Var tog de vägen?

Tänker ofta på var de tog vägen; klasskamraterna på grundskolan och gymnasiet, vännerna från tiden i Skellefteå, de som kom att betyda så mycket för mig. För att inte tala om de familjer jag lärde känna uppe på den nybyggda och svindyra bostadsrättsföreningen upp på Tomtebo. Föreningen hette Irrblosset. Den första bostadsföreningen i landet som drog in kopparfiber i samtliga lägenheter och dessutom detta drev vi en egen server, hade en webmaster och naturligtvis en egen webbsida. Var tog dessa människorna vägen? Vi som under sommartid samlades bakom radhuslängorna och grillade kött och fisk, och drack öl. Sommaren 1994 var magisk. Varmt under nätterna. Vi hade skaffat en storbilds-TV i kvartersgården där vi följde Sveriges väg mot VM-brons i fotbolls-VM. Åter igen, var tog alla dessa människor väg.

Nästa period i mitt liv så isolerade jag mig. Höll mig för mig själv och slogs med mina demoner. Jag värjde mig mot otyget genom att hälla i mig brännvin. Även nu försvann många av mina vänner. Kan förstå det. Svårare var det att förstå de som lade benen på ryggen och stack, när jag under behandlingen berättade om vad jag varit med om. Ibland trodde jag att mina tillkortakommanden smittade. Mitt stora steg var 2016 då jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Visserligen fick jag många ryggdunkar av nära och kära – men det stora flertalet bröt mig. Somliga, somt livnärde sig på fördomar, tycktes mena att jag var helt knäpp i bollen och absolut inte tillförlitlig.

Men det får jag väl leva med. Jag har trots allt en liten klipp på fem-sex personer som tar mig för den jag är.

För övrigt det alla dessa annorlunda, de som är eljest, som berikar världen.