Att fylla år är att resa

Fyller 59 år i dag, denna dag den 7 augusti – mittemellan datumen för Hiroshima och Nagasaki 1945. 1958 när jag föddes på Lycksele lasarett, var en onsdag. Riksdagen säger det året ja till kvinnliga präster, Chrusjtjov blir ledare för Sovjet, Sverige tar VM silver i fotboll och hamburgaren har premiär i Sverige. I Baklandet är samtliga män anställda av Kronan och hugger timmer, röjer lövsly, flottar, drar hem timret med häst, släcker skogsbränder – för usla ackordslöner. Men Sverige har påbörjat resan till ett jämlikare välfärdsland – som långt senare skulle slaktas för att kunna sänka lönerna för de rikaste. Pappa vrider sig i graven.

Jag har verkligen svårt att förstå att det bara är ett år kvar till dess jag fyller 60 år. Förr i tin brukade männen i Baklandet få en käpp när de fyllde sextio. Då var de ofta utslitna i rygg och axlar efter att ha jobbat dag efter dag från tidiga tonår. Min far Nils började i timmerskogen i en ålder av 13 år – men då vara han också äldst i syskonskaran, med andra ord familjeförsörjare. Inte heller fick han njuta av att ta det lugnare på sin ålders höst, då det var vid 60-års åldern som Parkinson började göra sig påmind.

Idag ska jag baka en riktig kaloribomb till tårta och sedan fixa en god middag – Flygande Jacob. Oklart hur många gästerna blir, men ett litet gäng lär det bli. Vore kul om förstafemman i AIK dök upp och över en tårtbit och en kopp kaffe avslöjade lite knep inför kommande säsong.

För övrigt ska ni titta den ni talar med djupt ögonen. Om pupillerna vidgas så är lyssnaren uppmärksam. Om inte – så pratar du för döva öron.