Onödig kunskap

Uppe med tuppen. Sätter mig vid datorn och gör backup på de filer som ska flyttas över till min nya dator – som jag köpte redan i november. En gång i tiden var jag en fena på datorer. Knappade in webbsidor med html-kod, undervisade även i ämnet. Var med och byggde landets första Internetanslutna bostadsrättsförening, fick ansvar att planera och undersöka Folkbladets framtida roll på nätet.

På länsstyrelsen blev jag projektledare för upphandlingen av en ny webb. Efter det jobbade jag som webbmaster på Kommunförbundet. Sen tröttnade jag. Orkade inte börja om och börja om; att ständigt hänga med i utvecklingen. Numera kan jag knappt scanna in en bild eller få tangentbordet att fungera. En dag måste man släppa greppet om allt det nya. Förlitar mig på all annan kunskap jag bär på.

Jag har gett upp jakten efter onödig kunskap. I synnerhet vad datorer gäller. Tröstar mig med att jag ännu orkar förkovra mig i skrivandets konst, att jag nyfiket fördjupar mig i ämnet filosofi och att jag försöker förstå mig hur vi människor fungerar i sociala sammanhang. Förstår att den inre världen (minnen, känslor, kemiska reaktioner) kräver en hel del uppmärksamhet. Då måste man våga kasta en blick över axeln. Det finns scener livet som följer oss genom hela livet. Vi måste se dem i vitögat för att bli befriade från dem.

För övrigt går jag i väntan på nästa OS. Tyvärr lär många atleter vara dopade. Gårdagens Uppdrag granskning var en trist historia om bloddopning och ”astmasjuka” skidåkare. Hälften av de norska åkarna kör sina lopp med astmamediciner. Somliga med så höga doser att de i stället för att tävla, borde vara inlagda på sjukhus.