Toan tillbaka

Igår avslutade rörmokarna sitt arbete med att öppna husets igenslammade rörsystem. På en direkt fråga till en av hantverkarna fick jag veta att de borrat och slipat bort ”all gammal skit”, letat efter hål med kameror de skickat ner i rören och sedan klätt insidan med en slags plats som stelnar och gör rören som nya. Så med glädje kunde jag igår prövköra min toalettstol, som stått och skräpat ute i hallen sedan i måndags, och kunde konstatera att rören fungerade perfekt, såväl husets som mina egna.

Veckan har ägnats åt ett flitigt skrivande, dels av min roman, dels av skrivandet av de texter som ska ligga till grund för höstens berättarföreställning med Linda Marklund. När man skriver texter till en muntlig berättarföreställning, så blir det grovhugget, en hel del stolpar, på ett ungefär. Grejen är att när man sedan berättar ska det låta naturligt, inte som om man läser innantill. Man måste prata som man tror att ens figurer pratar, vilket inte alltid är så lätt. Nu är det så tur att jag har hört två av mina figurer prata live, visserligen för länge sedan, så jag kan höras deras röster i mitt huvud. Men jag kan omöjligt låta som dem. Det måste vara min röst som bär dem fram och gör dem levande. Sedan talade båda två en ganska utpräglad dialekt, vilken heller inte går att återge. Några fraser här och var på lyckselemålet kan vara kul, men inte om hela berättelsen fylls av dialekt. Det stänger ute en hel del människor. Då blir det som när jag läste en tidig översättning av Thomas Manns ”Bergtagen” där de tjugo avslutande sidorna var på tyska. Då kände jag mig utesluten ur sällskapet – eftersom jag inte kan tyska.

Lätta snöflingor svävar utanför mitt fönster, samtidigt som solen försöker lysa upp landskapet.

Trump får mothugg av de som representerar lagen. Tänka sig? Ska han ge domarna utreseförbud eller rent av ge dem sparken?

För övrigt så har jag sovit dåligt hela veckan. Somnat vid elva och vaknat vid två. Trist.