Vår sårbarhet

Var helt slut i går afton när jag kom hem efter heldagskursen i forskningsmetodik. Försökte skriva på romanen en stund, men min högra, kreativa, fantasifulla hjärnhalva måste ha somnat, för efter tio rader tog det stopp. Satt en stund och analyserade enkäterna som ambassadörerna i Jämtland skickat till mig, men inte heller det gick att genomföra. Men då får jag ta mig an disken, porslinsberget inne i köket, men inte ens det gick. Så jag la mig på soffan och tittade på Dr Phil. La mig tidigt, vid tio, för att läsa boken som vi ska diskutera i Grisbackas kulturella bokklubb ”Bokpratarna”, nämligen John Williams ”Butcher´s crossing”. En sida sedan somnade jag och sov till klockan sex. Sju timmars sömn, ett smärre rekord för en man som inte kan sova längre än fyra timmar.

Om ett par timmar ska jag vara på NUS för att träffa min kontaktperson Tore. Det handlar inte om någon form av terapi, utan mer för att gå igenom allt det praktiska, inte minst så att det flyter på med recept, ansökningar om frikort för tandvård (då mina tänder tar stor skada av medicinerna jag tvingas ta).

Vi bär alla på vår sårbarhet, en del helt öppet, andra dold i djupet. För somliga räcker det med en rispa i sårbarheten för att man ska störtdyka ner i mörkret, andra klarar djupa stick och långa revor. Hur som helt så måste vi nå ner till våra sår för att vi ska inse att vi inte klarar oss utan andra människor, för i kärleken finns en inneboende respekt för sårbarhet och svaghet. I kärleken blir vi sedda och hörda – inte dömda. Ju djupare kontakt mellan två människor desto större kärlek.

För övrigt skapar vi våra liv genom de val vi gör.