ADHD kraft eller boja

Gomorron på er alla. Klockan är sju och det är ännu inte ljust. Mer grått. Det ska väl till att regna vad det lider. Hoppas på uppehåll på eftermiddagen och under kvällen då jag och min dotter ska köra till och från Bjurholm, där jag ska framträda tillsammans med Linda Marklund. Under årens lopp har jag besökt alla kommuner, utom Storuman och Dorotea. Ibland kan det bli många mil och timmar i bilen för att framträda en dryg timme.

Det har uppstått en diskussion om ADHD är en boja om foten eller en märklig superkraft. Sedan finns det en tredje ståndpunkt: ADHD finns inte. Men den sista gruppen tror väl istället på tomtar och troll. Vad gäller ADHD kan det finnas en spännvidd mellan ”superkrafter” och ständiga misslyckanden. ADHD är ingen sjukdom utan ett neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är något man föds med och för många sitter symtomen i resten av livet. För att få diagnosen krävs en omfattande utredning och då finner man en gemensam symtombild: Svårt med uppmärksamheten. Impulsivitet. Överaktivitet.

Jag växte upp på 60-talet och på den tiden var det ingen som visste vad ADHD var för något, vilket gjorde att jag fick stämpeln som odåga och ögontjänare. I min barndom fanns inget ”superfokus” som idag blivit populärt att beskriva ADHD – utan jag kunde omöjligt fokusera på något, var glömsk, hade svårt att sitta stilla, hade svårt att tyda de sociala reglerna, hade svårt att sova och var motoriskt klumpig. Kunde inte knyta mina skosnören, fattade inte hur jag skulle hålla i besticken, kunde omöjligt jonglera med en boll, var usel på att åka skidor och skridskor – och lillsyrran lärde sig cykla före mig. Jag misslyckades med allt. Inte underligt att jag redan som barn kände mig annorlunda och människor som känner så börjar till slut att skämmas. Skam är en känsla av inte duga, att vara sämre. Det är fel på mig! Det är mitt fel!

Sedan var det detta med superfokus. Jo, mitt i smeten av alla de funktionsnedsättningar som omger oss med ADHD, så händer det att en del av oss kan bli riktigt intresserade av ett ämne. Det breda ljuset från pannlampan pressas samman till en smal ljusstråle som fokuserar på ett ämne. På högstadiet fick jag ett sådant superfokus på historia, vilket snart resulterade i högsta betyg. Däremot var jag knappt godkänd i matte och engelska. Senare i livet fick jag fokus på att skriva litterärt, vilket ofta har fått mig att glömma tid och rum – samtidigt som jag inte kunde städa min lägenhet och gick vilse i ett rum med fler än fem personer. Det jag vill ha sagt kring detta med debatten om ”superfokus” är att det stämmer till viss del – men att en mer korrekt beskrivning av folk med ADHD är att vi är rysligt ojämna människor. Jag kan skriva en roman, men inte borra ett hål i väggen eller sätta samman en IKEA-hylla.

För övrigt kan förakt mot svaghet, vara en flykt från sin egen svaghet.

Läs mer i min självbiografi. >>> KÖP