Gisslan hos Tiden

Dagens väderkommentar från andra våningen i ett betonghus uppe på Pig Hill. Mer kraft i solen denna dag. Svagt dis över den blå himlen. Torde bli en promenad, precis som i går. Men slasket tvingar en gå mitt på upptinade vägar och vigt hoppa åt sidan när det kommer en bil. I går kväll satte jag Lena i bilen och tog med henne på en tur i och kring Umeå. Bland annat besökte vi Tomtebo, där jag kom att leva mitt liv under tio år. En lycklig tid i ett vackert trähus med en egen liten trädgård. Färden slutade på Biltema. Romantiskt, eller hur?

***

Kan tiden ta dig som gisslan? Ja, det är fullt möjligt om du lever under ständig stress, med en almanacka som är fullspäckad, månad efter månad, år efter år. Till slut kommer du att stå ansikte mot ansikte med den kroniska tidsbristen. I åratal har du rusat mellan olika mötespunkter, livrädd att komma försent, och i den brådskan har du ständigt hamnat på fel plats, vid fel tidpunkt. Inte ens Nuet får plats i ditt liv – det är så jäkla illa att inte ens du själv får plats i ditt eget liv.

Du struntar i larmen (så farligt är det väl inte) och skyndar vidare med längtans blå låga i bröstet, en innerlig dröm om att en dag komma fram till det lugna livet. Men din karta har bleknat och kompassen snurrar runt, runt. Detta ständiga ”småspringande genom livet” har gjort att du förlorat känslan för långsamheten. Ju mer du skyndar och stressar, desto mindre får du gjort. Livet har fått kramp. Du slutar prata, utan flåsar mest. Till slut reagerar kroppen och psyket. Naturligtvis! En del går in i väggen, somliga tvärdör, andra drabbas av värk, en del får farligt ont i levern efter att ha flitigt självmedicinerat sig med alkohol. Kroppen och hjärnan ”drabbar oss med åkommor”, för att vi ska tvingas sänka farten, och få oss att se oss omkring. Våra sinnen ska få chansen upptäcka den värld som finns kring oss. Men – många av de som lever för fort en längre tid, brukar till slut inbilla sig: ”Herregud det är ju JAG som är världen” – allt det andra cirkulerar kring mig. Ungefär som i det gamla geocentriska systemet, då jorden var världsalltets medelpunkt.

Vi måste ständigt öva på vår ödmjukhet. Men det är klokt val att investera tid i att utveckla denna viktiga egenskap. Det har visat sig att ödmjuka människor lyssnar mer än de talar, vilket gör att de med åren lär sig väldigt mycket. Det är precis tvärtom med pratakusarna,  som inte låter andra få en syl i vädret, då de är så vansinnigt upptagna av prata vackert om rakt ingenting  och om sig själva, förstås. De ödmjuka har däremot inte några stora behov av att döma andra, utan känner istället empati för våra bröder och systrar som hamnat i nöd. Som ni alla vet så är högmod motsatsen till ödmjukhet.

Nu innebär det inte att de ödmjuka, i parti och minut, står och lyssnar på pratkvarnarna. De ödmjuka måste se till att skydda sig själva. Genom att säga ifrån och våga sätta gränser, öppnar det också dörren till deras egna berättelser. Genom att sätta gränser blir vi också tydligare i konturerna, vilket förbättrar självkänslan. Jo, i långa loppet lönar det sig att vara ödmjuk, medan högmod går före fall.

***

För övrigt har jag varit inne intensiv period med mitt romanmanus. Jag med flera har läst korrekturet. Det får duga nu. Min femte roman utspelar sig som vanligt i Baklandet. Denna gång i nutid.

(Texten om tiden och ödmjukheten har publicerats v 14-15 i Loklaltidningen).