Ensamhet är farlig

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!