Stå på en stol!

Uppe i ottan. Sovit oroligt. Kanske saknas det andlighet som kan ge mig både spänning och trygghet? Ingen annan än jag kan formulera mitt livs mening; vem annars skulle göra det? Det finns ett kodord: INNERLIGHET. Det innebär att ta livet och dig själv på yttersta allvar. Då kan vi inte gå omkring och bära på hemligheter, eftersom hemligheter med tiden tvingar dig att börja ljuga, om litet och stort, och innan du hinner blinka så lever du i en livslögn. Vi tvingas sluta oss, när vi i själva verket borde vara öppna, nyfikna och ärliga. Glädjande är att alla människor är andliga – men det är upp till var och en att hitta andligheten och träna upp dess egenskaper.

Andlighet är inte att tro på en helig skrift. Andlighet är när vi människor söker svar i upplevelser i det som existerar; ett inre fönster som öppnas och ger oss ett nytt perspektiv. Jag hade en gång i livet en klurig terapeut  som tog till ett knep var gång hon ansåg att jag ”kört fast” i mitt sätt att tänka. En dag sa hon att jag skulle ställa mig på en stol. Detta för att få nya perspektiv. Ja, det låter kanske flummigt, men det funkade. Uppe på stolen såg jag ett helt annat rum och jag upptäckte saker som jag inte sett då suttit på stolen och grubblat. Det var en andlig känsla, en upptäckt av något nytt i den miljö, i det rummet. Jag kände mig som en upptäcktsresande – och det gav mig lugn och en känsla av att jag fått ett medlemskap i ett kringresande sällskap: ”Vi som ser världen stående på en stol”. Efter den terapin åkte jag hem och stod på olika stolar i min trerummare och insåg sanningen om världen kan vara svår att hantera. Särskilt om man tror att det enda sättet att vistas i ett rum är att sitta på en stol. Punkt slut. Någon har skrivit: ”Andlighet är tron på människans samhörighet och kärleken.” Alltså: Hitta din kärlek, dela med dig av den.

Att vara kreativ eller att träna upp densamma, gör oss medvetna om våra erfarenheter och skapar en lust att veta mer om sig själv och världen. Att skriva sin berättelse kan emellanåt göra väldigt ont och då får man stålsätta sig och plocka fram sitt mod. Har man chansen så ska man skriva sin berättelse, även om man får vara beredd att känslorna kommer i svaj, att tankarna skenar och hjärtat försöker banka sig ut ur bröstkorgen. Ungefär så kändes det för mig när bestämde mig att skriva min berättelse; min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Många gånger ville jag fly, men valde ofta nyfikenheten och modet. Fyra års arbete och ett flertal omskrivningar blev det innan förlaget tryckte den. Sedan har jag hållit ett tjugotal föreläsningar runt om i länet och stått inför publiken och blottat min sårbarhet – och enbart hört positiva reaktioner. Trots att jag under skrivandet och inför de första föreläsningarna, var övertygad om att vargarna skulle hugga tänderna i mig.

För övrigt finns det somliga som saknar förmågan se ett problem ur ett annat perspektiv än det egna. Orsaken bottnar ofta i en oförmåga att tänka självständigt. Då är steget inte långt till fanatismen. Väl där får de ett facit på hur livet, jorden och himlen är beskaffad och de som säger emot dem – är deras fiender och en samling oupplysta idioter.