminnet. Noradrenalinet behövs för att sortera bort onödig information och till vår förmåga att motstå impulser. Störningar i dopaminsystemet påverkar även vår förmåga att planera, samordna och organisera, något som ofta fallerar vid ADHD. Denna ”oordning” påverkar samarbetet mellan olika centra i hjärnan, och det fortplantar sig ut i systemet, sprider sig i känslolivet och tankarna. Det påverkar förmågan att koncentrera sig och att styra impulserna. Världen uppfattas ur ett ADHD-perspektiv. I den världen är mycket annorlunda.

För övrigt inser jag att jag måste gå igenom mina högar av papper. Har en känsla av att det ligger par-tre viktiga, gömda brev och väntar på mig.