Ensam på månen

Solen över Pig Hill lättar upp sinnet en aning, särskilt efter gårdagen. Det blev en rispa i sårbarheten som släppte ut all världens ångest och panik; blev förlamad, drabbades av mental anorexia där orden blev kvar inom mig, djupt inom mig, och i detta växte ensamheten. Det kändes som jag var ensam på månens baksida. Detta händer mig emellanåt, inte lika ofta som förr, men det är precis lika plågsamt var gång. Jag blir svårt att nå då jag även skyr kroppsberöring, man får tvinga sig på mig, tokhålla om mig, så att låsningen i kroppen släpper och öppnar dörren till orden. Det värsta är att dessa psykiska låsningar ger mig skuldkänslor och om rädslan får fortsätta att bestämma så kommer även skammen. Allt det som sker är mitt fel – är helt och hållet mitt fel och det skjuts pilar mot min självkänsla så att jag förminskas än mer.

Viktigt presidentval i Frankrike. Blir högerpopulisternas kandidat Marine Le Pen ny president – vars tal bär ekon från trettiotalet. Kasta ut invandrarna, Frankrike åt fransmännen. Hon driver en politik som rider på missnöjet och löften om att ALLT ska bli bättre när fransmännen ska komma i första rummet. Åter till nationalstaten: ”Vi reder oss bäst på egenhand! Inga andra som inte är äkta fransmän ska lägga sig i våra affärer!” Och nog känns väl dessa argument igen, nu senast från Turkiet, tidigare från Ungern och från Trump i USA. Men även i vårt eget land – Sverige åt svenskarna!

För övrigt så är det åskådarna, de likgiltiga, de tysta som skapar förutsättningar för ondskan.