Den kreativa superkraften

Skrivandet flyter på och nu håller slutet på att forma sig. Början (anslaget) och slutet där säcken ska knytas ihop är svårast. Man kan välja ett ett öppet slut (något som brukar reta många läsare som måste veta vad som hände och varför.) Jag lovar att knyta ihop säcken – i varje fall delvis. Själv är jag förtjust med öppna slut – för vad hände egentligen i slutet av ”All världens lycka”? Fick Märta sin älskade Isak?

Hon öppnade dörren och steg åt sidan. Dofterna av livets njutningar strömmade emot honom.
Köttbullar. Pärmos. Murkelstuvning.
”Välkommen”, sa hon.
Isak Nordlund bockade och steg in.

Så slutar All Världens lycka och jag har under åren fått många frågor om det kommer en uppföljning. Jag har svarat nej. Jag är klar med Isak och Märta. Personligen tror jag de fick varandra. Det är så synd att inte romanen blev filmatiserad. Kjell-Åke Andersson skulle regissera och vi jobbade som idioter för att få till ett manus som skulle hålla för 3×60 minuter. Och SVT och dess chef Daniel Alfredsson hade gett tummen upp. Då kom krisen i SVT, allt omorganiserades, Daniel försvann och vi skulle nu lotsa serien genom ett helt nytt SVT Drama – där ekonomin var i botten. Värst var när Kjell-Åke besökte SVT och fick veta att INGEN på den nya dramaredaktionen hade hört talas om filmatiseringen av ”All världens lycka”. Så nära och med ett manus en story som så många föll för. Det var då jag fick diabetes (av stressen) och en rejäl och förlamande depression. Jag blev inlagd och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var då som vårt äktenskap rasade och vi skildes. Då hade jag ingen lust att skriva någon fler roman och filmvärlden kunde dra åt helvete. Men tre år kom min kritikerrosade ”Konungarnas konung från Baklandet”, som blev en försäljningssuccé.

Jag tror att min drift att ständigt skriva nytt och mer, har att göra med den drivkraft som finns i min ADHD. När jag väl får korn på något som fångar intresset, så kan det omvandlas till en superkraft. En kraft som frigör kreativiteten och lusten att skriva. Tyvärr kan denna ”positiva” kraft riva upp revor i ens sårbarhet och släppa in den bipolära sjukdomen på arenan, då är det lätt att förlora kontakten med tiden och blir man dessutom hypoman/manisk, försvinner behovet av sömn. Detta skedde när jag skrev ”Vedtjuven” som publicerades 2012. När jag skrev på slutspurten 2011 jobbade jag dessutom heltid som sjuksköterska. Efter skrivit på slutkapitlen hela nätterna och inte sovit en blund på 48 timmar, gick jag en morgon till jobbet. Jag gick vilse. Hjärtat bultade. Kände mig paranoid. Hade svårt att prata, sluddrade. Till slut släpade jag mig in i läkemedelsrummet, satte mig vid ett bord och lutade huvudet mot det – och somnade. Jag fick sparken för att de trodde jag tagit droger – och jag orkade inte förklara, utan tog med mig hemligheten och gick. Men det blev en roman och historien om ”Vedtjuven” fick liv ett halvår senare.

Så kan ett författarskap se ut.

För övrigt håller det kollektiva missnöjet (med ta mej tusan allt), på att bli en bra grogrund för rasism.