Orden bleknar bort

Dagarnas brus. Just nu kommer de och går i ett rasande tempo. Förmodligen för att jag är så djupt involverad i mitt korrektur. Allt färre fel. Till slut håller det på att växa fram en hållbar text som jag vågar skicka till förlaget. Men just nu är jag döless på mina knäppa gubbar. Det ska bli skönt att lämna ifrån sig korrekturet – även om jag vet att jag kommer att tvingas läsa texten minst två gånger till innan den är klar för tryckning.

Måste ha legat på min vänstra arm i natt och klämt in någon nerv. Trots tre timmars skakande av handen, finns det kvar sockerdricka i tre av fingrarna.

Dagen består av mer korrekturläsande, sedan vid ettsnåret dyker polaren Gösta upp för att köpa ett exemplar av min bok ”Spring Kent, spring!” Det har snart gått två år sedan den släpptes och redan efter ett år gick försäljningen drastiskt ner. Säljer ett tiotal efter mina föreläsningar, men det är allt. En bok håller tydligen inte längre. Torgny Lindgren sa i en intervju för några år sedan, att det som var mest deprimerande med författarskapet, var att förlagen snålade på papperskvalitén. Det billiga pappret gör att bokstäverna bleknar och försvinner. Redan efter 70 år så finns där inga ord, bara tomma, vita sidor – och så pärmarna förstås.

För övrigt ska jag få träffa en läkare i morgon. För första gången på ett drygt år ska jag få möta en specialist.