Snötunga tak

Grått väder i AIK-land. Viden rör sig i trädkronorna, snön ligger tung på taken. Vad gäller taken borde somliga fastighetsägare klättra upp på dem, och försöka skotta bort nån meter eller två. Kommer det regn på dessa tak, så lär de rasa in. Takstolarna knäcks som tändstickor. Hemma i Baklandet fick jag hjälpa min far att få bort snön från taken på boningshuset och ladugården. Han balanserade uppe på taknocken, jag stod nere på marken. Det som förband oss var en lång järntråd. Sedan sågade vi oss ner genom snömassorna till dess vi kom till takpannorna. Då gick vi i sidled och sågade med tråden. Det blev en lavineffekt. Stora snömassor gled ner från taket och träffade marken med full kraft. Denna metod som pappa praktiserade, var mycket mer effektiv än att skotta taken med spadar.

I går tog vi en rejäl promenad i solskenet. Det gick bra. Inga låsningar i min höft. Artrosen höll sig i schack. Kanske för att jag regelbundet börjat äta smärtstillande.

Min roman börjar vara klar för att skickas till förlaget. Jag har skrivit om den, gång på gång. Det fattas säkert en del arbete med grammatiken, men någon gång måste man släppa ifrån sig det man skrivit – och be om hjälp. Var gång jag gjort det (sjätte romanen) har jag drabbats separationsångest. Det är som att lämna ifrån sig ett barn. Det stora tomrummet.

För övrigt bär det av till Umeå i morgon förmiddag.